Jag är helt normal!

Tro det eller ej... men jag är normal. Det var i alla fall dagens utlåtande från kuratorn. Jag gillar verkligen henne. Vet inte vad det är riktigt, men hon inger förtroende på något sätt. Dessutom får jag hela tiden bekräftelse på att jag inte helt tappat greppet och är på väg in i knäppgökarnas land utan allt är normalt!

Idag pratade vi mycket om hur jag har mått den senaste veckan med de allra djupaste dipparna någonsin, men att jag sakta men säkert de senaste dagarna kravlat mig lite uppåt igen. Hon pratade också mycket med M om hur han känner när jag hamnar i mitt egna skal och är svår att få någon vettig kontakt med och hur jag känner när M försöker att trösta och uppmuntra mig.

Vi pratade också om ilskan. Hon tror att vi har jättemycket ilska inom oss, men att vi har svårt att få ut den då vi båda är så hänsynsfulla mot varandra och sällan/aldrig grälar och skriker åt varandra. Hon tyckte vi skulle hitta ett sätt att få ut våra aggressioner på. Hon hade förslaget att vi skulle träna tills vi var fysiskt utmattade. Då tittar jag och M på varandra och skrattar. Vi? Träna? Vilket skämt och det sa vi till henne också. Vi sa att vi får ta ut våra aggressioner på att riva köket med kofot! Det låter ju faktiskt riktigt roligt.

Jag är ju också inne i en period där jag inte tycker någonting är roligt och hon försökte fiska lite efter vad jag tyckt varit roligt förut. Just nu hittade jag ingenting som jag tyckt varit roligt. Det jag ska försöka med är att gå på körövningen på måndag. Nu vet jag inte när jag var där senast. Hon tyckte att vi skulle försöka hitta på saker som är roliga. När vi nu utför dom kanske de inte är så roliga som förut, men då har vi i alla fall gjort något.

Vi pratade också om att jag den senaste tiden sover dåligt om nätterna och när jag ligger vaken kommer tankarna. Då tyckte hon att jag skulle gå upp och skiva ner de tankar jag har just för tillfället för att slippa att bara ha dom i huvudet. Jag får se om jag testar det någon natt när tankarna kommer.

Hon kunde absolut inte se någon som helst tendens till att jag var på väg in i någon allvarligare form av depression för tillfället utan jag är helt enkelt ledsen, deppad och nere över den situation som jag hamnat i, vilket hon anser är hur normalt som helst.

När jag gick ifrån sjukhuset kände jag mig trött. 50 minuter då man bara pratar om sina egna känslor tar på krafterna. Det kändes som dagens träff gav väldigt mycket. Nästa besök är redan på onsdag nästa vecka.