Kanske en Emil ;-)

Emil står inte på vår namnlista, men ibland skulle det vara ett passande namn på den förgrömmade ungen jag har i magen.
Sedan i tisdags, då jag till och med såg sparken på magen, har det varit förödande lugnt. Under dagen igår kände jag inte alls några sparkar och när vi gått och lagt oss försökte båda jag och mannen väcka honom genom att  "skaka" magen. Ingen reaktion. Efter en stund går jag ner och dricker två glas isvatten. Det ända som händer av det är att jag blir iskall.

Det känns så stort att ringa förlossningen. En del av hjärnan säger ju att han lever och att han bara ligger på ett sånt sätt så att jag inte känner hans sparkar. En annan del säger att han ligger död i magen och den delen av hjärtan är ju starkast.

Så.
Kvart i tolv ringer mannen förlosssningen och vill vi får vi komma med en gång, vilket vi vill. Några minuter efter tolv kliver vi in på förlossningen och vi hinner inte komma fram till deras expedition innan en barnmorska möter oss och leder oss direkt till ett undersökningsrum. Naturligtvis hittar hon hjärtljuden nästan med en gång och en lugn sänker sig... Sedan får vi vänta högst tio minuter på att en läkare kommer för att kolla med ultraljud och allt ser ju normalt ut.

Naturligtvis ligger han med ryggen uppåt mot min mage och sparkar därmed inåt min kropp. Sin favoritställning börjar jag tro...Läkaren ser också att det är normalt mycket fostervatten.

Allt såg med andra ord bra ut och i natt hade de nog en lugn natt på förlossningen då hela besöket från dörr till dörr tog en timme...

Både läkare och barnmorskan sa att det är bättre att ni kommer en gång för mycket än en gång för lite. Det är så skönt att höra.

Vi somnar fort när vi kommer hem, utan att ha känt några sparkar.

Men. Det första jag kände nu när jag vaknade - Det var två rejäla sparkar precis vid naveln.

Förgrömmade unge som bara skräms hela tiden!!