En av livets största påfrestningar

Dagens bild från minneslunden

Idag kom verkligen sommaren tillbaka efter att ha tagit semester ett tag...
På förmiddagen rensade jag bland hallonbuskarna medan mannen klippte gräset och när det var lunchdags packade vi termosar och mackor och gick till Dutt. På bänken precis framför stenpelaren med Dutts namn packar vi upp vår lunch, medan fåglarna kvittrar glatt i den stora björken bredvid.
När jag sitter där på bänken med min macka i högsta hugg tänker jag på vad vi verkligen har gått igenom. Det är så svårt att sätta ord på. Jag tror inte att jag än fattat det helt och hållet än. I morgon har det gått sex veckor sedan Dutt kom och jag tycker att min hjärna borde börja fatta, men allt är så ofattbart så jag tror att min hjärna gör att för att inte fatta. Att förstår detta helt och hållet på en gång för för ont.

Fick idag det senaste sjukintyget och där har läkaren skrivit "Förlusten av ett barn och en efterlängtad graviditet medför en av livets största påfrestningar. Sorgearbetet måste få ta tid och går inte att forcera".
De två meningarna säger väldigt mycket tycker jag. Det är inte konstigt att jag känner mig låg, apatisk, ledsen, hyperaktiv och glad om vartannat. Idag har jag nog varit mer åt det hyperaktiva hållet... I morgon kanske det är tvärtom. Vem vet?

Jag vill hälsa en ny följare av bloggen välkommen också. Den här gången är det Mestis.