Nu får jag inte sörja ifred

Hela dagen har varit en riktig skitdag. Till slut tog jag mig ändå i kragen och vi gick en promenad med ett obligatoriskt stopp hos Dutt i minneslunden. Kände mig just då något bättre, men det kan snabbt ändras.

Telefonen ringer och då är det handläggaren från Försäkringskassan som ringer. Jag känner genast att det kommer bli ett jobbigt samtal då jag inte gillade hennes attityd när hon ringde dagen efter begravningen och undrade vad jag hade för framtidsplaner för återgång till arbetet.
Samma fråga började hon även idag samtalet med. Jag sa att jag helt enkelt inte vet om jag orkar tillbaka till jobbet på måndag så jag fortfarande är inne i en sorgeprocess.
"Ibland är det bättre att komma igång och jobba istället för hemma och sörja kan du ju inte göra hela tiden" är då hennes svar. Menar hon att det är bättre att jag sitter och gråter på jobbet än att jag sitter och gråter hemma?? Antagligen tycker hon det för då slipper ju dom betala pengar till mig...

Hon frågar sedan hur min arbetsförmåga är nedsatt och varför jag inte klarar av att jobba. HALLÅ! jag förlorade mitt barn för mindre än sju veckor sedan och all min energi går till att sörja Dutt. Det verkar den här kvinnan över huvudtaget inte fatta. Då jag står utanför en affär med en hel del människor säger jag till henne att jag står lite olägligt till för att prata om min livssituation. Jag tänker då att hon ska erbjuda sig att ringa senare, men hon fortsätter att snacka trots att jag säger samma mening tre gånger. Det blir så att jag får fortsätta att redogöra mina problem med bilar, gående och cyklister runt omkring mig.

Hon hakar också upp sig på en formulering i läkarintyget och säger att "Nästa intyg måste vara mycket bättre skrivet annars får du det inte beviljat". Vid det här laget känner jag hur jag snart gråter och min röst knappt bär längre. Jag säger flera gånger att jag i morgon har besök hos läkare och att vi då ska diskutera min situation.

Jag säger till henne att idag är en riktigt skitdag och att jag knappt kom upp ur sängen i morse. Svaret jag får då är "Ja, men nu är du ju uppe i alla fall". Är hon hjärndöd och empatilös eller är hon bara dum i huvudet??

Jag har flera gånger lust att lägga på för att få tyst på henne. Fy vilken människa!!
Hur svårt kan det vara att förstå att man sörjer när man efter tre år och fyra ivf:er måste avbryta sin graviditet?? 

När hon väl sagt sitt och vi lägger på så är jag så jävla arg på denna helt omänskliga människa som inte verkar förstå att man kan må dåligt av allt det vi varit med om.
Jag är helt säker på att hon har fått de barn som hon vill ha, vid de tidpunkter som hon vill och har haft helt problemfria graviditeter.


Fy faan för försäkringskassan.