I 14 veckor hann jag njuta av min graviditet. Jag räknar just nu inte de fyra första veckorna. De var ju mest fulla med hormonsprutor, vaginala ultraljud, äggplock, äggåterföring och två veckors lång väntan på testdag.
Tänk vad mycket man hinner planera på 14 veckor som nu inte blir någonting av! Det första man kollar upp är ju naturligtvis när Dutt skulle beräknas komma. 6 oktober var ju det datumet. Jag hade hunnit planera att jag skulle ansöka om gravidpenning från augusti då jag har ett rörligt arbete. Nu blev det ingenting med det.
Ganska tidigt bokade vi in en Ullareds-tripp. Den skulle genomföra i början av juli. Nu blir det ingenting med det.
Efter rutinultraljudet hade jag planerat att vi skulle börja titta på saker som Dutt skulle behöva till exempel säng och skötbord. Nu blir det ingenting med det.
I sommar hade vi tänkt att ta en sväng till Stockholm för att kolla in Kronans barnvagnar i deras visningsbutik. Nu blir det ingenting med det.
Vi hade lite smått börjat prata namn eller i alla fall visste vi vilka namn som INTE var tänkbara. Nu behöver vi inte tänka mer på det.
Jag hade börjat fundera på hur jag på ett roligt sätt kunde berätta om min graviditet för all vårdpersonal på jobbet. Idag har jag istället meddelat alla via ett mejl om att vår son är död och det är därför jag är sjukskriven.
14 veckor - Många tankar hann tänkas. De allra flesta var ju naturligtvis positiva.Att vi äntligen var gravida efter nästa tre år. Inget ska ju gå fel då. Inte en enda tanke var någongång " Min son kommer ha så grava missbildningar så han inte kan leva". Visst var man rädd att hjärtat skulle slutat slå, men det gjorde det ju inte förrän jag tog de där fasansfulla tabletterna två dagar före vi åkte till förlossningen. Det var jag som gjorde att hans hjärta stannade.
Det känns som någon står och gör lång näsa åt oss "Det trodde ni, att ni skulle få uppleva lyckan med att ha en perfekt graviditet och få en perfekt bebis vid rätt tid. Ha, det trodde ni bara".
Tänk om jag skulle få möjlighet att möta den där någon. Jag skulle då verkligen slå ihjäl honom.
Det är så fruktansvärt orättvist.
SvaraRadera<3<3<3 massa kramar
Jag skulle oxå vilja möta den där någon, vi är så många som mist de som skulle bli våra barn! En del mister tidigt såsom jag gjorde och en del senare som du gjorde-det är ingen rättvisa att vi ska lida och ingen av oss förstår logiken i detta. När man kämpar i så många år som vi gör och får våra plus så BORDE det gå hela vägen för det förtjänar vi! Men tyvärr blir det inte alltid så....
SvaraRaderaTänker på dig och inför morgondagen! Kram Janet
Skulle hjälpa dig att hålla fast den där "någon" så du kunde slå. Livet är så orättvist!
SvaraRaderaKram!
Lider så med er, att bli snuvad sådär...uschan.
SvaraRaderaKram
Fy fasen, lider med er, detta är så fruktansvärt orättvist. Många kramar.
SvaraRaderaSänder mängder med kramar till er!
SvaraRadera/Du + jag och framtiden
Tänk aldrig nånsin att det var du som gjorde att hans hjärta stannade. Ni hade inget val, för då hade du aldrig gjort det valet.
SvaraRaderaVännen det var inte ditt fel att hans hjärta slutade slå! Jag vet att man går igenom allt man ätit, druckit, gjort under graviditeten, men det är inte ens fel! Hjärtat kan sluta slå när som helst, och oftast finner man inga svar på varför. I vårt och erat fall så var våra barn sjuka, riktigt sjuka. Vi vet iallafall varför hjärtat på våra söner slutade slå. Och det låter hemskt när jag säger det här och ta det inte på fel sätt, men våra söner har det bättre upp bland de andra änglabarnen. Tänk vilka tuffa liv dem hade fått. Tänk vad dem hade fått utstå. Det låter riktigt hårt när jag säger det, men det är det enda som har gjort att jag och min sambo har klarat av den här hemska mardrömmen..
SvaraRaderaMen tro aldrig för en endaste sekund att det här var ditt fel! Du kunde inte göra något stumpan. Skickar så många styrkekramar till dig <3