Sedan jag kom hem från ultraljudet idag har jag känt mig oerhört besviken, ledsen och håglös. När jag kom hem åt jag lite lunch och sedan kröp jag ner i den obäddade sängen och grät.
Jag vet att ingenting är kört än, men jag tror heller inte på att jag, som läkaren säger, kommer ha ägglossning så sent som på dag 16-17. Det känns som om det inte stämmer...
Jag riktar in mig på att det inte blir något FET den här månaden och att vi då får VÄNTA till nästa månad och då ska jag kräva en stimulerat FET för min kropp kan man ju uppenbarligen inte lita på.
Om det inte blir ägglossning den här månaden så har vi ju inte förlorat något, förutom tid och 2000 kronor i läkarbesökskostnader då våra kära embryon ligger i tryggt förvar i frysen tills det är konstaterat att ägglossning kommer ske. Ändå känner jag mig så snuvad och jag känner mig så stressad över att tiden bara går och går, medan jag står kvar och stampar på samma plats som jag gjort så länge nu.
Jag borde inte ens varit på nåt jävla läkarbesök idag. Jag borde ha varit föräldraledig eller åtminstone gravid i vecka 24 (eller nåt sånt). Det gör mig så trött att ingenting någonsin kan gå min väg.
Idag är det åtta månader sedan Dutt kom och jag har inte ens orkat gå till kyrkogården och tända ett ljus trots att det bara är sju minuters promenad hemifrån.
Jag vill bara gråta idag.
Åh, jag känner med dig. Detta med att stå och stampa är det värsta mest frustrerade som finns! Håll ut, allt är igång! Du är på gång och gör något åt situationen varje dag och det går framåt. En dag närmre nu ju! Försöker själv tänka så men det är svårt... i know.
SvaraRaderaKram
Men gumman då, jag blir så ledsen när jag läser dina rader. Jag förstår din känsla helt om att känna sig snuvad. Ta hand om dig och gråt! Många kramar och tack för kommentaren i min blogg, det betyder så mycket ska du veta!
SvaraRaderaÅh, fina du! Jag förstår hur hur du känner dig men glöm inte att kroppen är i ständig förändring och det du har varit med om gör att din kropp kanske bara har skjutit lite på dina perioder och håller på att ställa om sig lite.
SvaraRaderaOch som ovanstående säger, du är på gång och det går framåt.
Så gråt för att det lättar på trycket, men hav förtröstan, det kan mycket väl bli ÄL den här gången. En dag i taget.
Många kramar
Kram Kram Kram!
SvaraRaderaJag anar hur du tänker... Jag började bygga upp slemhinnan igår kväll... Om allt går som det ska, kan det bli FET nästa vecka på fredag, den 27. Eller på måndagen, den 30.... Om nu inte slemhinnan dummar sig den här gången också.
Jag blev så oerhört besviken i höstas, när vi hade planerat FET, och slemhinnan gick iväg. Sjukskrivningen var klar, jag hade pratat med vikarien... Och så blev det inget. Så snopet! Men embryot fanns ju kvar. Och så är det ju för er också. Jag försöker resonera, att det är bättre slemhinnan är perfekt, så den inte ställer till nåt dumt sen med embryot.
Gråt och var lessen. Det är din lessen-dag i dag.
KRAM KRAM KRAM
Gråt om det behövs, det är kroppens försvar att något inte är bra! Jag önskar så att du sluppit gå igenom allt som du gjort, ni borde få tur efter allt som hänt. Men jag vet att du snart kommer få goda nyheter och fint plus, det känner jag inom mig! Tänker på dig gumman! Kram
SvaraRaderaFörstår att det känns tungt :(
SvaraRaderaMånga kramar!
Klart att det känns tungt. En massa styrkekramar!
SvaraRaderaTycker inte alls det är konstigt att du blir ledsen och trött när kroppen inte vill som du vill. Konstigt vore om du hade hoppat och skuttat och tyckt att allting var guld och gröna skogar. Det senaste året tar ut sin rätt, inte konstigt alls! Hoppas att det känns något bättre imorgon, ett litet steg i taget du vet!
SvaraRaderaSkickar kram och hoppas du känner HOPP snart igen!
SvaraRaderaJag kan tänka mig hur det känns. Man vill ju bara ha medvind någon gång. Man vill komma vidare, särskilt när man vet att det faktiskt funkar att bli gravid.
SvaraRaderaKram
Kram
SvaraRaderaBästa Anna, jag önskar jag kunde säga eller göra något. Du har gått igenom mer än nog, men än är det inte för sent på något sätt. En månad kan kännas som en evighet, men kanske blir det äl till helgen ändå! Jag stöttar dig och håller tummarna, snart ska du ta mig tusan vara hemma med en liten skruttis!!!!
SvaraRaderaMånga kramar
Nä, fy, det är svårt för människor runtomkring att förstå att 1 månad kan vara sååå viktig. För det vi vet är att det är 1 månad utav alla dessa femti-elva-tusen andra månader som man inte fått chansen. Eller som i ert fall fått chanser men ÄNDÅ inte få lyckas. Det är så frustrerande. Och tårarna kommer lätt. Kram Kix
SvaraRaderaMassa kramar
SvaraRaderaJag vet ju precis vad du menar med att stå och stampa på samma ställe! Anna, gråt, var ledsen, sörj, håll om, gå sen ut i ljuset! Ta emot storkens leende, låt den träna lite till. Låt den få en månad till om det ska vara på det sättet!
SvaraRaderaVad visade VUL? Syntes inga äggblåsor till menar du?
Förresten, vad har hänt med typsnitten i kommentarerna, lika på min blogg, så fula??
Förlåt, såg ditt tidigare inlägg nu. Ska läsa det!!
SvaraRadera