Två barn!

Veckans besök hos kuratorn är nu avklarat och idag pratade vi mycket om känslan att gå tillbaka till jobbet igen och att jag känner att jag nu behöver det. Att jag inte kom iväg till jobbet igår berodde inte på mitt psykiska mående utan snarare på det fysiska med huvudvärk och trötthet. När jag nu går hemma har jag bara rollen som sörjande. Kan jag komma iväg till jobbet och uträtta något där kan jag ta på mig min yrkesroll också och kanske kunna få en liten paus från min sörjanderoll. Därför blir det ett nytt försök att ta sig till jobbet i morgon.

Vi pratade också en del om hur vi upplevt helgen (allhelgona). Att jag skulle behöva besöka två personer på kyrkogården. Hos Dutt har vi varit i stort sätt varje dag sedan asksättningen så att besöka honom i lördags var ju egentligen inte annorlunda, men allhelgona är ju ända en speciell helg. Pratade också om känslan att jag inte kände någon ro i minneslunden när det var så mycket annat folk där.

Vi kom också in på hur vi upplever att våra nära hanterat att vi förlorat två barn på kort tid. Vi pratade om hur vi blivit bemötta och och det är på det sättet vi skulle vilja blivit bemötta.

När kuratorn sa "att ni förlorat två barn" kände jag att hon är så förnuftig. Jag har knappt tänkt att vi förlorat två barn då Snöis "bara" var ett embryo på 1 cm när han/hon slutade växa, men hon sa det klart och tydligt "två barn". Det som också är så skönt är att hon inte säger "foster" om Dutt utan "barn". I rent medicinsk mening var han ju faktiskt ett foster, men likväl vårt barn. Jag har läst om allt för många föräldrar där vårdpersonalen envisas med att kalla deras små änglar för foster rakt upp i ansiktet på dom. Jag är så tacksam att vi inte råkat ut för det.

Nu bokade vi in en ny tid om två veckor då vi kände att vi kunde glesa ut besöken något.

Jag är så tacksam för den kuratorkontakt vi har fått. Jag som hela livet varit skeptisk till kuratorer och om de verkligen kan hjälpa. Som tur är har man ju rätt att ändra sig...