Det känns som om det liv jag lever just nu är någon slags låtsasvärld, en fantasi eller en dröm som jag snart vaknar upp ifrån. För detta som jag just nu lever i kan inte vara det liv som är mitt verkliga liv.
Jag vill inte det. Jag orkar inte det.
Jag orkar inte vara ledsen och gråta längre. Därför stänger jag in det i ett rum med dubbla lås och slänger bort nycklarna och låtsas som om ingenting hade hänt. Det är absolut ingen bra strategi, men ibland måste jag det för att orka med det liv som jag nu trots allt måste leva. Den låtsasvärld som nu är min verklighet. Det liv som jag ska leva resten av mitt liv.
När jag var som mest ledsen igårkväll frågade mannen om jag ville prata, men det finns ju inget att säga. Allt är sagt och när jag rabblar om allt så känner jag mig som en gammal lp-skiva med hack i. Den söta mannen föreslår då att vi ska fantisera om hur Dutt hade blivit som liten bebis. Det är såna tankar som jag inte kan tänka. Jag vet inte varför, men jag kan inte ens föreställa mig hur han skulle se ut, vem han skulle ha liknat och vilket temperament han skulle haft. Men en sak är helt säker - han hade haft extrem lockigt hår då både jag och M har självlockigt.
Antagligen är det ett försvar från min sida att inte tänka på såna saker. Jag kan än så länge inte tänka på att Dutt skulle ha blivit en frisk lite älskad bebis. Min hjärna klarar inte det. Det gör för ont.
Min skräck och rädsla för att jag aldrig kommer blir mamma till ett levande barn blir bara större och större samtidigt som jag känner att det börjar suga mer och mer i ivf-delen av mig. Dubbla känslor hela tiden. Om vi inte startar med ivf så kommer vi ju aldrig bli gravida, men startar vi och inte blir gravida så kommer det göra så ont i hela kroppen.
För att Dutt skulle komma till behövdes det fyra ivf-försök. Hur många försök behövs det för att Dutts lillebror eller lillasyster ska komma till världen?
Sorgearbetet, liksom ivf, är en berg och dalbana med alla olika slags känslor...
Idag mår jag något bättre igen och vi har tagit en lång cykeltur, lunch på Färgaregården och sedan till och med varit en sväng i stan. Att gå på stan idag kändes som kognitiv beteendeterapi för mig. Att bemöta det man är rädd för att se - små bebisar i liggvagnar och stora gravidmagar. Det gick faktiskt ganska bra för de flesta av de barn jag såg var såna barn som var mellan golv och tak utan att föräldrarna orkade säga till. Då kände jag ingen saknad...Bara irritation över att föräldrarna inte verkar bry sig om de barn de lyckats sätta till världen.
Jag känner igen så mycket alla de där känslorna du beskriver. Jag har känt och känner likadant. Men jag lovar att allt ska kännas lite lättare med tiden.
SvaraRaderaRädslan som du beskriver om att kanske du aldrig blir en mamma känner jag med. Det är min största rädsla nu, samtidigt jag vet att så länge vi har möjlighet att försöka med ivf måste jag våga hoppas.
Att er lilla Dutt blev vid 4:e försöket tror jag inte betyder att nästa gång behöver ni lika många försök igen, kanske redan vid nästa försöket lyckas ni. Man vet aldrig.
Jag önskar jag skulle kunna minska din smärta.
Varma kramar till dig!
Nu har jag följt din blogg i några veckor och känner att jag måste kommentera. Du skriver en jätte fin blogg och är hemskt ledsen och beklagar eran förlust och sorg över Dutt.
SvaraRaderaDu sätter verkligen ord på de känslor jag känner och efter att jag läst din blogg har jag börjat få mer ordning på mina egna känslor.
Nu har vi inte haft en lika jobbig resa som er men vi har försökt få barn i 2,5 år och fått ett utomkveds som visade sig i vecka 12. Det höll på att kosta mig livet och en äggledare är borta nu. I vintras fick jag missfall. Jag sörjer de barn vi inte fått och rädslan är stor att aldrig få barn. Jag har tyvärr stängt inne mina känslor för mycket och vald att halvt jobba ihjäl mig, vilket inte är så svårt när man har jordbruk. Till hösten kommer vi att söka hjälp, det tar emot eftersom jag avskyr sjukhus men jag orkar inte försöka längre och vänta varje månad.
Jag känner så väl igen mig i dina känslor av hopplöshet och sorg.
Tack för att du skriver din blogg!!
Stor kram vännen, jag tycker att du är så otroligt stark, och jag vill inget hellre än att ni ska få lyckas bli föräldrar igen, att Dutt ska få ett litet syskon ♥
SvaraRaderaKram från snigekatt på FL
tonci: Du lindrar min smärta något bara genom att läsa och kommentera min blogg!
SvaraRaderaHoppas att vi båda snart lyckas få levande barn.
Lina: Beklagar de barn som inte fick bli. Jag blir glad att mina tankar, känslor och det som hänt oss kan vara till hjälp för någon.
Jag tycker absolut att ni ska söka hjälp med att bli gravida.
Lycka till.
Snigelkatt: Tack och kram tillbaka till dig och plutten i magen. Du har verkligen förtjänat det!!
Hej, fann din blogg och jag tycker att den är så fin och du beskriver dina känslor så klart. Jag sänder dig en cyberkram från mig.
SvaraRaderaDu är välkommen att titta in på min blogg om du vill.
Kram Anna
Vet precis hur du känner ang IVF o allt. Vi fick åter igen godkännande om att vi kunde fortsätta IVF försöket men när jag ringde dit så hade de semester stängt till augusti.;( känns som om jag aldrig kommer bli mamma heller.. Å jag vill göra IVF igen men vet inte om jag vågar för att sen igen bli besviken. Usch det är inte lätt livet o det är svårare för vissa som vi har god kännedom om..Önskar dig att du har en bättre dag imorron.. kram kram fia
SvaraRaderaVarm kram till dig och mannen från mig..
SvaraRaderaJag kallar mig Mrs L i en strävan att vara anonym i cyberspace. Läst din blogg sen 1,5 månadsen då jag först fick reda på att vi ska göra IVF och började febrilt att leta IVF blogga för stöd och tips.
SvaraRaderaDet ni gått igenom är en ren och skär tragedi och jag hoppas innerligt att särek kommer läka med tiden. och att tiden även ger er ert efterlängtade barn! Ingen förtjänar att gå igenom det ni gjort!!
STOR KRAM
Inteutanf.blogg.se