10 år sedan cancerbeskedet

Idag för 10 år sedan var dagen då jag fick veta att jag vid 22 års ålder skulle bli moderslös.

För att bearbeta sorgen efter mammas död skev jag ner hela händelseförloppet i dagboksform.

Här är ett utdrag från den 29/12 2000:
"Ungefär en kvart efter att pappa har gått ut ringer telefonen och då är det en sköterska från avdelningen mamma är på som ringer. Hon frågar efter pappa och jag säger att han nog kommer in vid halv elva. Hon säger då att han ska ringa. Efter bara en kort stund ringer telefonen igen. Då är det mamma. Hon undrar om någon har ringt och pratat med pappa. Jag säger att han redan hade hunnit gått ut när sköterskan ringde. Hon säger då att jag ska leta reda på honom och säger att de på ronden inte velat säga något förrän pappa kommer in till sjukhuset. Först nu förstår jag att jag verkligen måste få tag i pappa.
[...] Jag hittar pappa i traktorn på väg att åka, men hinner få tag i honom. Jag säger att de ringt från sjukhuset och att han ska ringa upp. Han säger då genast "Då är det det värsta tänkbara".[...] Pappa hoppar in i duschen och sedan åker han. Jag ber honom att ringa så fort han vet något. Jag ringer till M och berättar vad som hänt. Jag låter väl uppriven och ledsen och M undrar om jag vill att han ska komma.
[...] Vad vi gör under tiden vi väntar på att pappa ska ringa vet jag inte. [...]Strax efter två ringer telefonen. Jag sätter mig i sängen och svarar. Det är pappa. Han frågar om jag vill veta. Det vet jag inte om jag vill. Han frågar om jag sitter ner och fortsätter med att säga att mamma har cancer i levern och att det gått för långt för att bota det. Jag vet inte riktigt vad jag svarar och pappa säger att de ska ha ett möte med en kurator klockan fyra.
[...] M har nu kommit upp till mitt rum och står och lyssnar. Pappa och jag lägger på och jag bryter totalt samman. Jag gråter och gråter. M tröstar trots att han knappt kan förstå vad pappa sagt. Jag skakar i hela kroppen och gråter. M vet inte vad pappa sagt, men han förstår att det är allvarligt, men inte hur allvarligt. 
[...] Vi kommer till sjukhuset precis till fyra. Då får vi veta att den utlovade kuratorn inte kan komma. Mamma som ser väldigt bedrövad och ledsen ut börjar prata: Jag vet inte vart jag ska börja, men jag har levercancer och det har gått för långt för att bota. Hur lång tid hon har kvar har  läkaren inte kunnat eller velat svara på.[...] När vi går tar jag mamma i handen och säger hejdå. Då hade hon en sådan kraft att jag verkligen kände att hon var rädd att bli lämnad ensam. Den handtryckningen kommer jag att minnas länge.
[...]Den här dagen är nog den värsta. i och för sig var den 7 januari också det, men här får man veta att allt är kört."