Det är jobbigt att vara less på allt.
Det är jobbigt att vara trött på allt.
Det är jobbigt att vara ledsen hela tiden.
Just nu är det många jobbiga känslor i omlopp. Många tårar behöver komma ut och det gör dom. Så mycket så att det känns som de aldrig tar slut. Långa stunder försöker jag hålla god min just för att jag är trött på att vara ledsen. Trött på att tårarna alltid kommer.
Jag är trött och less på min värdelösa kropp. Den kropp som inte lyckas med det mest naturliga, att bli gravid på naturlig väg. Jag är trött på min kropp, då den äntligen blir gravid lyckas skapa en bebis utan hjärna. Jag är trött på min värdelös kropp att den inte lyckas låta ett litet embryo överleva. Jävla skitkropp!
Jag vet inte när jag var glad och lycklig senast. Kanske på Dutts testdag när vi såg det fina plusset. Men efter den 12 maj vet jag inte om jag varit glad och lycklig någon gång. Hur känns det när man är glad? Det är så länge sen jag kände mig det så jag har glömt bort hur det känns. Jag försöker, gör momenten, men det blir bara en lönlöst försök.
Varför får jag aldrig känna ren och skär lycka? En lycka som många tar som självklart. De som aldrig upplevt några motgångar och sorger i livet upplever nog mig som en gnälligt och tråkig människa som inte kan uppskatta livet. Låt dom tycka det då...
Ältar jag för mycket? Borde jag kommit över det nu och gått vidare? Jag har inte något bra svar på det. Ibland känns det som om jag skulle kommit vidare och inte varje dag tycka allt är pest och pina. Kanske hade jag lättare kunnat gå vidare om Snöis hade fått stanna. Då hade jag haft något att se fram emot. Nu vet jag inte om jag någonsin igen kommer få se ett plus på en sticka och det ger mig en stor bottenlös hopplöshet Även om jag kommer se ett plus - vem vet om det håller i 40 veckor när det aldrig har gjort det nu.
Om jag hade vetat allt detta i april 2008 så hade jag ALDRIG ens tänkt tanken på att bli mamma. Då hade jag nöjt mig med det jag hade. Nu går inte det. Jag kan inte lägga av här även om det ibland känns så jävla tröstlöst och hopplös. Att kunna säga att jag är mamma till en son eller dotter framöver känns just nu helt främmande. Kanske får jag för evigt titulera mig som änglamamma.
Nej, du ältar inte förmycket! Man får älta, gråta, vara ledsen. Vilken hemsk resa ni behövt vara med om. All styrka till dig!
SvaraRaderaDu ältar precis så mycket som din kropp behöver. Det kommer bättre dagar och du kommer att få vara lycklig igen, det är jag helt övertygad om vännen.
SvaraRaderaKramar!!
Du ältar så länge och mycket du vill.
SvaraRaderaOm någon skulle klaga på dig vet den inte vad lycka är!! För den som aldrig går igenom sorg eller motgångar vet inte vad lycka är!
Och jag är helt övertygad om att du kommer få lyckan tillbaka till dig och M!!
Styrkekramar
nyfiken, står ni i adoptionskö?
SvaraRaderaTa hand om dig! Gråt och älta så mycket du bara behöver, men klanka inte ner på din kropp du kan INTE rå för det som hänt dig...men jag förstår ändå dina känslor...KRAM <3
SvaraRaderaja hur ska man gå vidare när framtiden är så oviss , när du inte vet vad du går vidare till?
SvaraRaderaNär du inte vet om du kommer få ett levande barn eller hur.
När du inte vet vilken identitet du kommer ha om några år.
När tester , mediciner och en massa annat är en vardag , en vardag i era försök att få det som andra bara får av sej själva.
Du hatar din kropp , det är klart du gör , den vill ju inte ge dej det du mest vill ha.
Hur ska man kunna känna lycka när det enda som skulle göra en lycklig på riktigt fattas.
Att man vet att man hade kunnat haft om inte ....och en gång till om inte ...
ingen kan säga när eller om , eller hur eller var eller varför , inte heller kan nån säga hur lång tid det tar eller om det händer.
Du vet inte , din man vet inte , läkarna vet inte , ingen vet.
Men även om det känns som du är i ett svart djupt hål och ingen lycka kommer igenom eller stannar särskilt länge så kommer man upp nån gång , man kommer alltid upp.
En dag kommer du kunna se färgerna på löven och höra fåglarna igen , det lovar jag dej.
Jag vet hur det är! Saknar mitt gamla jag från den tiden man var glad och bekymmerslös, nu är man.ledsen och bitter! Tänker på dig vännen! Kram Janet
SvaraRaderaJag tror inte att du ältar för mycket,en sån sorg som ni tvingas uppleva är som en kobra som hugger och hugger och hugger igen.....Den där jäkla kobrans jäkla hugg är ett helsike att orka med...och det tar tid att "överleva kobrans hugg". Med tiden blir kobrans hugg mindre smärtsamma även om de kommer finnas där resten av livet och påminna er ibland.Jag tror att lyckan kommer till er igen men jag vet inte när eller hur. Kramar
SvaraRaderaJag har börjat följa din blogg , jag är lite nyfiken på om ni har funderat på adoption?
SvaraRaderaAngående ältandet, jag anser att min mamma är normal. Hon sa en gång till mig att ibland så funderade hon på hur det skulle blivit om jag fått börjat skolan ett år senare (jag är född hyfsat sent på året) om att hon trodde att det kanske skulle blivit bättre.
SvaraRaderaDetta sa hon till mig när jag höll på med examensarbetet på universitetet och var 25 år. Att hålla på och "älta" något i 7 månader anser jag vara normalt ;)
Jag använder all min önskan som inte går till familj,släkt och vänner till önskan om ett levande barn till er.
Jag tänker så mkt på dig och ofta på det ni har fått gå igenom... Så fruktansvärt orättvist! Du ältar inte vännen, gråt, skrik och älta så mkt du bara orkar låt folk tro vad dom vill det är DU som har gått igenom det och inte dom. Skickar en kram till dig
SvaraRaderaDu kommer få känna dig glad igen! Och självklart ältar man det du varit med om. Oh himmel vad jag önskar vi kunde se in en kristalkula något år framåt o se dig med din son eller dotter i famnen. Måste fortsätta tro på det! Vi följer dig genom vått o torrt. Miljoner kramar.
SvaraRaderaTack för alla er fina kommentarer. De värmer ska ni veta
SvaraRaderaÅh fina du, du ältar absolut inte för mycket!! Kan säga att jag har tänkt samma sak om mig själv men kommit fram till att nej, jag får minsann sörja och tänka och skriva om detta hur mycket jag vill och behöver. Se dig själv som fantastisk som den du ju är! Läs Kay Pollaks härliga affirmationer: http://www.kaypollak.com/1642_SeminarierslashInspiration
SvaraRaderaTack för din hälsning hos mig, precis sånt som vi också tänker på när vi ser skyltar och annat som innehåller ordet Tu. Är glad att Tu och Dutt har varandra idag!
Stor kram!