I morgon är det åter dags att sätta sig i bilen och åka till sjukhuset för ett besök hos kuratorn. Senast vi var där var ju i fredags då jag hade bokat in en extratid. Då valde vi att behålla morgondagens tid då jag känner att jag inte kan träffa kuratorn för många gånger.
Det känns som vi börjar bli stamkunder hos henne. Sedan den 12 maj har vi nog träffat henne mellan 10 och 15 gånger. Kan det bli tjatigt att gå till kurator? När tycker hon att det blir tjatigt att vi kommer hela tiden?
Jag känner nu att jag klarat att klättra lite högre upp ifrån det där mörka hålet, men jag känner mig fortfarande ganska skör så minst lilla kan säkert göra att jag ramlar ner en bit igen.
I morgon skulle jag om allt gått bra med Snöis klarat av de mest kritiska 12 första veckorna och på fredag skulle det varit dags för Kub-ultraljud och inskrivning hos barnmorskan. Blä... Att det aldrig ska gå bra.
Blä var ordet... Livet är inte rättvist ibland. Hoppas snöis och dutt snart får ett levande syskon
SvaraRaderaJag kunde inte låta bli att skratta när du skrev och var orolig om kuratorn tycker du och din man har varit där för mycket...det är ju en kurators jobb att ta emot folk med problem!!! så oroa dig inte över det! Du är ingen börda! Det är hennes/hans jobb att lyssna på dig och din man! Och gå dit så länge det ger er nånting...det är mitt råd. för vissa räcker det att prata en gång medans andra behöver många gånger. tack för din kommentar i min blogg det värmer ska du veta! Många kramar och tankar till dig :)
SvaraRaderaJag reagerade, precis som Catharina, på det du skrev om kuratorn. Så länge det ger er något att gå till henne så är jag övertygad om att hon inte tycker ni är tjatiga. Det faktum att ni kommer tillbaka borde hon se som en bekräftelse på att hon gör ett bra jobb och samtalen med henne hjälper er.
SvaraRaderaJag har läst din blogg dagligen sedan Dutt kom. Du skriver så fint! Jag ska försöka bli bättre på att kommentera och skickar en hel hög med styrkekramar.