De där gamla händelserna från Dutts tid fortsätter att komma upp i min hjärna.
Idag är det minnesbilder från förlossningen som kommer upp. När precis Dutt kommit i ett bäcken på toaletten (tyvärr inte så värdigt som jag skulle vilja) kommer barnmorskan till oss i rummet och säger "visste ni att det var en pojke?". Både jag och M skakar på huvudet och sakta men säkert börjar hjärnan jobba med att försöka få in hennes ord i huvudet. Hon frågar då också om vi vill se honom med en gång eller om de ska mäta och väga honom först. Vi väljer det sistnämnda och under tiden ligger jag på helspänn i sängen och funderar på hur en bebis i vecka 20 verkligen ser ut. Medan vi väntar på att barnmorskan ska komma med honom upprepar M orden "en pojke" flera flera gånger. Även han försökte få en allt som hänt i huvudet.
Efter en kort stund kommer barnmorskan in med Dutt insvept i en vit handduk. Han är ju så liten, men ack en så perfekt liten pojke. Problemet var ju i hans skalle. 19 centimeter och 150 gram tung. Här finns en bild för er som inte sett honom.
När vi sitter där med honom i famnen är jag helt känslokall. Inte en tår fäller jag under hela tiden vi sitter med honom. Det som jag var rädd för innan blev sant. Att jag inte skulle kunna gråta. Då kände jag mig för en stund som en värdelös person - att jag inte ens kan gråta när jag ser mitt döda barn. Kuratorn som vi träffat när vi kom till förlossningen, hade ju dock försäkrat mig om att det var helt normalt, vilket jag i det läget försökte intala mig.
Här finns hela berättelsen från förlossningen
Att sitta med sin lilla lilla efterlängtade pojke i famnen 20 veckor för tidigt borde vara något som ingen ska behöva göra. Det är helt enkelt så fel!!
Tårarna rinner ner för kinderna närjag såg bilden på Dutt. Jag har inte kunnat kolla en enda gång på bilden på vår döda dotter Nova (född v. 18+3) Så starkt av dig att visa den...Många kramar till dig <3
SvaraRaderaEr lilla lilla pojke, ert lilla lilla barn. Det är så fint när du berättar om honom.
SvaraRaderaDet är nog bra att du tänker på honom och bearbetar det som hänt. Önskar så innerligt att ni skulle fått sluppit allt detta. Att Dutt skulle få födas efter fullgången tid och få finnas hos er mer än endast andligt.
SvaraRaderaKramar!!!
Glömde skriva att den senaste kommentaren var från mig.
SvaraRaderaKramar igen!!!
Ja, livet kan bli så fel ibland! Ni som fått 2 änglar på kort tid när ni förtjänar att ha dem i verkliga livet. Själv misslyckades jag med min 4:e ruvning nu och tar ett långt ivf uppehåll! Man blir slutkörd... Tänker på er... Kram
SvaraRaderaJag håller med Janet, ni har fått två små änglar när ni egentligen borde fått ha dom hos er friska och levande. Du/ni bearbetar kanske Dutt på ett lite annat sätt nu när han borde fått vara med er så här efter Bf-dagen och det är kanske bra att du får dom här tankarna även om det såklart är jobbigt, Dutt borde verkligen fått vara här hos er.
SvaraRadera