Ett livstecken

Först av allt vill jag tacka för alla underbara hälsningar som vi fått här på bloggen.

Nu ska jag äntligen försöka sammanfatta allt som hänt sedan i onsdagsförmiddag.

Det kommer blir ett långt inlägg så jag förstår om ni inte orkar läsa allt... 

Under natten till onsdagen hade jag återigen sammandragningar, men som klingade av framåt morgonen.

När läkaren kommer på sin rond strax före elva berättar hon att mitt crp sakta men säkert höjts igen efter att jag slutat med pencillinkuren. Därför förespråkar hon att vi redan då sätter igång förlossningen för att vara lite före istället för att en ev infektion ska påverka pojken och att det blir akut istället.

Vi blir förvånade, men tycker att hennes tanke är bra. För ingenting får ju hända med pojken.

Sedan sker allt jättefort. Redan strax efter elva får jag en grej uppstoppad därnere som ska påskynda öppnandet och få igång värkarna (var öppen 3 cm redan från början). Samtidigt får jag dropp med antibiotika och en del blodprov tas. Efter bara någon halvtimme börjar värkarna kännas ganska rejält, men jag står ut med dom ett tag med enbart andning. Vid halv ett förflyttas vi till ett förlossningsrum då jag vill börja använda lustgas. Efter ytterligare två timmar känner jag att jag inte längre klarar av värkarna med lustgas. Eda beställs men naturligtvis kan narkosläkaren inte komma med en gång. När han väl kommer läggs edan snabbt och enkelt, men redan då känner jag att krystvärkarna börjar komma. Då är klockan fyra på eftermiddagen. Krystvärkarna var nog det jobbigaste i hela förlossningen. Jag förbannar mannen att allt detta är hans fel, jag förbannar och svär åt pojken att allt är hans fel. Enbart fula ord kommer ur min mun.

Under krystvärkarna finns en barnläkaren i rummet samt att en barnsjuksköterska finns utanför rummet redo med en kuvös. Inför den sista krystvärken gör det så fasligt ont därnere och den sista värken låter vänta på sig. När den väl kommer och jag hör ett plask försvinner smärtan på en sekund därnere. Han är ute!!

Barnläkaren kollar med en gång hur han mår och han mår faktiskt så bra så att han får komma upp på mitt bröst några minuter och mannen hinner klippa navelsträngen. Medan jag sedan ligger kvar far bebis, mannen, en av barnmorskorna och barnläkaren iväg.

Kvar blir jag med en barnmorska och jag har knappt fattat vad som hänt. Den som just då är gladast i rummet är barnmorskan. Samma barnmorska vi hade när vi var på förlossningen med Dutt.

Efter cirka en kvart kommer moderkakan ut och jag väljer att titta på den. En ganska häftig, men samtidigt lite äcklig sak... Sedan blir det lite mera obehag när jag måste sys några stygn då jag sprack litegrann under krystningsskedet.

Jag får rapport om att pojken och gänget nu varit i akutrummet på förlossningen och att de nu är på väg till neoavdelningen. Jag ligger och småsover lite och när klockan är strax före sex kommer mannen tillbaka till mig och vi får den berömda ”grattisbrickan” med te, mackor och ett varsin glas cider.

Den bricka vi sett personalen göra i ordning så många gånger medan vi varit på förlossningen. Nu var det äntligen vår tur att få den. När vi ätit upp den blev det en välbehövlig dusch för mig och sedan far vi iväg till neoavdelningen så att även jag ska få en titt på vårt Mirakel. Så fort jag kommer fram till den öppna kuvösen där VÅR pojke ligger i kommer tårarna. Vet inte varför men de kom omedelbart. Just då är det svårt att se hur han verkligen ser ut då han i ansiktet både har en sond och en cpap (andningshjälp). Dessutom ett antal slangar där han får glukos och antibiotika och övervakning av andning, hjärtslag och syremättnad i blodet. Det ser antagligen mer allvarligt än vad det egentligen är. Vi sitter hos honom en stund men jag orkar inte så länge, utan vi åker upp till förlossningen igen där vi ska tillbringa natten.

När det är byte av personal på kvällen kommer barnmorskan som var med på förlossningen och vid Dutt i och gratulerar oss igen och kramar om oss båda. Så mycket kärlek från personalen! Helt underbart! Flera av barnmorskorna nämner att det är vår andra son och det är skönt att höra att de anser att det är så.

Det känns naturligtvis konstigt att sova i en sal och att pojken finns i en annan, men vi försöker tänka att vi nu den här natten kan sova ordentligt för att sedan orka ordentligt nästa dag.

Dagen efter går vi till pojken direkt efter frukost och genast ser vi att han redan blivit av med cpap:en. Han behöver alltså ingen andningshjälp nu. Då får man genast en bättre bild av hur han egentligen ser ut, när han bara har sonden kvar i ansiktet. Under dagen får vi byta blöja på honom, sondmata honom och bara vara med honom. Den natten tillbringar jag på BB, pojken på Neo och mannen hemma. En ännu konstigare natt då vi alla tre sov ensamma fast vi egentligen borde vara tillsammans.

Igår när vi kom till pojken så berättar läkaren på ronden att all övervakning och medicinering ska plockas bort och att pojken ska få använda en annan säng med enbart värme underifrån (tidigare haft värme både underifrån och ovanifrån) och att det finns ett familjerum ledigt så att vi alla tre kan bo i samma rum. Så på eftermiddagen flyttar vi in i rummet och nu tar vi hand om vår pojke så mycket vi bara kan med stöd av de underbara sjuksköterskorna som jobbar här. I natt har vi matat honom med flaska och sond var tredje timme. Jag tillsammans med läkare och barnmorskor beslutade ganska snart att jag inte skulle introducera någon amning då det ändå bara var tänkt att jag skulle amma så kort tid. Som det är nu så känns det som en bra beslut då han inte skulle klara att suga tillräckligt just nu.

Vi vet inte hur länge vi kommer vara här, men pojken som ganska exakt nu fyller tre dygn, har hämtat sig väl och det som måste komma igång ordentligt är matdelen och att han klarar av att hålla värmen. Dessutom har han sedan igår lite gulsot så han får sola under uv-ljus.

Gissningstävlingen om när han skulle komma vanns av John. Han var den enda som gissat på att pojken skulle komma då. På Johns egna födelsedag. 

21 december – Caroline, Mimmi

22 december - Anna

23 december - Lillpyret och jag, Lolle

24 december - herr och fru H, maria, Tonci, Ewa, Eva P, Carro

25 december – Mestis, Tingeling, Helen, Zicco, JaMa08, motvalls, Drutten och Jena

26 december – John

27 december – Millan, Emma, Jessica, evl

28 december – Denise, mammaTEA

29 december - Hannah, L,

30 december - Nenne

31 december – Sara, Anna, Hanna Bågling Källström, Anonym

1 januari – Vemvet, Esther, Diddi, Anny, Mestis, KarroBarro, Gos xtre

2 januari – Mitt liv som fru L, Anny, William valde oss, Livets underverk, Tudorienne, Therese GBG, Lena, Min fantasin -Cammie-troll, Rebecca, Gos xtre, Cecilia

3 januari - Fotograf Laila Villebeck, Anonym 2,

5 januari – Anna

16 januar – Jeane Quidote