Att låta det komma ut

Under julhelgen (eller helgen som jag valde att kalla den) har allt känts ok. Kanske är det så att jag inte riktigt hunnit känna efter hur jag egentligen har mått. På julafton var det full rulle nästan hela dagen med matlagning, gäster och presentutdelning. På juldagen var fortfarande min syster och sambo kvar då de sov över från julafton. Igår på annandag jul kände jag att jag var enormt trött och att apatin började komma. Ändå var jag tvungen att hålla skenet uppe då¨vi hade planerat att åka till pappa och även besöka mamma på kyrkogården.

I bilen på vägen hem kände jag tårarna bränna innanför ögonlocken och när jag kom hem i min trygga vrå så kom dom. Det kändes som om det var välbehövligt att dom kom. Jag hade nog tryckt bort tårarna hela helgen och när jag sedan slappnade av i soffan igår.

De  tankar som var mest jobbiga igår är den ovisshet som man just nu lever i. Kommer jag lyckas bli gravid? Kommer jag i så fall lyckas vara gravid i 40 veckor och få ett levande barn? Tänk om det aldrig fungerar? Hur ska jag kunna leva vidare då?
Oerhört jobbiga tankar, men som kuratorn säger bara är tankar och jag ska tillåta mig att tänka alla tankar som kommer upp för de är just bra tankar och inte verklighet.

Idag känns det bättre igen så det känns skönt att jag tillät mig att igår släppa på trycket och tänka och sätta ord på dessa tankar. Gör man inte det så känns det till slut som att man sprängs...

På tal om kuratorn ringde hon idag. Den förra tiden vi hade hos henne blev ju inställd på grund av att hon var sjuk, men nu har vi en ny tid hos henne nästa onsdag! Det ska bli skönt att gå dit då eftersom det nu är ganska länge sedan vi var hos henne sist.