Det går inte att undvika. Därför får det vara så

Ända sedan vi var på ultraljudet har jag räknat veckor. Och månader.
Tisdagar är det den dag Dutt kom och den veckodag som vi hade begravning.
Torsdagen är den veckodag som vi hade ultraljudet.
Fredagen är den veckodag då jag bytte graviditetsvecka.

Den 12:e - ultraljudet
Den 17:e - Dutt kom
Den 31:e  - begravning

Jag tänkte att jag bara i början alltid varje tisdag, torsdag och fredag skulle tänka på antal veckor, men jag gör det fortfarande. Och jag låter mig göra det. Jag tror att det för mig har blivit ett sätt att bearbeta sorgen och hela den här situationen på. Att på så sätt få perspektiv på allt. Tiden sedan ultraljudet den 12 maj har flutit samman till en stor svart massa och då har veckoräkningen blivit ett sätt att få struktur och kontroll. Ett sätt att se att tiden trots allt rullar på, även om jag själv tycker att tideräkningen slutade vid ultraljudet.

Idag är det tio veckor sedan Dutt kom och åtta veckor sedan hans begravning. Idag satt jag ensam hos Dutt på kyrkogården då mannen jobbar. Idag fick jag en känsla av lugn och frid när jag satt hos honom, men hela tiden fanns orden "Det skulle ju inte bli så här" i bakhuvudet.