Fem

Idag är det fem månader sedan vi begravde vårt lilla barn.

Det känns så otroligt länge sedan samtidigt som det skulle kunna vara igår. Alla minnesbilder är så starka av den dagen.
Jag minns tydligt när vi sakta går upp mot kapellet från parkeringen.
Jag minns tydligt när vi möts av prästen och begravningsbyråkvinnan utanför porten till kapellet.
Jag minns tydligt första blicken in i kapellet där jag ser den lilla lilla kistan.
Jag minns tydligt känslan av att se blommorna som våra anhöriga skickat.
Jag minns tydligt de sånger som solisten sjöng.
Jag minns tydligt när jag och mannen står framför kistan för att lägga vår handblomma på kistan och ta avsked av vår pojke.
Jag minns tydligt när prästen knappt får fram orden.
Jag minns tydligt den tomhet som infinner sig när vi går tillbaka till bilen och lämnar vår efterlängtade pojke i kapellet.