Att begrava sitt barn

På den första riktigt varma sommardagen med 28 grader i luften klär vi på oss fina ljusa sommarkläder och åker till St Olof kapell. Med tunga steg går jag ur bilen och går upp mot kapellet. Utanför väntar prästen och kvinnan från begravningsbyrån. Innan vi går in i det lilla kapellet går prästen igenom i stora drag hur han tänkt att lägga upp det. Vi hälsar också på kantorn som ju är min körledare.

När vi går in i kapellet ser jag den lilla träkistan som står på ett fårskinn. Ovanpå kistan står den kistdekoration som vi beställt med vita och blå blommor.Där står också en ljus tänt i en fin ängelljusstake. Framför kistan på golvet ligger en bukett från Dutts farmor och farfar. Vi sätter oss på en varsin stol då på den sidan av kistan ligger två enkla vita rosor. Den ena från Dutts moster och den andra från morfar. På våra platser ligger också en varsin handblomma - en vit ros. Dessutom ett litet program över ordningen samt en psalmbok.

Ceremonin börjar med att solisten sjunger Tears in heaven och jag har hört henne sjunga förutom så jag visste att hon var duktig, men jag kom inte ihåg att hon var så duktig! Så otroligt fint hon sjöng!

Sedan var det dags för oss alla sjunga psalm 899, Innan. Den psalmen rekommenderade prästen igår när han var här och den har en väldigt passande text i detta sammanhang. Den klassas som en doppsalm, men vi tyckte den passade perfekt även till detta tillfälle.

När jag sedan såg vad som stod som nästa punkt i ordningen blev jag nästan lite full i skratt. Det stod "prat". Det är här som prästen har sin lilla reflektion över hur det kunde gå så här, trots att vi kämpat så, att det inte var tänkt att vi skulle träffas under dessa omständigheter, men nu när läget är som det är så måste man göra ett välkomnande och ett avsked av Dutt som bra och värdigt som möjligt. Han pratar också om vår framtid och önskar oss all lycka på vägen. Han påpekar också att Dutt är trots allt vår förstfödda son och att vi är mamma och pappa, fast han var för sjuk för att klara av livet på jorden och att han blir väl omhändertagen där han är nu.

Detta "prat" blev väldigt lugnt, fint och intimt då vi tre satt nära varandra och han talade direkt till oss.
Han läser en kort bibeltext och ber sedan en bön för Dutt, för oss och för våra anhöriga.

Sedan är det vår tur att ta avsked av Dutt. På darriga ben ställer jag mig upp och tar min lilla handblomma och vi ställer oss båda vid den lilla lilla kistan. Tårarna vill inte riktigt komma men näsan rinner desto mera. Vi lägger våra blommor på kistan. M mumlar "sov gott", medan jag inte får fram något, men smeker handen över kistlocket. Vi står kvar så en stund innan vi sätter oss ner igen. Då är det prästens tur att göra själva överlämnandet av Dutt i Guds händer.

Sedan är det dags för solisten av sjunga Carolas Jag vill alltid älska. Den sången är speciellt skriven för sådana här tillfällen och då var det svårt att hålla tårarna. M började då gräva efter näsdukarna han hade i fickan och då passar jag på att ta en jag också. I ögonvrån ser jag att kvinnan från begravningsbyrån också letar efter näsduk...

Återigen dags för en psalm. Nummer 796 Du lilla barn. Jag försöker att sjunga med så mycket som möjligt men vissa stunder blir jag tyst då texten känns som mest träffande. Sedan är det dags för en kort välsignelse och sedan är det över.

Efter själva ceremonin tar vi lite foton på kistan, kistbanden och blommorna från våra anhöriga. Då säger kvinnan från begravningsbyrån att den lilla ängelljusstaken får vi ta med oss hem. Mitt i allt blir jag glad för under hela ceremonin hade jag mina ögon fokuserad på just ljusstaken. Dessutom plockar hon av två revor av hjärtan på tråd som fanns i kistdekorationen.

När vi fotograferat färdigt och fått med oss ljusstaken och hjärtan på tråd pratar vi några sista ord med prästen och vi kommer återigen överens om att vi har ett dop innestående.

När vi går ut från kapellet känner jag mig tom. Det enda jag bär på är en liten kartong med en ängelljusstake och revorna från hjärtan på tråd. Det är det enda jag fick med mig... Naturligtvis har jag med mig alla fina ord prästen sa, de fina bilderna av den lilla lilla kistan i trä, de fina blommorna, men tänk om jag hade fått tagit med mig Dutt hem livs levande.

Efter att vi kom hem har vi varit ganska avslagna. Dessutom har det varit grymt varmt så det bästa stället att vara på har varit inomhus. Jag har i alla fall planterat revorna så jag hoppas att de tar sig och växer sig stora.

Om man nu kan säga att en begravning av sitt lilla barn var bra så var det faktiskt det. Stillsamt, eftertänksamt och trots allt hoppfullt och ljust.

Flera gånger under ceremonin hade prästen svårt att få fram orden. Även han var tagen av situationen och antagligen mer tagen eftersom han känner mig sedan jag var barn och varit deltaktig i mitt liv med mammas begravning och vår vigsel.

Sov gott Dutt och hoppas att du har hittat många änglapojkar och änglaflickor att leka med. Dessutom hoppas jag att din mormor håller ordning på dig för även om du är en änglapojke måste du ju få lite uppfostran.

Blommor från farmor och farfar

Blommor från moster och morfar

Ängelljusstaken som vi fick med oss hem