Idag tog jag mig äntligen till frisören för en välbehövlig ansning av håret.
Jag hade behövt klippa mig för länge sen, men jag har inte känt mig upplagd för det.
Förra gången jag var hos frisören (i mars någon gång) pratade vi om våra ivf-graviditeter. När jag kom till henne den gången såg jag att hon var gravid och det visade sig att hon också hållt på med ivf:er och nu äntligen var gravid med tvillingar.
Efter att Dutt kom har jag inte orkat att gå till henne och klippa mig så jag har dragit mig för det. Nu visste jag att hon borde ha fått sina barn och därför beställde jag en tid hos hennes kollega.
När jag sitter i frisörstolen får jag veta att en av tvillingarna inte klarade sig. Att den var för skadad för att överleva. Av en händelse så dyker min ordinarie frisör upp på salongen. Hon undrar hur det är. Hon hade sett Dutts annons i tidningen och misstänkte att det var vi.
Hennes historia är att även hon på rutinultraljudet fått veta att ena tvillingen är för sjuk för att överleva och hade då fått avbryta den bebisens liv. Att det fungerar att göra så. Att avbryta en del av graviditeten medan den andra bebisen fortsätter att leva och växa och nu var en helt underbar och frisk bebis.
I sin egna kris och sorg tror man lätt att man är ensam om att sitt barn har missbildningar och inte är livsdugligt, men tyvärr är det flera som drabbas. Man är inte ensam.
Det är sant, vi är inte ensamma och ibland krävs det bara att man går dit där man inte trodde man skulle gå för att få möta andra i samma sits. Stor kram till dig!
SvaraRadera