Sidor

lördag 15 oktober 2011

Annorlunda

Jag har känt att jag har haft svårt att prata om och skriva om mina känslor angående mitt missfall. Jag tror att det har flera orsaker. Vi gick igenom en extremt jobbig situation med Dutt i maj och den sorgen vi hade då överskuggar allt. Det vi gick igenom då går inte att jämföra med något annat jag varit med om hittills.

Att sörja ett tidigt missfall känns så abstrakt. Jag har inga konkreta saker att sörja. Jag hade knappt tagit in att jag överhuvud taget var gravid. Jag hann veta att jag var gravid i cirka en månad och endast den första veckan kunde jag njuta lite för sedan kom den första blödningen. Sedan var det en ständig oro med ultraljud en gång i veckan som inte visade det vi ville.
Med Dutt hann det sjunka in att jag verkligen var gravid. Efter vecka 12 började jag våga tro på det hela. Magen började växa och kläderna blev för små.

När vi sedan förlorade Dutt hade vi flera väldigt konkreta saker som våra hjärnor kunde bearbeta och sörja. Vi hade sett honom på ultraljud då han var så stor så han såg ut som en människa. Snöis har vi bara sett som en 10 mm stor cellklump. Dutt har vi sett och hållit i. Vi har anordnat begravning och asksättning för honom. Vi har så många minnen och bilder från honom så det är så mycket lättare att sörja honom än Snöis.

Med Snöis andades jag lite narkosgas och sedan var allt som fanns av Snöis borta. En sak som jag tycker är jobbig är att jag aldrig kommer att få veta om Snöis var en flicka eller pojke. Jag vet inte riktigt varför det känns så jobbigt, men kanske är det också en sak som gör att hela den här händelsen blir så abstrakt.

Det är svårt att sörja någon som man inte vet någonting om...
Sedan vi fick veta att det var över i tisdags hade det inte blivit så många tårar som jag trott. Mannen och jag har också den här gången haft svårare att prata om våra känslor, men det tror jag också beror på att allt är så abstrakt.
Igår blev det tårar när jag läste lite i den broschyr om missfall vi fick får av sjuksköterska på gynmottagningen.
 i tisdags, men annars hade det varit ganska sparsamt med den varan.

Jag blir dock ledsen när jag tänker på att jag och min kusins sambo inte kan följas åt i våra graviditeter. Hon är gravid och är beräknad till slutet av maj. Det hade ju varit perfekt att det skulle blivit sysslingar i maj lagom runt Dutts 1årsdag.
Just nu känns det som om det här graviditeten var för bra för att vara sann och därför gick det åt helvete.

2 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig så i din sorg för jag har varit med om samma sak som du. Jag och min man förlorade vår dotter Nova i vecka 18 det var 2008, och innan dess fick vi två sena missfall. Jag förstår det där med att vilja veta kön på ens barn som dött, för jag kände likadant... Jag tycker så synd om dig och jag lider med dig, många kramar och tankar till dig! jag bloggar på www.lycka33.blogspot.com
    Om du vill ha kontakt och prata av dig är det bara att höra av dig via mail, catharinalindberg@hotmail.se

    SvaraRadera
  2. Följer din blogg och beklagar verkligen,har tänkt på hur det kommer kännas om vi blir gravida igen och får ett tidigt missfall. Känns som att sorgen inte kan bli så stor som när man fick ett änglabarn igen. Man har blivit "härdad" och starkare helt klart men rätt som det är kommer känslorna.
    Jag håller tummarna på att du snart är gravid igen,
    kramar /Minneli (fl)

    SvaraRadera