Ruvartiden är en märklig tid. Det tror jag alla som ruvat kan hålla med om.
En period på två veckor som känns så mycket längre. Jag tror att det under dessa dagar är 30 timmar per dygn. Minst!
Ruvartiden är en tid full av förväntningar, hoppfullhet för att i andra sekunden innehålla skräck, hopplöshet och förtvivlan.
Alltid när vi sitter i bilen hem efter återföringen så känns det nästan lite heligt. Jag har välsignats med en (den här gången två) embryon som faktiskt kan bli liv om nio månader. Sedan börjar den berg- och dalbana som ruvartiden är...
Jag försöker ha inställning att jag tror att det kommer att fungera. Att så mycket som möjligt ha positiva tankar, men det är svårt. Har man inställningen att det aldrig kommer fungera så kan jag ibland tycka att det inte är någon mening med att man håller på. Därför försöker jag tro och hoppas på att ruvartiden utmynnar i något positivt. Dock lättare sagt än gjort...
När man sedan har ruvar några dagar så går all energi åt till att känna efter. Känner efter ifall det känns annorlunda någonstans. Ömmar inte brösten? Gör det inte lite ont långt nere i magen? Är jag inte lite illamående? Man googlar på de eventuella symtom man känt. Man kollar tillbaka i sin blogg för att se vad man skrev under de tidigare ruvarperioderna. Resultatet blir oftast att man är än mer förvirrad än innan. Allt man eventuellt har känt kan vara symtom på mens, graviditet eller helt enkelt biverkningar av de hormoner man proppar sig full med.
Även om man inte vågar så vandrar tankarna iväg. Ibland oerhört långt. Vilken vagn ska vi köpa?, Vilken kyrka ska vi ha dop i?, Namn? och just nu Tänk om det är två? Den här gången har jag verkligen försök att våga tänka dessa tankar fullt ut. Det är bara tankar och de måste tillåtas att tänkas. Kanske blir de verklighet. Kanske grusas de sönder våldsamt under en flod av blod. Ingen vet, men jag tror faktiskt att man mår bättre under ruvartiden om man försöker att ha de positiva tankarna närmast hjärtat.
Oavsett om ruvartiden resulterar i plus eller minus så är det en märklig tid i livet.
Nu har jag ju inte gjort IVF, men känner igen det du beskriver ändå eftersom vi har våra mf i bagaget. Man väntar och väntar samtidigt som känslorna kastas mellan hopp och förtvivlan. Försöker känna in från förr hur jag kände men, som du skriver, blir bara förvirrad.
SvaraRaderaHoppas att du får en fin dag, kram
Den väntan är även den otrolig jobbig.
RaderaHåller tummarna för dig.
Åååå vad sant det är, som du skriver!! Det skulle kunna vara mina ord, nästan!! :) När vi åkte hem från CA igår, så var jag lycklig! Men, vi pratade om det i bilen, och vi visste båda att snart kommer oron att bara bli större och större...
SvaraRaderaMen jag tror som du, på glada och positiva tankar!! Det är inte lätt hela tiden, men man måste försöka.
På ett sätt liiite jobbigt att vara sjukskriven och gå hemma: jag har så mycket tid att tänka och känna efter...
Men nu kämpar vi på - med positiva ord och tankar!!!
Kram på dig, min vän!!
Ja, nu kör vi på positiva tankar!
RaderaHej! Vilken dos prednisolon tar du? Och från när tills när?
SvaraRaderaLycka till denna ruvperdiod, tycker det är er tur nu! =) Själv har jag första cykeln och testar prednisolon, ska gravtesta i början av nästa vecka.
Jag äter 10 mg prednisolon om dagen. Detta har jag gjort även mellan mina behandlingar på grund av mina reumatiska besvär. Jag kan inte ta de mediciner som jag normalt sett tar för dom utan då är det prednisolon som gäller. Blir jag gravid tror jag att jag kommer fortsätta med prednisolonet hela tiden.
RaderaLycka till!
Jag är så nervös inför mina ruvardagar! Dagarna efter inseminationerna som jag har gjort är ju inte riktigt så "verkliga" som ruvardagar, men fruktansvärda ändå...
SvaraRaderaJag är så rädd för mina känslor nu när IVF ska sätta igång.
Kram
Anna
Tack för svar! Jag fick 10 mg från början men sänkte till 5 mg för mådde inge bra, hade hjärtklappning och huvudvärk. Men om jag får pluss tänkte jag höja upp igen.
SvaraRaderaMen du har inte kännt några biverkningar? Jag har läst så mycket om att den medicinen är så stark så oroar upp mig. Har fått den för upprepade missfall och tpo-antikroppar.
Jag har ätit prednisolon till och från, mer eller mindre sedan 1995. Som mest har jag nog ätit 30-40 mg per dag. Då hade jag en snabb viktuppgång på ca 15 kg. Mindre roligt, men när jag återigen sänkte dosen försvann även dom kilona. I övrigt kan jag inte säga att jag känt av några direkta biverkningar. Möjligtvis ökad aptit men det är också när jag ätit högre dos än nu.
RaderaKanske en konstig fråga, men om ett av äggen fäster. vad händer med det andra? Kommer det andra att komma ut med en blödning då? Eller mörks det aldrig kanske.. håller mina tummar!
SvaraRaderaDet andra embryot "förintas" av kroppen så det kommer man inte märka av.
RaderaTack för tummarna!
Nu är jag nog inte rätt person att säga det eftersom jag ofta kan vara nog så pessimistisk - men jag tror ändå att det man tänker blir verklighet (eller, så säger alltid min man till mig). Just därför tror jag det är jätteviktigt att göra som du gör nu, våga tänka framåt och tro att det ska gå bra.
SvaraRaderaHar följt din blogg ett litet tag. Kan nog inte sätta mig in i hur er berg-och-dalbana måste kännas, men håller nu alla tummar för att era tvillingar bor kvar i nio månader!
SvaraRaderaJa att tro och hålla hoppet vid liv..är viktigt. Man mår ju själv bättre under tiden, om inte annat.Jag kände (för min del)stort hopp igår.. Men vaknade med starkt molvärk..och sjukt illamående..;tyvärr var det varkens tidiga gravsymtom el rejäla biverkningár av proggen.utan vinterkräksjukan:(
SvaraRaderaMagont och kräkts ett par omgångar idag..occh är nu orolig för att det ska stöta bort vårt/våra älskade embryon..( som förhoppningsvis har de fäst nu). Hoppas de klamrar sig fast till max !
Kram T