Igår ringde vår kurator och frågade om hon fick lämna ut våra namn och adress till sjukhuskyrkan som hon idag skulle träffa. Sjukhuskyrkan anordnar tydligen en stödgrupp för föräldrar som förlorat barn. Vi sa att hon fick göra det, men att vi var osäkra på om det var något för oss. Hon sa att vi inte behövde bestämma något nu, utan att kyrkan skickar ut information om deras grupp.
Jag tror att det kan vara bra att träffa andra som förlorat barn, men det jag funderar på är hur sent de andra deltagarna förlorat sina barn. Jag kan tycka att min sorg kännas fjuttig om jag jämför med den sorg det måste innebära att förlora ett barn strax före förlossningen eller under förlossningen. Jag ska inte förminska och förringa min sorg, men för min del skulle sorgen vara tusen gånger värre om vi förlorat Dutt till exempel vecka 38.
Det jag är rädd för är att de andra deltagarna som förlorat sina barn sent ser vår sorg som mindre värd än deras sorg. Dom kanske anser att vi gjorde ett val - ett avbrytande och att vi då inte har rätt att sörja.
Jag måste verkligen fundera igenom detta ordentligt innan jag tackar ja till den här stödgruppen.
Någon av er änglamammor därute som deltagit i stödgrupper? Ger det något? När har deltagarna förlorat sina barn?
Jag gick i en sådan stödgrupp efter att vi förlorat våran flicka. I våran grupp var det jag och en till som förlorat barn sent i graviditeten, vår dotter föddes i v 39. De andra som var med hade förlorat sina barn mellan v20-25.
SvaraRaderaInnan jag visst vad det var ville jag mest gå dit för att få veta vad det var för något, sedan när jag väl var där var det skönt att få se att det i verkligheten fanns de människor som hade gått igenom samma helvete som vi gjort. I verkligheten menar jag att det var skönt att få ett par ögon att titta i, har fått jättemycket stöd i Änglaforumet på familjeliv men det var skönt att också träffa människor irl!
Jag kan tycka att det är skillnad på att förlora ett barn i v20 och i v39. Men samtidigt inte då jag aldrig förlorat ett barn i v20, jag vet inte hur det är. Men jag tror att sorgen vi änglaföräldrar måste lära oss att gå hand i hand med är samma för alla som behövt begrava sina barn.
Jag tycker det är bättre att gå dit en gång och se vad det är för något, än att senare ångra sig att man aldrig gick dit!
Jeg tror jeg forstår hvordan du tenker, og det er lett å tenke at jo lengere man har kjent barnet sitt, jo verre er det å miste. Samtidig tror jeg (jeg vet ikke, for jeg har ikke opplevd dette selv) at tapet også i stor grad handler om sorg over den fremtiden man ikke får sammen, og den er jo tapt uansett om barnet var født eller ei. Hm. Vet ikke om det jeg sier virker fornuftig, men jeg tror det kan være en ide å undersøke om en slik gruppe har noe for seg. Vanskelig å vite før man har vært der, egentlig. Jeg tenker på dere. Lykke til!
SvaraRaderaTack för era tankar om stödgrupp eller inte.
SvaraRaderaSkickar också många tankar till dig Helga Marie och alla dina landsmän idag. Hemskt det som hänt i Norge.
ett efterrlängat barn som helt plötsligt dör är lika hemskt när det än händer , ingen sorg är större eller mer självklar än någon annan.
SvaraRaderavecka 39 eller 19 spelAr ingen roll.
visst är det svårare att acceptera ju senare det händer men sorgen är den samma.
ni valde ju inte att avbryta enligt mej , ni hade inget val.
jag förlorade min mamma när jag var 20år , hon var 48 , har jag då mer rätt att sörja och vara lessen än någon som förlorat sin mamma när hon var 50-60 år och mamman var 80år?
nej ingen kan säga att det är fel och mindre rätt för att eran son bara var 19 veckor.
kolla upp infon ni får och bestäm er sen , men kom ihåg din sorg är din sorg och du har all rätt att sörja
kram på er
Takk for gode ord - det er helt uvirkelig at noe slikt kan skje i en liten by som Oslo. Det verste er likevel det som har skjedd på AUFs ungdomsleir på Utøya syns jeg. Man kan jo bare undre seg over hva som kan få et menneske (eller flere) til å ville andre så vondt. Det er ufattelig.
SvaraRaderaVi gick till Spädbarnsfondens föräldragrupp, vi var där 4 föräldrapar och två ensamstående mammor. Alla har förlorat sitt barn runt förlossning eller några veckor innan.
SvaraRaderaDu vet, vi förlorade Andor i v. 36, senare än ni förlorade ert Dutt, men jag har aldrig känt att din sorg skulle behöva vara "mindre" än vår, så jag är nästan säker på att även om ni träffar föräldrar i gruppen som förlorade sina barn senare i graviditeten ska inte känna så heller. Ett barn är ett barn, man binder sig till sitt barn, till sin graviditet redan efter pluset på stickan. Ni har också förlorat ert barn, era drömmar, er framtid som ni längtade så mycket efter. Det finns ingen skillnad mellan eran sorg eller deras sorg som förlorade sina barn senare i gravidititeten.
Jag tror du behöver inte oroa dig för det.
För oss gav gruppen VÄLDIGT MYCKET! Eller bättre sagt mest för mig, min man är inte den typ som gärna pratar om sina känslor, men han gjorde ändå det, så jag är så glad att vi gick dit. Jag fick veta mycket om att hur han upplever saker, hur han känner som han inte berättade om här hemma. Man ventillerar på ett annat sätt där än man gör med vänner, familjemedlemmar, man pratar där med folk som vet precis vad man kännar, de vet precis vad ni gått igenom. Och sedan att höra andras berättelse är mycket smärtsam, men samtidigt känner man igen sig så mycket i andras ord att det är läkande också på ett sätt.
Vår grupp var så bra att vi fortsätter träffas fortfarande regelbundet, vilket är skönt. Det enda svårighet är att de som kan bli gravida på naturlig väg blir gravida ofta ganska snabbt efter att de förlorade barnet, så det är en del som är svårt att stå ut med. Vi har redan tre mammor som är gravida i vår grupp, med stor mage och nära förlossningstiden. Avundsjukan finns där, även mot dem, men samtidigt är jag så glad att fick lära känna de här människorna och att de finns där, jag kan träffa dem, jag kan prata med dem och de förstår mig helt och hållet.
Jag säger att testa gruppen, gå dit en gång och sedan får ni se hur det känns, om det inte känns bra, behöver ni inte fortsätta gå, men det är värt att testa i alla fall.
Och din sorg är lika jobbig och stor som alla andras.
Kramar till dig!
Sorg går aldrig att jämföras med någon annan sorg. Jag tror det är bra att prata med andra som gått igenom det! Kram
SvaraRaderaVill bara lämna några ord till dig.
SvaraRaderaVarje enskild människas sorg är den största sorgen, man ska inte jämföra sorg för det går inte.
Jag har gått i samtalsgrupp där vi alla förlorat barnen vid olika tidpunkter i graviditeten eller efteråt, jag har personligen haft stort utbyte av gruppen även om vi hade olika erfarenheter, det viktiga har varit att vi har stöttat varandra och att man fått prata om det man varit med om.
Spädbarnsfonden har ju även öppna träffar så man kan testa på hur en samtalsgrupp går till.
Kramar från en änglamamma till en annan <3