Jobbigt att jobba

Är nu hemma från jobbet efter första jobbdagen på cirka fem veckor. Tänk att det var så jobbigt att jobba. Just nu är jag helt slut. Dock inte psykiskt men fysiskt. Jag är inte van att gå upp klockan sex och sedan vara alert på jobbet i flera timmar.

Det kändes förvånansvärt lätt psykiskt att komma tillbaka till jobbet den här gången. När jag kom tillbaka efter Dutt-sjukskrivningen satt jag första dagen på kontoret med hjärtklappning. Det var inget jag kände av nu.

En sak som gör det lättare att komma tillbaka är all underbar vårdpersonal. Även denna gången mejlade jag ut och meddelade varför jag var sjukskriven och många av de jag idag träffat har velat prata en stund, beklagat att det gick som det gick och en och annan kram har det också blivit.

Under dagen har jag kunnat släppa min sörjanderoll och har istället tagit på mig min yrkesroll. Yrkesrollen flyger på mig så fort som jag tar på mig mina jobbarkläder... Skönt att få en paus i sorgen för sorgen kan vara ganska påträngande ibland. När den knackar på så ger den sig inte utan är där hela tiden. Skönt då att kunna lämna sorgen i omklädningsrummet tillsammans med mina privata kläder.

Hade tänkt att hoppa av spårvagnen en hållplats tidigare för att besöka Dutt, men jag kände att jag var för trött och dessutom regnade det. Jag hoppas han förstår.