Idag är det tre veckor sedan Dutt kom och försvann i samma ögonblick.
Varför blev det så här? När jag ska förstå att det är så här?
Tre veckor sedan vi gick tomhänt hem från förlossningen medan Dutt blev kvar invirad i en vit handduk i något kallt utrymme.
Idag är det också en vecka sedan vi tog avsked av den lilla lilla pojken liggande i den lilla lilla fina träkistan i det lilla lilla kapellet på den stora stora kyrkogården.
Det känns som tiden bara går, men att jag står stilla med min sorg som närmaste vän (eller snarare fiende). Det känns som tårarna har tagit slut just nu. När vi var hos kuratorn förra gången sa hon att man kunde framkalla tårar genom att till exempel titta på bilderna av Dutt eller något annat. Inget verkar få fram mina tårar längre.
Kanske har jag blivit avtrubbad, känslokall eller så kommer tårarna när jag minst anar det.
Det är nog en naturlig sorgebearbetning att inte kunna gråta då och då, det betyder ju inte att du/ni saknar Dutt mindre för det. Låt sorgen ha sin gång och glöm inte bort att finnas för varandra.
SvaraRaderaTänker på er, ofta. Kram!!
Kloka ord! Det finns inget rätt eller fel när det kommer till sorg. Den är så personlig, ingen kan säga att så och så ska sorgen se ut. Det är ju inget projekt med start och slut...
SvaraRaderaStyrkekramar!
Sorg är helt personligt - jag vet! kram
SvaraRadera