Konstigt att jag inte saknar

Jag trodde att jag skulle sakna att vara gravid.
Naturligtvis skulle jag göra allt för att fortfarande få vara det, men som läget är nu så kan jag inte känna saknad av det tillståndet. Jag saknar naturligtvis Dutt, men inte det som graviditeten innebar.

Jag saknar inte att jag varje natt var tvungen att gå upp och kissa. Det slipper jag nu.
Jag saknar inte att jag jämnt och ständigt var hungrig. Nu är jag snarare aldrig hungrig.
Jag saknar inte den oro och nervositet som hela tillståndet innebar.
Jag saknar inte de extrakilo som jag hann gå upp. Jag är nu nästan redan nere i min utgångsvikt.
Jag saknar inte näsblodet som jag hade de sista veckorna innan Dutt kom. Sedan Dutt kom har jag nästan inte haft något näsblod alls.


Men, naturligtvis hade jag gärna haft kvar alla dessa symtom (och fler därtill) för att Dutt hade fått vara en frisk liten pojke i min mage.

Jag saknar inte graviditeten, men jag saknar Dutt desto mer.