Sedan vi fick missfallet konstaterat förra veckan har tankar och minnen från allt som hände med Dutt kommit upp igen.
Nu på förmiddagen har jag läst gamla inlägg i bloggen från då. När jag läser min berättelse av vad som hände på förlossningen och alla kommentarer så kommer tårarna. Även detta korta inlägg med kommentarer gör att tårarna kommer. Egentligen alla inlägg som är skrivna under maj och juni månad gör att minnena och sorgen blir stark.
Så mycket minnen och sorg kommer upp.
Självplågeri att läsa eller sorgebearbetning? Kanske lite av varje?
Jag tror på sorgearbete, man måste ju ta itu med det jobbiga innan man kan gå vidare. Det ni varit med om är så tragiskt och ingen förtjänar sådana motgångar! Jag tänker på er ska du veta! Kram
SvaraRaderaSorgebearbetning definitivt. Herregud, du har haft ett barn som dött, klart att du måste få sörja och älta.
SvaraRaderaJag tror snarare på sorgarbete.
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaJag är sååå ledsen för er skull, att snöis inte finns oss er längre..
Jag tror helt klart att det är sorgarbete.. Går själv tillbaka och läser vår egen breättelse om vår lilla Saga då och då.. Det är så konstigt med tiden för det känns som det var flera år sedan det hände men det är ju bara i augusti.. har du känt att tiden blir "konstig" ? ibl när jag läser kan jag nästan tänka att har vi verkligen gått egenom detta hemska?
tror att er kurators ide om att tala om det en viss tid var dag är klok, då kanske samtalen komma lite mera automatiskt sedan, när man väl börjat..
Igen STOOOR KRAM till dig.. <3
Sorgebearbetning tror jag också på. Gör själv samma sak ibland med mina minnesanteckningar från juli. Börjar alltid gråta, men det känns ändå "behövligt". Det känns verkligen som terapi på nåt vis.
SvaraRaderaLäste en kolumn i Metro idag som för mig hade en hög igenkänningsfaktor.
http://www.metro.se/kolumner/man-fortsatter-leva-lite-at-gangen/EVHkjr!FrWaHaZ43jA/
Tänker ofta på er. Många varma kramar!