Det skulle ju inte bli så här

När vi idag satt hos Dutt på kyrkogården pratade vi om hur det kändes för exakt två månader sedan. Måndagen den 16 maj klockan nio klev vi in på förlossningen på sjukhuset. En barnmorska kom emot oss och jag sa "Hej jag heter Anna och vi skulle vara här klockan nio". Barnmorskan förstod med en gång vilka vi var och bad oss vänta en kort stund så hon kunde hämta den barnmorska som skulle ha hand om oss. Sedan visade hon in oss i det rum som vi skulle vara i och kort därefter kom vår barnmorska.

Jag kommer ihåg hur märkligt det var att sätta sig i bilen den morgonen och styra bilen mot sjukhuset. Hela situationen var för overklig för att man skulle kunna ta den till sig.

Jag minns sedan särskilt när barnmorskan sedan går igenom hur allt ska gå till och hon undrar om vi har några funderingar. Det enda jag kan tänka på är vad som händer när Dutt väl kommer. Vägen dit var jag egentligen inte så orolig för (konstigt nog). Jag var orolig för att jag inte skulle känna något känslomässigt och att inte tårarna skulle komma. Det var min skräck - Att inte kunna gråta över mitt döda barn. Som tur är får jag bekräftelse av kuratorn att det är helt normalt att tårarna kanske inte kommer med en gång.

Vid den här tiden, runt 22-tiden, för två månader sedan så kom det första blodet. Trots det försökte vi sova, vilket vi konstigt nog lyckades med i ungefär två timmar. Måndagen hade precis övergått till tisdag den 17 maj när jag känner att Dutt är på väg. Klockan 00.24 kommer han i ett vitt plastbäcken på en toalett på förlossningen på sjukhuset. Och min farhåga besannades - Inte en endaste liten tår kunde jag fälla när vi i två timmar satt med lille Dutt i våra händer.

I morgon plockar vi en ny bukett blommor och tar med oss ett ljus till Dutt på hans tvåmånadersdag!

Det skulle ju inte bli så här!