Fick en kommentar från Rebecca idag där hon bland annat skriver:
" En stor eloge till dig för allt du går igenom på resan till ert barn. Inser du vilken otroligt stark person du är som klarat allt ni gått igenom och ändå har modet att kämpa vidare? Det är beundransvärt!"
Nä, jag inser inte hur stark jag är och jag har aldrig känt mig som en stark person. Att jag orkar kämpa vidare efter 2½ års misslyckanden beror på att jag inte vågar tänka på vad man skulle ta sig till annars. Hur skulle jag leva vidare om vi bestämde oss att lägga av? Kan man få ett bra liv utan barn när man kämpa få länge för att få ett barn? Jag har inget svar på det och jag hoppas att jag slipper behöva svara på det.
Nu har vi tre försök på oss att lyckas. Hoppas ju naturligtvis att vi inte behöver utnyttja alla försök, men skulle vi misslyckas tre gånger så vet jag inte hur vi ska gå vidare. Orkar man göra flera försök och finns det över huvud taget då någon chans att lyckas?
Jag är nu verkligen skiträdd för att vi även denna gången ska misslyckas, men samtidigt måste man tro på att det ska lyckas för annars skulle det inte vara någon mening att fortsätta med detta. Varje dag är en berg- coh dalbana av känslor. Ena minuten mår man prima och är säker på att den här gången är den gången det lyckas. Andra minuten så har man lust att bara gräva ner sig djup i snön och stannar där länge eller ännu bättre backa bandet till sommaren 2007 då vi inte ens hade några barntankar alls.
Men min tanken idag är: Runt den andra advent så blir det ett plus.
Men det är ju styrka! Du är inte feg som inte vågar tänka på hur livet skulle se ut om ni slutade kämpa - du är så modig som inte fastnar i den tanken. Du kämpar, trots bakslag och smärta. Så många hade gett upp och fastnat i bitterhet, men du vågar kämpa vidare. Ni kommer få ert barn av era tre försök. Tillåt dig själv att ta emot denna eloge, du förtjänar den. Jag tycker att din kämparglöd är inspirerande och det är därför jag följer din blogg och ofta kommenterar. Ta hand om er.
SvaraRaderaKram Rebecca
Det är tunga tankar, men ofrånkomliga tror jag. Försök ta en sak i taget, nu är ni här och det är nu ni ska lyckas. Jag tycker också du är fantastiskt stark, du vet jag tror på att allt ska gå vägen och den anda advent väntar +
SvaraRaderaKramar
Rebecca: Återigen tack för dina fina kommentarer! Du verkar vara en oerhört snäll och empatisk person.
SvaraRaderaAnna: TAck. Naturligtvis tror vi på plus vid andra advent.
Jag håller med Rebecca! Det ÄR styrka ju,att fortsätta kämpa fast det är jobbigt.Du/ni fortsätter kämpa på trots allt,det är styrka det! Ni fortsätter att försöka och ni vågar försöka hoppas att det någon gång ska gå även om hoppet inte är med er alla dagar,det tycker jag är starkt. Trots minus,sprutor, äggplock,blödningar,alla läkarbesök,provtagningar och alla känslor av hopp och förtvivlan och svåra känslor så fortsätter ni. Du/ni kanske inte går omkring och känner er styrka dygnet runt men den finns där.
SvaraRaderaStyrka är INTE att aldrig vara ledsen,rädd,arg,besviken eller nervös eller att aldrig bryta ihop utan det är att försöka resa sig och kämpa på TROTS ALLT. Det är det ni gör ju!
Tack :)
SvaraRaderaSåg att du skrivit på min blogg. Jag läser till förskollärare och har gjort det i 3,5 år nu, så det känns väldigt skönt att snart vara klar. Det känns såklart ännu bättre att veta att jag har ett jobb som väntar på mig.
Å ja, runt 2:a advent blir det ett +. Inget alternativ - det bara blir det!
Kram Rebecca