Tänk vilka tankar som helst.

Idag på förmiddan var det åter dags för ett kuratorbesök. Hon började med att fråga hur jag mått sedan vi sågs sist. Jag har den senaste veckan känt att jag tappat lusten, blivit mer apatisk, blivit mer tyst och inte orkar prata om det som hänt samtidigt som jag känner att det är det enda jag vill prata om,  inte orkat göra lika mycket fast jag egentligen inte varit trött samt att jag känt tårarna bränna innanför ögonlocken ständig och samtidigt varit så dum och hållit dom inne.
"Du känner dig låg alltså" säger hon. Ja, det är nog det jag är just nu. Jag har från att, trots allt, varit ganska alert och företagsam blivit en soffpotatis som inte orkar varken prata, gråta eller göra någon aktivitet.
"Det är helt normalt och inte konstigt med tanke på det du varit med om. Det har bara gått fem veckor sedan ni fick beskedet på ultraljudet" säger hon då. Det är SÅ skönt att få bekräftelse på det jag tänker och känner är en normal reaktion. Det är så lätt att tro att man blivit tokigt och dum i huvudet av allt det här.

Sedan pratade jag om att jag försöker att undvika att tänka tankar om framtiden, om framtida ivfer och ev. graviditeter och problem som den kan medföra.
Kurator tyckte att vi ska tillåta oss att tänka vilka tankar som helst för de är just bara tankar. Det är inte verklighet. Hon tyckte till och med att vi skulle tänka och prata om det värsta scenario som vi kan tänka oss för det är just tankar och inte verklighet.

Jag berättade också om den meningen som jag försöker ha i huvudet som ivf-läkaren sa till mig i tisdags "Upprepningsfrekvensen på en sådan missbildning är extremt låg". Hon tyckte att det verkade lovande att ha en sådan bild framför sig.

Vi pratade också hur olika mannens och mitt arbete, alltså arbetskamrater och chefer, hanterat det här. Från M:s jobb fick vi snabbt både blombud och presentkort på Blomsterlandet, kollegor har mejlar, meddelanden på facebook, närmaste chefen har ringt med mera. Från mitt jobb har jag knappt fått någon respons alls. Tre veckor efter ultraljudet kom slutligen en blomma, men mejl och telefonsamtal har i stort sätt varit obefintliga. En anledning till att jag hoppas att jag får det sökta jobbet.
I en sådan situation som vi hamnat i känns det skönt att få någon respons från jobbet, vilket jag verkligen saknat. En mejl med en tanke är inte så svårt att skicka iväg tycker jag...

De här dagarna då jag har känt mig låg att vi inte pratat så mycket om sorgen, Dutt och allt annat vi känner. Jag har känt att allt redan är sagt. Det finns liksom inget nytt att säga. Därför har jag blivit tyst. Idag, efter besöket hos kuratorn har vi pratat ganska mycket och det är så viktigt så att man inte stänger in sig i sig själv och då helt plötsligt lever två parallella liv med varsin sorg som man inte kan delge.
Just nu är M och jag i olika faser i sorgen. Jag är låg och han kan lättare företa sig saker och håller sig uppe på grund av det. Det är enligt kuratorn vanligt att det blir så och det är inte heller något konstig. Då får man försöka att ta hänsyn till varandras olika sorgearbeten.

Kuratorn hjälper oss att reda upp lite i den känslomässiga röra som vi just nu befinner oss i.

Nu går kuratorn på semester så nästa inbokade tid är 20 juli så nu får vi klara oss på egen hand med alla våra tankar ett tag.