Tre veckor. Det känns som en evighet! Skulle någon fråga mig skulle jag tro att det var minst ett år sedan barnmorskan sa "hjärnan ser inte ut som den ska".
Tre veckor av förvirring, sorg, groteska beslut, förlossning, sorg igen, fint stöd av vänner och anhöriga, besök av begravningsbyrå och präst, sorg, begravning och sorg igen.
Än så länge har inte ilskan och aggressionen kommit. Jag vet att det är vanligt i sorgearbetet att man blir arg på sig själv, på andra och framför allt på frågan varför.
Frågan varför finns naturligtvis med hela tiden, men som prästen sa i tisdags så är det egentligen ingen mening med att leta efter svaret eftersom vi inte kommer kunna hitta något. Jag tycker det är skönt med en präst som inte bara säger att det är Guds vilja det som sker. Jag som person kan inte helt förlika mig med ett sånt svar och då skulle nog ilskan komma lättare...
Den här veckan kommer vara som livet är mest. Både glädje och sorg. I tisdags var det ju som ni vet begravning. På lördag är det bröllop då två vänner gifter sig. På lördag fyller även min syster 40 år så på söndag blir det 40årskalas. Tanken är att vi ska delta på båda tillställningarna för det är som sagt livet. Världen runt omkring oss stannar inte upp "bara" för att vi har sorg utan det fortsätter att rulla och jag tror att det är viktigt att vara med i det. Om vi inte går på bröllopet eller kalaset kommer vi ångra oss om någon månad. Det är jag säker på.
Idag och i morgon blir dock lugna dagaar då vi som vanligt kan sitta i morgonrockarna så här dags... Idag blir det lite inköp på Ica och dessutom ska vi försöka hitta en möbel att ha som Dutts minneshylla. Det lilla bord vi har nu är för litet eftersom vi fått så mycket fina saker till minne av honom som vi vill ha framme. På Jysk har vi sett att de har en tänkbar möbel. Vi får se om vi kommer hem med den.
Jag sörjer verkligen med er och hoppas så innerligt att ni snart får den familj ni förtjänar! Ni verkar vara en oerhört stark familj men jag sänder trots detta styrkekramar till er!
SvaraRaderaJag hoppas det är okej att jag har länkat till din blogg på min blogg.
TUSENTALS STYRKEKRAMAR TILL ER!
Man kan verkligen fråga sig varför jobbiga saker händer men vi får ju aldrig några svar, jag själv upplever det otroligt frustrerande och önskar så att vi alla skulle få svar! Men på nåt sätt måste livet fortsätta, Dutt hade ju inte velat att hans föräldrar sörjer så mycket att ni slutar leva! Han hade istället önskar sin mamma & pappa ett långt, lyckligt och glädjefyllt liv även om han självklart hade önskat att han fick vara med. Men Dutt finns alltid inom er, han var ju eran förstfödde och början på ert liv som familj. Han är alltid storebrodern som kommer vaka över sina syskon! Kram Maria
SvaraRaderaDet är ju tyvärr så att vi måste gå vidare.. Vi kan inte undvika gravida vänner, vänner med barn, kalas, bröllop, med mera. Livet måste gå vidare, men visst är det tufft som sjutton? Jag har ju haft 2 kanonbra veckor, men nu har jag suttit i 3 dagar och bara gråtit, varit arg och besviken. Arg på mina vänner som föder friska barn högt och lågt, medans jag själv sitter med sorgen av min döda son.. Livet är förbannat orättvist och det är lätt för andra att säga att livet går vidare! Riktigt så enkelt är det inte.. Man har bra dagar, och dåliga dagar. Men det är så i bearbetningen.. Många varma kramar till dig!
SvaraRaderaVreden kan ha en plats, eller inte. Jag var arg i början. Blixtrande tårsprutande förbannad bortom ord och annat än tjut som hotade att tränga ur bröstet. Jag var förtvivlat arg redan på specialförlossningen. Men bara en vecka senare fanns det ett lugn. Beslutsamheten i att vilja leva mitt liv, inte försvinna med barnet jag inte fick. Men att göra det här, verkligen g-ö-r-a det, för att hjälpa mitt hjärta att läka. En beslutsamhet med viskande röst och ögonen i marken. Men envist viskande. Och kanske till slut en tröst i att jag ändå tror att suddpojken har det bra och finns någonstans dit jag inte kan eller vill nå just nu. Och en liten strimma hopp om att jag nu ändå vet att min kropp kan bära även om suddbarnets kropp inte var redo. Det kan komma syskon och glädje.
SvaraRaderaMin enda klara insikt har varit att jag får följa med min kropp på den här resan, att den har en förberedelse mina tankar aldrig kunnat skapa. Och om jag litar på den kommer jag att flyta upp någonstans, i en ny tid. Därför tror jag att vreden både kan och inte kan ha en plats. Det finns ingen given karta som gäller alla. Men vi är fantastiska på att överleva och leva med även det som på ytan verkar så omöjligt.