Totalt jävla mörker

Jag hade en bra känsla när vi satt i väntrummet idag. Den känslan försvann ganska fort ska jag säga.
Läkaren sa innan jag lade min i gynstolen att fostret borde vara ca 15 mm idag. När jag väl ligger där letar hon efter hjärtljuden alldeles för länge. Ganska snart inser jag att hon inte kommer att hitta några. Hon mäter fostret till 10 mm. Hon misstänker alltså ett MA (missed abortion), vilket innebär att graviditeten stannat av fast kroppen inte har fattat det än...

Läkaren anser att vi borde ha sett ett hjärta idag då jag ändå är i vecka 7+6.
Efter ultraljudet pratar vi en stund och hon tror på en 10% ig chans att detta ska gå bra. För oss är känslan att det redan är kört. Vi kan inte hänga upp oss på de där 10%. Vi har aldrig haft turen med oss när det gäller detta så varför den här gången.

Nästa tisdag har vi en läkartid inbokad på mödravården och vi hoppas då att hon kan göra ett vaginalt ultraljud för att se hur läget är då...

Efter ultraljudet hade vi planerat att åka till Ikea och köpa kök och sedan skulle M jobba och jag ta tåget hem. Behöver jag säga att vi satte oss i bilen och åkte rakt hem. Väl hemma kröp vi ner i vår obäddade säng och där rann tårarna utan att ta slut. Sedan har tårarna kommer gång på gång under hela dagen.

Hela dagen har varit svart. Jag fattar inte hur jag ska orka med det här. Det känns som om vi känner igen den här känslan av tomhet av mörker. Ska vi behöva förlora två barn på ett halvår?
"Turligt" nog har vi kuratortid i morgon...

Sist men inte minst vill jag tacka för alla era fina kommentarer. Ni är GULD värda.