Nummer 2

Menopur-spruta nummer 2 togs igår kväll och jag kan inte säga att jag känner någonting alls. Jag känner mig ungefär som när jag började behandlingen som resulterade i Dutt. Då var jag helt känslomässigt avstängd och tog sprutorna på rutin, åkte på ultraljud på rutin och gjorde äggplock på rutin. Likadant känner jag nu. Jag känner varken sorg och glädje över detta. Jag har kanske stängt av för att det annars skulle vara för jobbigt.

När man påbörjat den sjunde behandlingen kanske det är konstigt om det inte skulle gå på rutin. Man vågar inte längre ha den här naiva förhoppningen på att det ska gå, trots att det faktiskt kan det... Vilket jag naturligtvis hoppas på innerst inne. Jag stänger av för att jag inte orkar ta in alla de känslor som egentligen finns närvarande hela tiden.

Idag skulle jag egentligen haft ett besök hos kuratorn, men igår ringde en sekreterare från KK och meddelade att tiden måste ställas in. Förra gången tiden blev inställd (strax före jul) kände jag en stor tomhet av det uteblivna besöket. Nu kändes jag inget speciellt. Kanske har jag inte samma behov av kuratorkontakt längre eller så har jag även där stängt av mina känslor. Jag vet ju så väl att jag alltid har något att prata om när jag väl är hos kuratorn och allra helst så här i behandlingstider och nu börjar ju Dutts årsdag närma sig med storsteg.

På måndag nästa vecka ska jag på ultraljud för att se om det finns några äggblåsor. Det första ultraljudet blir så sent som på sprutdag 9 eftersom min läkare är på kurs resten av den här veckan, men hon hade pratat med kliniken i Göteborg och det var visst okej att ha första ultraljudet så sent. Troligtvis blir det en Göteborgstripp i mitten eller slutet av nästa vecka.

Den här gången måste det vara så att vi kommer hem med en bebis.