Blixtar och dunder

Åska och blixtar har aldrig varit mitt favoritväder precis. Som barn var jag alltid rädd för åskan. Antagligen överförde min mamma sin rädsla på mig. Alltid när det var åska hemma på landet skulle man inte vara på övervåningen och var det åska på natten så skulle man alltid ta på sig kläder så att man snabbt kunde ta sig ut ifall blixten skulle slå ner. Ja  jag vet, nu låter detta helt vanvettigt men då var det så man skulle göra.

Det är länge sen nu som det varit ordentligt åskväder, men natten till i fredags var det extrem mycket åska över Norrköping. När klockan var runt ett på natten är åskan så nära så jag ligger och skakar av rädsla under täcket. Alltid har jag ogillat blixtarna. Som tur är är mannen hemma och försöker lugna.

Igårkväll var det samma visa. Mannen jobbade och jag visste att ett nytt oväder med kraftig åska skulle komma in över Norrköping. När klockan är halv tolv vaknar jag av att åskan börjar. När klockan närmar sig midnatt ligger jag under täcker och sms:ar mannen och undrar om han är på väg hem. I 40 minuter ligger jag sedan under täcket för att slippa se blixtarna tills mannen kommer hem. Regnet häver också ner och det oljudet dämpar åskknallarna. Under några timmar i natt kom det här 53 mm regn!

Nu hoppas jag att det inte blir något mer åskoväder på länge.
Att en rädsla så lätt kan överföra från föräldrar till barn! Jag som barn förstod egentligen inte att mamma var åskrädd, men det var hon ju säkerligen och den rädslan fick jag ärva.