Efter att Dutt kom hade M och jag lätt att prata med varandra om hur vi tyckte och kände oss i sorgen. Efter missfallet för fem veckor sedan kom ju sorgen tillbaka med full kraft, men vi fick tunghäfta och nästan inga ord blev sagda.
Igår kväll pratade vi äntligen med varandra. I två timmar. Vi pratade om att vi inte pratar om sorgen med varandra... Varför vi inte gör det?, Hur känner vi oss när vi bara pratar praktiska saker?, Hur känns våra liv just nu?
Jag vet inte om vi kom fram till några direkta svar, men jag har den senaste tiden varit trött på att vara ledsen och känner att det då är bättre att inte prata om det för då kan man på något konstigt sätt glömma bort det för ett tag. Vi kom båda överens om att vi egentligen är för hänsynsfulla mot varandra. Att vi egentligen skulle vilja ta upp ämnet men undviker det på grund av att vi inte vill göra den andre ledsen eller riva upp något hos den. Dessutom känner vi oss oroliga över att den andra ska känna att man är tjatig som bara ältar och ältar samma sak hela tiden. Genom vårt prat igår kommer vi ju fram till att ingen av oss tycker den andra är tjatig, utan att vi båda tycker att det är viktigt att prata. Och att bli ledsen att att prata om det vi varit med om är ju faktiskt helt naturligt. Vem skulle kunna vara oberörd?
Den senast veckan har vi levt två parallella liv där man gått förbi varandra utan att märkas. Det är resultatet av att inte prata. Vi får inte tappa bort varandra i detta. Det vinner absolut ingen på. Vi måste klara det här tillsammans och då måste man prata om det jobbiga även om man gör den andra ledsen.
Nu måste vi bli bättre på detta. Veckan efter skrapningen så avsatte vi tid på kvällarna för att prata, men efter ett tag rann det ut i sanden, men nu måste det bli ändring på det.
Dessutom är det dags för kuratorbesök på tisdag och det känns som det behövs igen.
Förstår inte varför det ska vara så svårt att prata...
Jag tycker det är helt okej att inte prata ibland. Det är normalt. Det behövs.
SvaraRaderaAtt tappa varandra och att inte prata ett tag om det som gör ont behöver inte betyda samma sak.
Sorgarbetet sker även när man är tyst. Det är också en del av sorgen. Att vara tyst. Att sörja tyst.
Det som jag har läst hittills om er ger mig känslan att ni har en väldigt stark känsloband mellan varandra. Jag skulle inte vara orolig för er om det kommer några dagar, eller även veckor när det är tyst.
Kramar till dig!!
Har du slutat att blogga om orkidéer? Hittade hit från din förra blogg med en underbar bild på en blå orkidé...
SvaraRaderaIbland är inte tystnade något dåligt, ibland behöver man tystnad för att orka gå vidare. Men bara en kort stund. För det viktigaste är ändå att prata. Att berätta för den andra hur man känner sig, hur man mår, vad man tänker på.
SvaraRaderaTillslut kanske man kan komma fram till något bra i allt prat. Man känner sig närmare den andre om man vet vad den personen tänker.
Fortsätt prata med varandra, även när det göra ont. Kanske det är då det är viktigast! Så att man kan komma vidare!
Måste även tillägga att det är jättebra att ni går till en kurator. Det är bra att få prat ut med någon som är ett proffs, som kan gå in utan personanknytning. Även om hon säkert känner med er.
Varma kramar till er!
Det är jätteviktigt att prata, och att skriva som du gör här - man får ur sig en massa saker. Igår när jag träffade diakonen föreslog hon att jag kanske skulle börja måla hur jag känner mig - kan vara värt att testa även om det kanske mest blir heltäckande svart...
SvaraRaderaIbland behöver man INTE prata eller göra något annat, men jag tror att samtalet ändå läker.