Han skulle nu kanske vara cirka en månad gammal om han kommit strax innan beräknad dag för förlossning.
Hur skulle han ha sett ut?, Vem skulle han ha liknat - mig eller mannen?, Vad skulle vi gett honom för namn?, Hade han varit en glad bebis eller skulle han varit en bebis med kolik?, Hade han sovit om nätterna?, Vad hade jag och han fyllt våra dagar med? Babysång, promenader eller kanske skulle jag bara sitta och titta på honom?
Så många funderingar som jag aldrig kommer att få svar på och som gör mig så ledsen.
Sorgen över det som inte blev är så påtaglig, så annorlunda mot att sörja en äldre person. Om detta skrev jag redan i juni och jag tycker det inlägget passar så bra fortfarande. Därför kommer det här igen:
"När min mamma gick bort i januari 2001 sörjde jag det som försvann med henne. En slags trygghet som jag tror alla mammor utstrålar till sina barn. Jag sörjde den person som följt mig och format mig under mina då 22 år. I 22 år hann jag lära känna och respektera min mamma. Det var det jag sörjde. Det som funnits i min närhet så länge och som man trodde skulle finnas där mycket längre tid än så.
Men nu kan jag ju inte sörja det som varit. Den här sorgen efter Dutt är helt annorlunda. Nu sörjer jag det som aldrig blev. Jag sörjer de förväntningar som jag hade på mitt liv som mamma. Jag sörjer att Dutt inte fick bli den perfekta lillla pojke som jag antog att han skulle bli. Jag sörjer helt enkelt att framtiden inte blev som jag hade tänkt mig. Jag ville lära känna Dutt, uppfostra honom precis efter mina tankar, lära honom gå och lära honom att visa respekt för andra. Jag ville gå på babysim, babysång, babymassage och gå på öppen förskola med honom. Jag vill trösta honom när han var ledsen och skratta med honom när han var glad. Jag ville att Dutt skulle lära känna sin morfar, morbror, moster, farmor, farfar och övrig släkt och vänner. Jag ville också att han skulle få följa med till kyrkogården för att lära känna sin mormor. I och för sig hoppas jag att han nu, i himlen, fått lära känna henne.
Det är allt detta som jag inte fick uppleva som jag idag sörjer.
Dessutom sörjer jag den ovisshet som framtiden har att erbjuda - Kan jag bli gravid igen eller inte och är då det barnet livsdugligt? Om man nu kan sörja en sån sak så gör jag det."
Tunga tankar, lider med dig. Samtidigt är det förmodligen en nödvändig process att gå igenom de där tankarna.
SvaraRaderaOm du visste vad jag önskar er att drömmen om barn ska gå i uppfyllelse!
Kram från din ordfejdarkompis
Det är så sant, när man förlorar ett litet barn sörjer man allt man blir utan, inte det man haft.
SvaraRaderaKram till dig och tack för din kommentar!
Många kramar, önskar så att ni hade haft en frisk liten pojk hos er nu!
SvaraRaderaFörstår att det är många tankar och mycket sorg som just nu snurrar omkring i ditt huvud. Att livet måste vara så orättvist.
SvaraRaderaHur känner ni för aduption då? Inget bi skulle kunna tänka er alls? Eller just nu?
Vill iallafall önska er all lycka!
Jag känner igen mig helt i dina tankar om Dutt. Jag kände samma sak när vår Nova dog, vi sörjde och vi sörjer det som inte blev av.
SvaraRaderaDen sorgen tror jag att folk som inte varit med om samma sak aldrig kan förstå, åtminstone inte dom vi känner...
Tack för att du sätter ord på det jag också känner! Kram till dig <3
Stor kram, tungt.
SvaraRaderaJag går i lite liknande tankar - min graviditet varade ju bara en sju-åtta veckor sådär, som din Snöis, men hade hen fått leva hade hen varit här nu. Ganska precis nu. Det är svårt att inte tänka på.
kan inte göra annat än att hålla med fullständigt! oj vad man sörjer det som inte blev. många i min närhet verkar ha svårt att förstå det. det är precis som att sorgen inte får vara lika stark över våra små änglabebisar som den får vara över den som hann med ett liv och som man lärde känna som person och inte "bara" som bebis inne i våra magar. men grejen är den att jag hann måla upp mängder av bilder över vårt kommande barn. inte så att bebisen fick ett ansikte eller ett kön (jag visste inte förrän det sista UL att det var en pojke). på så sätt var han rätt suddig i konturerna. men allt vi skulle göra var extremt verkligt och det gör mig så ont att vi aldrig kom dit. att han aldrig fick chansen! nu hoppas jag bara att han är uppe i himlen nånstans (nej, jag är inte troende, inte på riktigt iaf) tillsammans med alla mina döda släktingar och andra små änglabebisar o att han får leka o ha det skoj! kramar till dig och till din man. jag önskar er tur i framtiden! det är ni värda!
SvaraRadera