Idag har vi varit på vårt första besök på Bvc. Vägning och mätning stod på programmet och det visade sig att miraklet blivit stora killen. Nu har han gått över 4kilossträcket så nu väger han 4020 gram och är 52 cm lång. Idag har han återigen haft lite mer magknip så det verkar vara lite olika från dag till dag. Barnsjuksköterskan sa att han kan ha lite extra besvär med magen då han är prematurbebis. Magen kan då vara lite extra omogen, men blir det inte värre än så här så ska vi absolut inte klaga...
Eftersom Olle går upp så bra i vikt blev nästa besök på Bvc först om två veckor. Dessutom bokade vi in ett läkarbesök om tre veckor.
Igår var ett speciellt datum. Då var det två år sedan vi fick ett plus på ett graviditetstest för första gången. Även om den graviditeten inte ledde till ett levande barn så var det plusset en stor milstolpe. Från den dagen visste vi att jag faktiskt kunde bli gravid, vilket var en oerhörd lättnad. Och gravid flera gånger har jag ju faktiskt blivit också även om vägen varit allt för lång. Jag räknade igår på hur många veckor som jag varit gravid totalt. Med Dutt var jag gravid i 19+4 veckor, med Snöis i 9+1 veckor och med Olle i 34+1 veckor. Totalt har jag alltså varit gravid i 62+ 6 veckor och äntligen har vi ett levande barn. Med detta facit vet jag inte om jag orkar med att gå in i "försöka få syskon"-tankar. Absolut inte just nu i alla fall. Just nu försöker jag njuta så mycket som det bara gå av det liv som vi faktiskt lyckas skapa. Jag vill försöka få honom att framöver förstå hur mycket vi kämpat för att han skulle komma till oss. Han ska också få veta om sin lilla storebror som inte fick stanna hos oss. Redan har han flera gånger besökt storebror på kyrkogården, även om han de flesta gångerna varit sovande... Det känns viktigt att Dutt finns med oss även nu. Fortfarande säger vi godnatt till Dutt vid hans ultraljudsbild som finns på hans minnesbord. Detta har vi gjort varje kväll (som vi varit hemma) sedan den 17 maj 2011 och just nu känns de som jag vill fortsätta med det.
Hej
SvaraRaderaDet går undan med er Olle, verkar ha gått så fort , inte länge sen han föddes men redan över 4 kilo
Mvh BrittMarie
Jag är ingen psykolog, men nog känns det för mig som att det är dags att låta såväl Dutt som Snöis få ta lite mindre plats i ditt liv - och framförallt i Olles liv.
SvaraRaderaSjälvfallet är det så, att de barn du inte har i jordelivet på många sätt präglat dig. Detta kan ingen ta ifrån dig, och så skall det naturligtvis vara. Men förlusten (förlusterna) borde ändå successivt få ta allt mindre plats i din tillvaro. Den sorg man bär inom sig blir man aldrig fri ifrån, men med tiden skall den nog ändå hamna i bakgrunden - detta trots att det, som i ditt fall, handlar om ett barn.
Min bästa vän under lågstadietiden, hade en bror som drunknade när han var fem och vi var nio år. När jag kom till deras hem hösten efter olyckan, var han bortraderad. Inga foton, ingen nämnde hand namn. Någonsin. Detta var 1967 - kanske visste man inte bättre. Nu är jag snart 56 år, och hans namn är ännu inte nämnt i den familjen. Kan man leva och må bra på det viset? Ja, uppenbarligen, men nog tror jag att jag för egen del skulle hanterat det på ett annat sätt om det hänt mig idag.
Sorg är svårt. Sorg är personligt, ja, till och med privat. Du har delat med dig av din förlust här på bloggen. Ingen av oss som läser kan tala om vad du borde känna, tycka och tänka. Jag, och alla andra som läser, kan möjligen reagera på vad du uttrycker att du känner, tycker och tänker. Efter att ha följt din blogg ett ganska bra tag, tycker jag mig se att de flesta uppmuntrar det sätt som du hanterar din sorg på. Själv är jag kluven. Visst, du har rätt till dina känslor, din upplevelse, din bearbetning - absolut. Men nu har du ett barn, och detta barn skall inte - tycker jag - växa upp i sorgeskuggan eller ens i sorgen efter vare sig Dutt eller Snöis. Jag vill inte förringa den sorg du känner efter ett barn som trots allt aldrig levt hos dig (graviditeten undantagen) men glädjen över det barn du faktiskt håller i din famn måste få segra - så känner jag.
I det följande uttrycker jag mina egna känslor - jag gör inte anspråk på att har rätt.
Olle finns i detta nu, i detta liv. Ös din kärlek över honom. Låt honom veta och känna hur efterlängtad han har varit, kanske med såväl Dutt som Snöis som fond. Men släpp successivt taget om och minnet av dessa två som aldrig fick bli Olles stora syskon i livet. Det betyder inte att de är oviktiga - det betyder inte att du glömt, att du inte längtat efter dem och älskat dem - det har du absolut gjort. Men - och missförstå mig nu inte - låt dem bli likt ärr efter sår som ändå läkts och inte påverkar det dagliga livet i någon mer märkbar utsträckning men som man ändå ser och påminns om IBLAND, men fokusera på det som är helt och friskt och levande.
Jag har inte förlorat ett barn. Emellertid har jag följt mina föräldrar och min svärfar till graven - och det har jag gjort med tunga steg.
Mest smärtsamt har dock förlusten av min man - mina barns pappa - varit. Han tog sitt liv för ett år sedan, och lämnade mig och barnen i sorg och kaos.
Jag säger detta för att du skall förstå att jag inte är obekant med sorg, död och trauma, även om alla öden är olika. Icke desto mindre skall jag leva vidare med två barn som, med min hjälp, skall minnas sin pappa men inte - menar jag - leva i minnet AV honom. Själv gick jag sönder i det ögonblick jag hittade honom död och jag blir aldrig hel igen. Mina barn önskar jag något annat.
/M
Olle kommer aldrig komma i skuggan av de barn som inte blev, men de kommer, i alla fall just nu finns med som en del av våra liv. Hur det kommer vara om ett, fem eller tio år vet jag förstås inte nu. Det kan bara tiden utvisa.
RaderaOlle är den viktigaste vi har just nu och det hoppas jag alla förstår.
jag beklagar din förlust djup. Jag kan inte ens föreställa mig hur det var att hitta din man. När jag tänker på det ryser jag i hela kroppen.
Ta hand om dig och barnen och vårda minnet av din man och barnens pappa på det sätt som känns rätt för er.
kram
Jag tycker nog det är lite väl drastiskt att säga god natt till en ultraljudsbild varje kväll. Förstår att sorgen är stor men om du vill säga god natt är en sak men att införa rutin att Olle ska göra det är nog inte så bra. Tycker nog också du skulle släppa det där lite grann. Känns som du lider av dåligt samvete för att du har ett levande barn. Dutt vilar gott och Olle är här!
SvaraRaderaJag har aldrig skrivit att Olle ska vara med att säga gonatt till sin bror. Det är något som jag gör snabbt innan jag går och lägger mig.
SvaraRaderaMitt största mål sedan Dutt kom har varit att få ett levande syskon och det skulle väl inte vara möjligt om jag hade dåligt samvete. Oavsett om jag får tio levande barn till kommer Dutt alltid att vara vår förstfödda son och han kommer inte gömmas undan i en låda. Han kommer mer eller mindre finnas med oss.
vi kommer fortfarande att gå till kyrkogården, lägga blommor, tända ljus, uppmärksamma årsdagen och så vidare.
Sorgen är med varje dag, men minnet finns kvar
Något vissa verkar glömma ibland är att Anna födde Dutt och begravde honom. Hon höll honom i sina armar. Att låta honom leva vidare på något sätt och finnas med i vardagen är normalt tycker jag. Han och Olle kan båda vara älskade. Det är ju inte som att hon lägger ultraljudsbilden i spjälsängen och Olle på byrån, ursäkta råheten... Men Olle blir ju inte försummad! Tvärtom.
SvaraRaderaAlla gör ju hur man vill inget är rätt eller fel. Tror nog inte änglabarnen tar ALL plats.
SvaraRaderaVi eller mina pojkar pratar ibland om Kim att han är uppe i himlen med morfar, vi går lite sporadiskt till minneslunden han är nergrävd. (Vi har ingen grav)
Igår var det 3 år sen Kim kom och vände hos oss känns ok men allt har sin mening.
Är själv änglamamma och har börjat läsa igenom den här bloggen efter att en kompis tipsat om den.
SvaraRaderaFödde ju vår lille änglapojke John den 30/12-12 och han är vår förstfödde. Om vi får ett syskon till John så kommer vi ändå inte att glömma bort honom. Håller på att göra en minneshylla som alltid kommer att ha sin plats i vårt vardagsrum. Dock har vi ännu inte haft något slags gravsättning - det är nästa steg att ta... Jobbigt som bara den.
För den som inte gör det kan det kanske kännas som avancerat att säga godnatt varje kväll... Men jag tror jag förstår, så väl nu en annan människa kan förstå. Jag har ett batteriljus i Lillsudds lykta numera, och det tänder sig varje kväll kl 21 när E somnat (för det mesta...) För mig är det inget stort ceremoniel runt det men när jag ser ljuset - och det normalt är dags för min kvällskopp the - då finns en värme inför barnet sim skulle ha fått bli min son. Inget avancerat, inte mer ingripande i livet än alla andra rutiner, men ett ögonkast mot ljuset, en varm känsla också för mitt obarn. En del av en vardag som blev min och som jag älskar. I det ljusa är han för ett ögonblick i min tanke och i vår värld. E växer inte upp i skuggan av hans död, men kanske en aning i ljuset av att han levt
SvaraRaderaJag uppfattade fel. Uppfattade att Olle och föräldrarna säger god natt till dutt varje kväll och att det ska bli en rutin i läggningen. Ja så uppfattade jag det. Om föräldrarna väljer att säga god natt är ju en annan sak.
SvaraRadera