Den här graviditeten är en berg- och dalbana med både uppförbackar, nedförbackar och raksträckor. Uppförsbackarna kommer ibland då allt är jobbigt, men just nu tycker jag att mest att jag ser en raksträcka framför mig. En raksträcka som i och för sig känns ganska lång, men för varje dag som går blir vägen fram till att få träffa vår pojke lite kortare.
Just nu mår jag ganska bra. Jag hade en svacka i förgår då allt var skit, men igår var allt jättebra istället. Så måste man väl få känna även om man är gravid. Det gör man ju som ogravid också.
Jag känner att jag mår bra idag också och allt blir ju lite bättre att jag just i detta nu känner av sparkar runt om i magen. Det är så oerhört konstigt och märkligt att det ligger en lite pojkbebis därinne som lever, växer och frodas. Jag har kunnat känna sparkar nu i cirka en och en halv månad och jag är fortfarande lika fascinerad av det. Världen liksom stannar upp varje gång!
Jag har skrivit allt detta tidigare. Jag tror inte att allt kommer var rosenskimrande när bebisen kommer, men trots det så är det något som jag kämpat för i över fyra år. Att bli mamma till ett levande barn. Skulle jag under hela graviditeten gå och tro att allt skulle bli pest eller för den del rosenskimrande så vet jag inte vilken värld jag lever i. Alla små barn är olika. Vissa sover perfekt om natten, andra inte. Vissa får kolik, andra inte. Vissa är glada mest hela tiden, andra inte. Det är jag fullt medveten om och jag har ingen aning om hur vår pojke kommer att vara.
Men, även om vår pojke kommer vara en "jobbig" bebis i början så har vi då ändå uppnått vårt mål - Att bli föräldrar till ett barn som föddes skrikande livs levande i rätt tid, inte föddes död i ett bäcken på toaletten i vecka 20 för att sedan tas ifrån oss och läggas i frysen
.
Visst, blir pojken en kolikbebis så kommer jag naturligtvis tycka att det är jobbigt. Det vore väl konstigt annars. Men, jag skulle aldrig välja bort det mot att ständigt enbart vara en änglamamma.
Om det nu är så jobbigt att ha nyfödda bebisar - Varför föds det så många bebisar? Det måste ju vara värt det eller hur?
Det är inte många bebisar som sover perfekt. Kanske 1 på 100. Men det är oxå en tröst när man står där o vaggar en skrikande bebis i sin famn mitt i natten. Att alla småbarnsföräldrar har det likadant:) trots att man har varit så trött o slut så man gråtit flera gånger under 1:a året så är kärleken oändlig o man skulle göra om det utan att blinka! Ens barn är värd allt tufft man går igenom som förälder!:)
SvaraRaderaLycka till!
Ja utan sömn blir det jobbigt, man måste bara komma ihåg att den perioden går över. Vi hade en skrikig pojke, men jag brukade tänka att skrika är ju det enda sätt han kan meddela sig på, så vad är det han försöker säga oss? Ingen bebis skriker ju för att vara dum med sina föräldrar. En liten tröst när man är så trött så ögonen nästan trillar ur skallen ;)
SvaraRaderaI samma ögonblick som bebisen slutar att skrika och somnar stannar tiden och alla timmar och minuter av gråt finns inte längre. Bara kärlek och lugn.
SvaraRaderaPå samma sätt finns en oändlig längtan att gå igenom bebistiden om och om igen, trots att det är jobbigt och trots att man som förälder gråter av trötthet. Livet är bra konstigt:-)
Klart att det är värt det!
Jag har tre döttrar och skulle göra vad som helst för att få leva en dag till i den alldeles speciella värld man befinner sig i den första tiden när bebisen kommit.
Kram och lycka till Tina
Klart att det är värt det!
SvaraRaderaJag hatade verkligen att vara gravid. Jag kräktes i stort sett varje dag från november till juli - sista gångerna inne på förlossningen. Dessutom fick jag graviditetsdiabetes och helvetesfoglossning. (Insulin och kräkningar funkar dessutom väldigt dåligt ihop...) Allt som allt gick jag ner 20 kilo av min graviditet - behöver jag säga att jag inte skrattade och jublade varje dag av graviditeten?
Det är otroligt provocerande av någon anledning att inte älska att vara gravid - vilket du ju säkert har märkt, och ännu en del i kvinnorns oförklarliga lust att trycka ner varandra.
Nu när lilleman är här, lite drygt tre månader gammal älskar jag varje minut och jag skulle gå igenom min helvetesgraviditet tusen gånger om för att få ha honom hos mig. Klart att det är jobbigt också men inte en endaste sekund har jag ångrat honom, och skulle jag ha lyckan att nån gång få ett syskon till honom ska jag med glädje genomlida en ny graviditet. Och ja, jag kommer gnälla och gråta och beklaga mig då också...
Du verkar väldgit redo! Att vara gravid och att ha barn är jobbigt ibland och det är helt ok att tycka det tycker jag, hur vägen dit än sett ut.
SvaraRaderaFörlorade min förstfödda timmar efter förlossningen, nu efter år av kämpande hormoner+ivf är jag mamma till en levande liten bebis, det jag mest av allt ville :) bebisen hade kolik, den är över nu.. Bebisen grät och skrek och skrek och skrek i veckor! Vart det? Hell yeah! Det är ta mig fan (ursäkta ordvalet) så fantastiskt att vakna av att mitt barn gråter efter mig och inte av att jag gråter efter mitt barn! Baksidan är att jag fullt ut förstår vad jag verkligen gick miste om med det barn som skulle varit här men inte fick, det klarar jag inte ens av att tänka på än trots att nummer två är flera månader nu.. Men jag låter mig själv vara glad, jag har gråtit så mycket att jag förtjänar att vara glad helt och fullt nu, och mitt änglabarn skulle säkert inte vilja ha det på något annat sätt. :) lycka till med er bebis!
SvaraRaderaMin flicka (som jag längtat oändligt mycket efter och var sjukt rädd att förlora under graviditeten) fick kolik och skrek flera timmar per dag i 2,5 månader innan det vände. Visade sig att hon var mjölkallergiker (komjölksprotein) och när jag uteslöt det i min kost (jag ammar) så blev det mycket bättre. Hon är nu tre månader och NU njuter jag fullt ut över att vara mamma (trots att det förstås är jobbigt ibland nu också). Hennes första tid var dock helvetisk och jag ska erkänna att jag funderade både en och två gånger på varför folk valde att skaffa fler än ett barn... ibland ville jag faktiskt bara "lämna tillbaka" henne när man bara fick sova ett par timmar om dygnet. Men som sagt, det gick över och bli inte förvånad om första tiden blir väldigt turbulent och man kan ha svårt att känna den stora lyckan. Den kommer med tiden, när allt fallit på plats, man har lärt känna sin bebis och vant sig vid att vara mamma och behövd 24h/dygn. Så skulle du känna som jag gjorde första tiden så lägg det dåliga samvetet på hyllan. Bara för att man kämpat för sitt barn behöver man inte vara toklycklig jämt, särskilt inte den allra första tiden.
SvaraRaderaNär min älskade dotter föddes ramlade jag ner på jorden! Trodde allt skulle vara rosa moln men värkande bröst, underliv och ett barn som skrek varje kväll mellan ca 17-24 i 3 månader och som skulle äta varannan timme dygnet runt fick mig att inse vad jag gett mig in i. Jag var helt slut jämt. Undrade vad fasen vi givit oss in i och kände flera ggr att jag ångrade mig. Jag har fram tills nu inte varit sugen på en till. Första tiden är så jobbig och omtumlande att jag inte känt mig redo för en till. Nu när dottern är 4,5 år känner jag att det är dags för ett syskon men jag skulle ljuga om jag sa att jag vill återuppleva spädbarnstiden och alla vaknätter. Självklart är det värt det älskar min dotter över allt. Men åren tills hon nu är lite större har varit tuffa. Livet förändras på ett sätt man inte kan förstå. Det måste upplevas.
SvaraRaderaJag tycker det är dumt av de som vill "ta ner gravida på jorden" när de längtar efter sin bebis. Klart man längtar oavsett om barnet blir "lätt" eller "svår". Annat vore ju galet. Och ja det är värt det!! Kram!
SvaraRaderaEn tjejkompis till mig frågade om jag aldrig "tröttnar" på min dotter, om jag inte blir trött, irriterad eller arg, eftersom jag aldrig säger något negativt om mitt liv med henne. Jag blev faktiskt lite ställd av den frågan.
SvaraRaderaNu råkar min dotter sova hela nätterna och sover generellt ganska "schematiskt", men jag kan inte bli trött eller irriterad på henne när hon inte vill göra som jag vill. Det går inte, hur jobbigt det än är ibland! För det är ju jag och min man som valt att sätta henne till världen. Så vi får snällt anpassa oss lite efter henne. Lite så resonerar jag, typ. Jag blir trött, men det beror mest på att jag planerar in min sömn dåligt. Det är ju MITT "fel", inte min dotters. Å andra sidan är det kanske lättare för oss att tänka så eftersom vi kämpat som djur för att få ett litet barn i vår lilla familj? Jag har ingen aning om det är så, men vi blev i alla fall inte överrumplade och fick ett barn som har kolik eller sömncykler som är på 20 minuter eller så.
Men så tror jag att de flesta tänker på något sätt. Det är små bebisar, barn. man blir trött men aldrig trött på dem. Därför föds det en herrans massa bebisar! ;o)
Och det är ju så galet mycket värt varenda trött minut. Och graviditeten är värd det också, även om jag är en av dem som verkligen inte alls trivdes med att vara gravid, hehee.
KRAM
Jag håller med ThereseGBG, jag älskar också min dotter nu (hon är åtta månader drygt) men fick jag välja skulle jag nog helst få en färdig sexmånadersbebis nästa gång. Minibebistiden var sjukt jobbig tyckte jag. Men då hade jag nog lite orealistiska förväntningar och en väldigt skrikig bebis (också pga mjölkproteinallergi men också ett ordentligt hematom på huvudet som gjorde att hon skrek nästan konstant första tre dygnen). Och visst är det som Wilda säger, man blir ju inte arg på bebisen(inte så jag känner iaf), det är inte dens fel. Men det gör det inte lättare när bebisen skriker otröstligt för sjätte timmen i rad, man är ensam och bär och bär och bär och gråter och gråter av utmattning och hopplöshet. Men ge mig några år till (och en partner) så kanske jag gör om det =) Dom blir liksom bara bättre och bättre och underbarare och underbarare.
SvaraRaderaMen summa summarum skulle jag nog säga att många helt enkelt inte vet vad dom ger sig in på =) Fast det kan man inte "skylla" syskonen på =)
Är det värt det? Ja. Ja. Och ja. Nu var det jobbigt med dottern, skitjobbigt. Jag är fortfarande i sömnskuld även om dottern mår bättre i magen efter allergin mot komjölk, och därför kan jag hamna i utmattad gråt framåt morgonen när det varit en dålig natt och hon inte kunnat sova. Det är inte skrik nu, men ibland ingen sömn och mina marginaler är för små (så vi ska åka till morföräldrarna och låta mamma sova ostört en helg och få lite mer marginal tillbaka). Men det är värt det. Alltid.
SvaraRaderaDäremot har jag kommit på mig själv med att undra vad jag gjort när det var som värst. Sett henne sittande mitt i ett tjut i babysittern medan jag blandat ersättning och inte varit arg men förtvivlat snubblat på tanken att hon är här för alltid. Jag tänker inte känna dåligt samvete för de tankarna heller. Det är bara tankar. Inget farligt. Och när det nu är bättre är de som bortsköljda. Då är hon bara fantastisk och jag vill inte ha något annat liv någonsin. Så lycklig att hon kom och att hon är hon. Men det var nog bra att jag också tillät mig själv att erkänna att det fanns en ironisk liten röst som muttrade om att Aleksas åtminstone tillåtit mig att dricka ett glas vin och röka ett paket cigaretter när jag var ledsen - medan Eliana tvingar mig att istället tänka på innehållet i varenda liten smula mat jag försöker häva i mig i en fart som riskerar att ge mig magsår. Jag tror jag överlevde genom att få dessa tillfällen av ironiska och cyniska skratt mitt i den högljudda förtvivlan. Så att jag nu kan kosta på mig att bara vara glad över att hon är här. Just så fantastisk som jag trodde att hon skulle vara :-)
Det är helt underbart! Min son är nu drygt 4 månader och har kommit in i en fas då han sover dåligt på nätterna (vaknar varannan timme) och är lite gnällig på dagarna. Han vill vara i famnen heeela tiden len är inte alltid nöjd där heller. Det kan kännss rätt jobbigt emellanåt och när han slriler myclet känner man sig helt matt efter ett tag. Men så helt plötsligt tittat han på mig ich ler världens vackraste leende och det enda jag kan tänka är att jag älskar honom mer än det finns riskorn i världen och att jag skulle göra allt för honom. Att vara mamma är krävande och helt fantastiskt! Men som du säger, det är inte rosenskimrande hela tiden. Kanske kommer du direkt du ser din son känna en otrolig kärlek och samhörighet, eller så kanske du behöver ett lutet tag för att känna kärleken och anknytningen. Båfa delar är normala! För mig tog det ett tag att känna den överväldigande kärleken. Jag visste inte.innan att.det.för.många kan vara så.och hade.därför oerhört dåligt samvete för att jag inte direkt ville gå genlm eld kch vatten för honom. Men nu vet jag bättre och kärleken kom efter ett.litet tag. Nu kan jag inte tänka mig en enda dag utan min son och jag saknar honom så hela kroppen värker när jag är.ifrån honom i några.timmar.
SvaraRaderaDu kommer bli.en underbar mamma och kommer få vara med om det mesg fantastiska någonsin <3
Kram Rebecca
Anna!
SvaraRaderaDu kan få hur många kommentarer som helst om hur alla barn är! Vissa har kolik, andra sover mer eller mindre dygnet runt!
Det är nästan lite "förbjudet" att klaga om man har kämpat för att först få bli gravid och sen äran att bli förälder!
Människor som lyckas på första försöket kan klaga på både det ena och det andra, men för oss som fått kämpa 'med blod svett och tårar, vi ska bara vara lyckliga över att vi äntligen lyckats!
Graviditeten är bara en väg till eran dröm! Att få uppleva den här lilla pojkens första skrik, när han väl har skrikigt så börjar resan! Det är inte lätt i början jag håller med men man lär sig, man växer med barnet, man ÄR med förberedd på vad som komma skall om man har längtat i nästan 5 år! Vi längtade i 3 år och det var inget "konstigt" när sonen kom! Jag var så påläst om i princip ALLT så jag visste oftast varför det blev såhär eller sådär, men jag var så fruktansvärt orolig över ALLT, var han förkyld så blev den en sväng till akuten, alltså man är så rädd om det här lilla barnet att man nästan blir jobbigt nojjig! Jag säger inte att alla blir så eller att man inte kan bli så bara för att man inte har behövt kämpa i flera år! Men jag tror att du och din man är lite mer förberedda, ni vet vad ni har att vänta! Och blir det 3 månader med minimal sömn så är du ändå förberedd på det, du kommer tycka det är SKIT jobbigt om det blir så! Och man FÅR klaga och gnälla! Allt är inte som att sväva på moln! Men jag vet att ni kommer bli underbara föräldrar åt lilla (Emil) haha jag kallar honom så!
Och det här blev ett sjukt rörigt inlägg som jag knappt förstår själv, men man är förberedd på det mesta samtidigt som man är oförberedd på hur man reagerar i olika situationer! Stor kram, jag läser varje dag och du är otroligt stark och fin som människa! I alla fall den del som bloggen får ta del av!
Så tänkte jag oxå när jag var gravid. Kan säga att de känslorna man har gällande småbarnstiden ändras var femte minut när man (jag) har en bebis.
SvaraRaderaDet är som att vissa som kämpat för att bli gravida tänker att de ska njuta hela graviditeten. Och att det sen visar sig att de mår jättedåligt.
Det är okej att känna att man är trött på att vara gravid lila mycket som det e okej att känna att man tillfälligt blir uppgiven av ens barns gnäll/skrik.
Jag tycker inte att det är bra att förbjuda sig att känna missnöje bara för att man kämpat längre.
Trots att jag kan känna mig uppgiven (vilket är helt rätt ord) ibland med min dotter så skulle jag aldrig byta bort henne. Hon är värd allt jag varit med om för att hon skulle komma till oss.
(jag lyckades inte på första ivf försöket och jag var sängliggande sedan vecka 20 pga extrem hotande förtidsbörd. Vilket innebar att min dotter häll på att födas i vecka 20 å klarade sig enbart på grund av en akut operation som stängde min livmoderhals)
Klart värt det men man får ett heltidsjobb dygnet runt året om. Ibland är man så trött så man vill kräkas och ibland vill man slänga ut den skrikande bebisen genom fönstret. En dag fick jag lägga ner min son på golvet och gå ut. Skrik skrik dygnet runt. Jag tror jag ska bli galen vissa dagar! Skulle jag skaffa barn om jag visste? Ja men ibland undrar jag ärligt talat vad jag gjort! Ska jag orka! Tur att sambon finns. Är det något jag beundrar är det ensamma mammor som inte har någon man som kan avlasta. Jag tyckte också graviditeten var såå jobbig! Men kan ärligt säga att det är ingenting mot att få en bebis. Som gravid kan man vila när man vill speciellt du som är sjukskriven. Njut så mkt du orkar för detta är sista tiden du är ensam. Sedan kommer du dela varje sekund med ett barn och du kommer längta efter egen tid och sömn! Jag är ett vrak och kommer snart få be om hjälp på BVC för jag känner mig ibland nedstämd och får skuldkänslor att jag inte är sådär lycklig som jag trodde.
SvaraRaderaFörsta tiden är så omtumlande. Jag ville lämna tillbaka/kvar vår son på BB när vi skulle åka hem. ;)Man är både lycklig, rädd, nervös, glad, ledsen, orolig, förvirrad(eller ialf jag var)...ja...the list goes on.. Första tiden med vår son är för mig lite som i ett dunkel nu när jag tänker tillbaka och då var han ändå en väldigt snäll bebis.
SvaraRaderaMen nu när han är drygt 1 1/2 år, åh så KUL och underbart det är. Nu är det mest bara roligt! Klart oron är kvar att nått ska hända honom och den känslan kommer nog aldrig att försvinna... :)
Han utvecklas varje dag och jag blir så fascinerad att nån så liten kan förstå så mkt. Hjärtat värker så mkt man älskar denna lilla krabat. :)
Men passa på att vila och njut så mkt du kan nu innan han kommer in i ert liv på "riktigt" och "vänder upp och ner på allt". :)
Många verkar uppleva mammaskapet olika. Jag måste faktiskt säga att jag tyckte det var så naturligt när jag blev mamma. På alla sätt och vis. Har aldrig ens tänkt en enda gång "vad har jag gett mig in på?". Jag har två barn, en 3 åring och en 1,5 åring. Tänkte bara väga upp lite mot de lite mer skrämmande kommentarerna här. Jag tror du är helt redo!! Man måste gå helt in i mammarollen och inte vara ett slags offer... Vissa verkar tycka synd om sig själva och det förvånar mig. Sen finns förlossningsdepression men det är en annan sak. Det andra är ofta inställningen det handlar om tror jag. Faktiskt. Kram!!
SvaraRaderaDin kommentar är säkert menad i all vänlighet. Men det är lite provocerande att säga att det oftast handlar om inställning.
RaderaDet skuldbelägger verkligen de om känner annat än lycka 100% av dygnet med en bebis. Det tycker jag är fel och rent av farligt. Jag känner mig otillräcklig ibland i mitt föräldrarskap och det gör att jag ibland tvivlar på om jag gjort rätt som skaffat barn. Handlar det om min inställning - ja säkert, men det handlar oxå om djupare saker än så. Vad jag varit med om i mitt liv och hur lätt jag har att tvivla på mig själv. Det innebär inte att jag är en sämre mamma till mitt barn även fast det känns så stundtals. Då är det inte kul att se kommentarer som denna, för det ökar på skulden.
De som upplever sin graviditet som jobbig - är det oxå en dålig inställnin?. Ja kanske det, för jag hade på pappret en helvetesgraviditet, men jag njöt av varje sekund. Jag saknar att vara gravid som sjutton.
Jag vet att du säkert bara ville peppa Anna vilket är gulligt, men du sänkte många fler på köpet.
Och OM nu Anna nu skulle känna att det är pest med småbarn i 5minuter - skulle det innebära att hon inte var glad för det hon hade?
Det är inte meningen att hoppa på dig. Men det är en känslig punkt hos mig som känner skuldkänslor för att jag inte tycker att det är rosenglimmrande med småbarn 24h/7dgr vecka. Men mestadels är det rosaglimmrande.
Fast jag påstår inte att man känner ren lycka hela tiden. Men om man ångrar sitt barn ofta så är nåt inte rätt. Jag menar inte att allt är rosaglimmrande jämt. Sen skrev jag min kommentar till Anna för att väga upp skrämselkommentaterna lite. Att vara beredd på det värsta kan också göra mer ont än gott. Det ingår både lycka och ledsamhet i föräldrarskapet. Jag tycker förvånande många pratar negativt när gravida längtar efter sina bebisar.
RaderaNu ska jag inte kidnappa Annas blogg. Men det du sa var att det handlade om inställning. Jag tycker inte att folk e negativa när gravida längtar efter sina barn.
RaderaDäremot är folk ärliga, vilket bara är bra. Jag trodde att jag skulle hantera det som Anna skrev.
Det gör jag inte å skuldkänslorna äter upp mig.
Det e likadant med förlossningar. Alla upplever de olika. Mina värkar gjorde så ont att jag trodde att jag skulle dö fram tills jag fick epiduralen. Sen så vart det skit kejsarsnitt efter min största skräck blivit sann...
Skulle jag berätta detta eleven gravid? Definitivt!! Då kan hon förberedasig på att ha ett öppet sinne. Vilket jag tror alla behöver ha för en förlossning är nog sällan som man föreställt sig...
Ledsen Anna för kapningen. Du kommer att klara detta på ditt eget sätt. Om det blir genom att du e lycklig 24h om dygnet eller inte spelar ingen roll. Du kommer att älska din son till döds i vilket fall som helst. Även om du någon gång skulle känna att du tvivlar.
Å till alla som tvivlat å känt sig låga. Det är okej!! Man får känna negativa känslor. Om det går för långt så finns det kuratorer till hjälp.
Man är inte en sämre mamma för det.
Hahaha.. Det finns inga bebisar som sover perfekt de första månaderna! De flesta är uppe hela nätterna de första veckorna och månaderna. Sedan börjar det normalt bli färre och färre uppvaknanden på natten. Det är bebisens normala rytm att vara uppe på natten!
SvaraRaderaJättekonstigt att det du kommenterade av inlägget var den lilla del där Anna skrev "vissa barn sover perfekt andra inte". Känns som att de flesta som läst detta inlägg bara vill komma med allt negativt som kommer i samband med att man precis har fått barn, vilket det också finns en del men jag tror också att det var det Anna försökte få fram också, att hon faktisk är medveten om att det kommer kännas jobbigt och tufft när bebis väl har kommit, men att det ändå är värt det till 100%. Jag har full förståelse för att man inte gillar att vara gravid, men det är ju ändå slutresultatet som är målet som sagt!
RaderaDu kommer att bli en alldeles bedårande mamma, som kommer fixa moderskapet galant. Är helt övertygad om det. Du kommer lösa saker på DITT sätt, agera fullt naturligt i ren instinktsanda och känna den mest underbara kärlek till ditt barn. Blir det jobbigt och påfrestande så kommer du ta hand om det på ditt sätt. Din familj är din familj. Dina känslor är dina känslor och allt kommer bli till det bästa!
SvaraRaderaDet kommer gå alldeles utmärkt! Det klart att det är en omställning, men inte mer än så. Och jobbiga perioder går över. Vi hade nog en ganska vanlig bebis - ingen kolik bebis men inte heller en bebis som sov perfekt. Visst kan man vara trött men kroppen orkar så otroligt mycket! Och det är såååå värt det!
SvaraRaderaDet som jag tyckte var jobbigast var de första månaderna innan saker och ting faller på plats, och man har känslan av att man ammar heeeeeeeela tiden. Dessutom hade jag ont efter snittet. Man oroar sig oxå en del, äter de för mycket? För lite? är hon för kall? För varm? Det tar också energi. Men sen faller allt på plats och det rullar på. Man får vara med på en underbar resa med så många otroliga stunder. Men också utmaningar, man lär sig och nästa utmaning blir lättare att hantera!
Mitt i allt skriket så är det inte värt det. Då hade jag gärna sålt dom båda två. Men så tystnar dom, och somnar och då vill jag inget hellre än att sitta där och titta på dom och vänta på att dom ska vakna igen.
SvaraRaderaFöräldraskapet är en berg-och dalbana, precis som allting annat. Man upplever glädje och sorg, ilska och lycka.
Nyckeln till ett lyckligt föräldraskap tror jag personligen ligger i att njuta så mycket det bara går när det är bra och uthärda när det är jobbigt.