Ganska okej

Idag har faktiskt varit en ganska okej dag. Kanske känns det bättre nu när man vet än hur det var föregående vecka då man inte visste någonting.

Idag är det exakt fem månader sedan vi var på rutinultraljudet med Dutt och fick den hemska nyheten. Hur jag kände då och hur jag känner nu går inte att jämföra. I maj var det mycket värre på något sätt. Jag hade hunnit gå nästa halva graviditeten och klarat av alla de 12 kritiska veckorna. Resten var ju tänkt att bara vara en räkmacka. Att man skulle hitta något fel på bebis på rutinultraljudet fanns inte in min tankevärld då. Därför kom det beskedet som en större chock än det besked vi fick igår.

Naturligtvis skulle jag göra vad som helst för att slippa den här situationen också, men alla som blir gravida är medvetna om att de första 12 veckorna är kritiska.

Jag känner mig ganska lugn inför morgondagens skrapning och det ska bli skönt (fel ord kanske) när det är klart. Klart i den betydelse att livmodern är tom från resterna av mitt tänkta blivande barn.

Jag hade aldrig trott att jag skulle förlora två tänkta barn på fem månader.

I morgon ska vi vara på operation klockan 11 och innan dess har jag ett antal klockslag att ta hänsyn till. När vi träffade sjuksköterskan igår hade hon flera papper med information om hur det går till i morgon.
Jag får inte äta någon fast föda senare än klockan fem i morgonbitti, vilket innebär att jag måste gå upp och äta något då för annars kommer jag svälta ihjäl. Fram till klockan nio får jag sedan bara dricka klara drycker och efter det ingenting.
Klockan åtta ska jag ta två tabletter Cytotec och klockan nio ska jag ta två Panodil och en Ipren.

Efter själva ingreppet som tar cirka tio minuter kommer jag vara kvar en till två timmar för att vakna till igen.

Jag hoppas att det kommer gå så smidigt som det bara går.

Jag önskar att ni kan skänka mig en liten tanke i morgon förmiddag.