Det svartaste av mörker

Just nu är allt svart. Jag tyckte att jag mådde bättre efter samtalet med läkaren i fredags, men det var nog bara inbillning.
Det känns som jag ramlat ner i det djupaste av djupa svarta hål som finns och det är omöjligt att ta sig därifrån.
Alla säger att jag är så stark som orkar allt det här. Det börjar nu kännas som ett hån då jag just nu känner sig som en trasa och som en spröd liten porslinsdocka som snart ramlar i golvet och går sönder.
Tårarna bara rinner och det finns inget stopp på dom. Saken blir inte bättre av att jag sover dåligt om nätterna och vaknar med huvudvärk. Dessutom är det tänkt att jag ska börja jobba i morgon igen efter två veckors sjukskrivning.
Jag vet egentligen inte vad det är som gör att jag just nu mår så jävla dåligt förutom att vi förlorat två tänkta barn inom loppet av fem månader som vi kämpat för i fyra års tid... Hela situationen gör mig tokig.

Små korta stunder har jag fått känna lyckan och glädjen men aldrig tillräckligt länge för att lyckan ska bli beständig.
Jag är inte stark. Jag orkar inte ens försöka vara det längre. Jag orkar inte ens vara. Kan ingen söva ner mig och sedan väcka mig när allt är bra igen?
Man måste leva vidare trots tråkigheter som händer. Man måste fortsätta sin vardag. Jag vet inte vad min vardag är. Just nu är min vardag att gråta, ha huvudvärk och sitta hos Dutt i minneslunden. För mig finns inget vanligt liv längre.
Hålet jag hamnat i nu är klart djupare och svartare än det hål jag hamnade i efter det som hände i maj.

Just nu känns det som jag aldrig kommer uppleva den lycka som alla andra normalt fertila människor gör. Antagligen reflekterar dom inte över hur lyckligt lottade de verkligen är som lyckats fått friska och levande barn.

Jag vet att vi är många där ute som kämpar och som drabbas av missfall och annat skit, men just nu är jag bara upptagen i mig själv och tycker bara synd om mig själv. Det känns som om jag är ensammast i världen om mina problem.

FAAN!