Fynd på bokrean

Igår var jag en sväng på bokrean och hittade några böcker till Olle. Det är många år som jag gått på rean och tittat på barnböcker och i år kunde jag äntligen köpa några stycken. En självklar bok var ju "Ellen och Olle leker". Den var jag ju bara tvungen att köpa!

Om magen och sömnen. Igen

Tack för era tips på mitt förra inlägg.
När det gäller hans sömn så har vi testat att lägga honom i vagnen inomhus och vagga honom till sömns. Det har inget fungerat, vilket är konstigt då han sover som en stock i vagnen när vi är ute och går.
Idag ska jag testa tipset med att ha en filt under honom i mitt knä och sedan se om det går bättre att flytta över honom till hans babynest. I natt  kom han inte till ro i vaggan. Tog då upp honom i famnen och han somnade direkt och när jag sedan lade ner honom i nestet började han gallskrika... På natten känns ju allt detta så mycket jobbigare. Man vill ju bara sova!
Då fick han ligga på mage på mannens bröst och då kom han till ro ett par timmar. Vi frågade igår när vi var på bvc om hur det är att han ligger på våra bröst med tanke på plötslig spädbarnsdöd. Både läkaren och sköterskan sa att det är okej att ha honom på bröstet även om man själv slumrar till en stund.

Tidigare har vi lagt en vetevärmare i hans vagga när han skulle sova för natten. Vi slutade med det då han ändå kom till ro ganska bra där, men på dagtid kan man ju alltid testa det också. Alla knep som kan göra att han får sova är ju bra. Det är ju viktigt för även hans skull att han får sova, annars mår han ju dåligt av det också.

Vi har en bärsele som vi använt en del och där brukar han somna. Många saker kan man göra med honom i den, men inte allt. En sak som jag inte vill göra med honom i sele är att tända och fylla på ved i kaminen. Det känns inte bra att göra det samtidigt som man har honom på magen.

När det gäller hans magknip så ger vi honom både sempers magdroppar och minifomdroppar. Den ersättning vi ger honom är Nestlé Nan Pro 1 som innehåller Bifidus. När det gäller rapning under matning så göra vi minst två rappauser under matningen samt en sista rapning när han ätit helt färdigt. Ibland rapar han mycket och ibland är det helt omöjligt att få till rapar...

Jag mår så dåligt att att se att han har ont i magen och att han inte får sova. Jag vill ju hans bästa och att se sitt barn må dåligt på något sätt gör ju så ont. Även när han gallskriker, även om det bara är några minuter åt gången, mår jag otroligt dåligt av. Jag känner mig så hjälplös när jag inte riktigt vet vad som är fel. Han kommer ofta till ro när man då vaggar honom ganska kraftigt i famnen. Ibland så kraftigt så det känns fel...

Men som mannen sa igår - för varje dag som går så blir han en dag äldre och kanske en dag mindre av magknip!

Oavsett hur jobbigt det kan kännas så räcker det sedan att titta in i hans stora blåa ögon så har jag glömt det!

2 månader och läkarkontroll

Idag är killen två månader och det firade vi med läkarbesök på bvc. Han fick en okej-stämpel i rumpan. Han börjar bli riktigt stor nu. Idag vägde han 5060 gram och var 56 cm lång! Stora killen!
Det som läkaren tyckte han var lite sen med var att le, men med tanke på att han är sex veckor så tyckte hon inte att det var något konstigt att leendet inte riktig kommit än. Ibland ser vi något som antyder ett leende, men det är inte helt lätt att få fram.

Just nu är han ganska besvärligt vissa stunder. Han vill hela tiden vara nära, vilket naturligtvis kan vara mysigt, men inte hela tiden... Han sover jättegott i knät och när jag sedan försöker lägga ner honom så vaknar han och gallskriker. Då får jag börja om från början... Man känner sig efter ett par dagar ganska låst då jag inte ens lyckas gå på toa. Men, men det får väl vara så ett tag.

Hans mage är fortfarande inte helt okej så han vaknar många gånger på natten på grund av magknip. På många stället på nätet står det att magen och även sömnen blir bättre efter tre månader så vi får hoppas på att vi nu bara har en månad kvar med en lite gnällig bebis. Allt vore mycket roligare att ha en nöjd och glad liten kille!

Även solisten kan!

För ett tag sedan mejlade jag den solist som sjöng på Dutts begravning för att höra om hon skulle kunna sjunga även på Olles dop. I fredags fick jag ett mejl där hon meddelade att hon så gärna ville sjunga på dopet.
Det kändes verkligen jättekul. Hon är jätteduktig och sjöng jättefint på begravningen. Nu ska vi bara komma överens om vilka sånger hon ska sjunga, men det är ju ett tag kvar så det är ju ingen panik. Frågan är också hur många sånger hon ska sjunga. Min tanke är två eller tre.
Ni som haft solist - Hur många sånger har hon/han sjungit?

Vad är detta? Jo, KÄRLEK!

(bild borttagen)

Flera presenter

Present från J och M.

I söndags var våra nyfunna vänner J och M här. Vi har förts samman genom ofrivillig barnlöshet och vi har läst varandras bloggar. Det är så härligt att man kan hitta så fina vänner via nätet och att vi drabbats av samma öde. De kämpar fortfarande för att få sitt efterlängtade barn och jag och mannen hejar på mer än någonsin! Olle fick av dom helt underbara kläder som han framöver kan växa i. Tack så mycket för dom!

Hemstickad present

Igår var pappa och G här en sväng. Dom hade med sig semla som vi mumsade på. G är nybliven pensionär och hon hade också  med sig en present till Olle. Hemstickad tröja, mössa och sockor. Mössan och sockorna passar nog redan nu, medan tröjan är lite stor fortfarande, men fortsätter killen att växa så fort som han gör just nu så passar nog tröjan ganska snart.

F undrade i en kommentar hur vi gjort så att mannen har kunnat varit hemma så länge som han varit. Från början var det tänkt att han skulle vara hemma fyra veckor, men nu när Olle kom för tidigt så fick vi de tre första veckorna av hans liv tillfällig föräldrapenning (vab) och sedan  blev det två veckor "pappadagar", en vecka semester och en vecka komp.

Sommarsemster

I sommar kommer vår lilla familj vara ledig tillsammans i åtta veckor. När mannen har semester är jag föräldraledig och sedan tar mannen föräldraledigt och jag semester.
Vi kom då fram till att vi inte bara kan vara hemma utan nu har vi bokat en minisemester till Öland. Tre nätter på ett bed & beakfast är bokat.

Det är länge sen jag var på Öland trots att det är ganska nära. Vi får se om vi känner igen oss... Dessutom ska det bli spännande att ha en halvårsbebis med sig!

Det är mycket nu

Sedan igår är mannen tillbaka på jobbet igen, vilket innebär att jag och Olle nu är ensamma om dagarna här hemma. Naturligtvis ovant att vara själv hemma och nu märker jag på riktigt hur fort tiden gå. Det känns som jag inte hinner mer någonting förutom att ta hand om Olle, men det är ju i och för sig därför jag är hemma och jag tar mer än gärna hand om det lilla livet! Han börjar mer och mer upptäcka världen runt omkring och jag väntar med spänning på det första "riktiga" leendet. Just nu har han några grimaser för sig som vi tolkar som leende men jag tror att de än så länge är omedvetna från hans sida... 

Just nu verkar han vara i en liten kläng- och gnällperiod, men då är bärselen gud värd! Dessutom är vår katt just nu också inne i en klängperiod vilket gör att jag ibland har Olle i famnen och katten i knät. I och för sig väldigt mysig, men efter en timme känner man sig ganska låst ;-)

Jag skulle gärna ha mer tid att skriva här i bloggen och att läsa de bloggar jag brukar läsa, men tiden räcker inte riktigt till just nu. Till er bloggare som jag brukar läsa och kommentera: Jag återkommer till er, Under tiden finns ni i mina tankar! Min tanke är att jag ska fortsätta med min blogg, men det kommer just nu inte bli inlägg varje dag som tidigare. Jag hoppas att ni trogna läsare hänger kvar!

Många kramar till alla!

Passande sånger?

De senaste dagarna har jag kollat runt efter passande solosånger till dopet. Jag har mejlat den solist som sjöng på Dutts begravning för att höra ifall hon vill och kan ställa upp även nu. Än har jag inte fått något svar. Kan inte hon så får jag försöka hitta någon annan.

Jag har hittat två jättefina sånger som jag tycker är väldigt passande, men kan inte riktigt bestämma vilken som passar bäst. Vad tycker ni?

Den ena heter "Livet i min famn" och den andra heter "Tänk att livet landat just här"

Önskar er alla en trevlig helg!!

Present från ett fadderbarn till ett annat

Idag fick vi ett litet paket på posten. Det var från våra kompisar (Olles blivande faddrar) och deras barn (våra fadderbarn). Till oss vuxna fanns en god chokladkaka och till Olle en skallra.
Skallran hade vårt äldsta gudbarn valt ut. När han var tillsammans med mamma i en affär hade han hittat den. Mamma sa att "den där är ju du för stor för, det är ju en bebisleksak". Då förklarar A att den inte var till honom utan till "Anna och M:s bebis".
Fina A. Tack så mycket säger Olle!

Det roliga är att jag gillar den här serien med bebis-och barnprylar. Förra veckan stod jag själv och tittade på denna skallra och de andra prylarna i serien, men köpte aldrig något. Sedan tidigare har Olle en snuttefilt från samma serie.

Idag har vi varit på invägning på Bvc och nu börjar killen bli riktigt stor - 4550 gram och 54 cm. Idag har vi dessutom haft besök av två kollegor från jobbet. Även av dom fick vi present. Tack så mycket!

16 år

Idag är det 16 år sedan jag och mannen träffades och äntligen är vi tre i familjen.

16 år!! Herregud vad tiden gått! När vi träffades gick jag sista året på gymnasiet och visste inte mycket om livet... Nu känner jag mig lite mer vis...Dessa 16 år har innehållit både glädje och sorg.
Mammas död, förlovning, bröllop, flytt i hus, ivf, graviditeter,  förlorat barn, missfall och så äntligen ett levande barn. Allt detta har gjort oss till ett sammansvetsat par.

Puss på dig!

Tillfrågat faddrar

Igår pratade jag med en av de tilltänkta faddrarna till killen. Vi är faddrar till deras två pojkar och därför kändes det självklart att dom skulle vara faddrar till vår kille.
Naturligtvis ville dom det. Jag hade inte trott något annat ;-)

När M berättade att de ska vara faddrar för Olle, för vårt äldsta gudbarn sa han "Vem ska hälla i vattnet? Det kan jag göra! ring och säg det".
Härliga unge! Så klart att han tillsammans med sin mamma eller pappa kan få hälla upp dopvattnet!

Underredet godkänt

Idag var det dags att bege sig till mödravården, för kanske sista gången. På Olles sjuveckorsdag var det dags för efterkontroll hos "vår" läkare för min del. Vi åkte dit alla tre, fast det egentligen inte skulle vara nödvändigt, men vi ville visa upp killen och mannen ville också träffa läkaren igen.

Vi pratade lite om hur allt gått sedan förlossningen och hur jag mått sen dess. Jag berättar att jag ju mår ganska bra tack vare Humiran.
Läkaren tyckte att jag försvunnit, alltså gått ner mycket i vikt. Jag är ju sedan ett par veckor tillbaka på min vikt jag hade vid plusset. Mitt mål är att gå ner ytterligare några kilo. Kanske kan det gå automatiskt då jag nu sänker dosen av kortison. När jag för cirka 15 år sedan tagit kortison gick jag upp 15 kilo. När jag sedan sänkte dosen så gick jag ner dessa kilo utan att göra något särskilt. Jag hoppas att så kan vara fallet nu också - Att i alla fall två till tre kilo kan vara "kortisonkilon".

Läkaren gjorde också en gynkontroll för att se hur allt därnere såg ut. Där jag blev sydd efter förlossningen såg bra ut och livmodern hade dragit ihop sig som den ska. Så underredet fick godkänt!
Under hela graviditeten hade jag ju jättelågt järnvärde men idag var det 130! Tror aldrig jag haft så högt värde och nu efter förlossningen har jag tagit varken blutsaft eller järntabletter...

Läkaren kollade också in killen och sa till honom att de "setts" många gånger tidigare. På alla ultraljud alltså...

Jag räknar inte med att vi kommer återvända till mödravården någon mer gång, men blir det så blir det som en bonus.

Dessutom träffade vi på den barnmorska som vi hade på mödravården. Vi hann ju aldrig avsluta kontakten med hennes då vi hamnade på förlossningen tidigare än tänkt...

I morgon är det dags för ett besök hos bvc igen för vägning och mätning.

Att må bra

Redan när vi var på Neo med killen bara några dagar efter förlossningen kände jag att min reumatiska sjukdom började göra sig till känna med frossa och febertoppar på över 38 grader. Dessutom var då min huvudvärk fortfarande en envis följeslagare.
Någon vecka senare hade jag telefontid med min läkare och vi bestämde då att jag skulle börja med Humira igen så någon dag senare satte jag en sådan spruta i magen. De första dagarna efter kände jag ingen skillnad vare sig när det gällde febern eller huvudvärken, men sakta men säkert dämpades både huvudvärk, febern och frossan.

Nu, efter att ha tagit tre Humira-sprutor (ta en spruta varannan vecka) så har jag ingen feber och frossa och huvudvärken har också försvunnit. Den kanske inte försvunnit helt, men nu känns den normal. Jag vaknar nu inte om nätterna med en huvudvärk från helvetet. Det som väcker mig om nätterna nu är Olle och det är tusen gånger bättre än att vakna av att huvudet håller på att sprängas.

Dessutom håller jag på att trappa ner kortisonet också. Varje gång jag tar sprutan sänker jag dosen med 1,25 mg. Under graviditeten och tidigare har jag tagit 10 mg. Nu är jag nere på 7,5 mg och mitt må är att komma ner i 2,5 mg.

Hade jag ammat så hade jag inte kunnat ta Humira och jag vill inte tänka på hur dåligt kroppsligt jag hade mått nu i så fall. Trots att jag många gånger per natt vaknar av Olle så är jag relativt pigg på dagarna och orkar ta hand om honom och orkar göra andra saker som att ta långa promenader med vagnen.

Det är så skönt att må bra!

Gudstro?

På mitt inlägg om att kyrka och präst var bokat till dopet fick jag en kommentar från en anonym läsare som undrar hur min gudstro ser ut.
En inte helt lätt fråga att svara på då en tro kan ha många olika betydelser.
När jag var barn följde jag ofta med min mamma på gudstjänster i kyrkan och jag minns då att jag gillade miljön i kyrkan och gillade att sjunga med i psalmerna. När jag sedan började skolan var jag med i kyrkans barnkör vilket innebar att kören med jämna mellanrum sjöng i kyrkan och då fick jag automatiskt följa med i vad som hände i kyrkoåret. När det väl var dags för konfirmation var det helt naturligt att jag skulle göra det och då blev det också många kyrkobesök och mer lärdom om den kristna tron.
Som barn och ungdom var jag nog mer ofta i kyrkan än vad mina jämngamla kompisar var.

Även nu är jag ju med i en kyrkokör och "uppträder" med jämna mellanrum i kyrkan under gudtjänsterna. Hade jag inte en tro skulle jag antagligen välja en fristående kör för att slippa sjunga sånger med kristet tema och slippa att delta i gudtjänsterna.

När vi skulle gifta oss var det också helt naturligt att det skulle vara i kyrkan och även nu med dopet är det helt naturligt att det ska vara ett kyrkligt dop.

Om någon frågar mig så säger jag inte att jag är kristen. Någonting tror jag på men har svårt att definiera på exakt vad... Så tror jag det är för många. Alla som har kristendomen som religion är nog mer eller mindre kristna. Vissa går i kyrkan ofta, andra vid speciella högtider som advent, vissa endast vid begravning, bröllop och dop och vissa har kristendomen som en del i sin vardag.

Detta kanske blev lite oklart, men jag har inte dopet i kyrkan bara för att "det att ska vara så" eller att det är en fin lokal. Jag har läst på nätet att så kan vara fallet ibland.

Funderar

Medan jag funderar på vad nästa blogginlägg ska handla om får ni en bild på vårt mirakel.
(bild borttagen)

Kyrka och präst bokat

Planeringen för Olles dop har så smått börjat. I tisdags fick jag klartecken från "vår" präst att han kan döpa Olle den dag vi önskat. Igår ringde jag sedan kyrkan och den var ledig den dagen samt bokade en lokal i församlingshemmet för tillställningen efter dopet.
Så lördag den 25 maj döps Olle. Dagen före Mors dag. Den lördagen har ju de senaste två åren varit "De ofrivilligt barnlösas dag". Jag vet inte om dagen kommer uppmärksammas i år men jag hoppas det. Det behövs! Jag tyckte därför att det passade att Olle döps just på den dagen och dagen därpå kan vi fira Mors dag för första gången. En fullbokad helg med andra ord!

Gästlistan är nästan spikad. Kan alla komma så blir vi ungefär 35 personer. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt av de som vi bjuder har möjlighet att komma. Jag har tänkt att inbjudningskorten ska skickas så att de kommer fram lagom till påskhelgen. Då har gästerna fortfarande lång tid på sig att bestämma sig om de kan komma. Vissa av gästerna bor lite längre bort och då känns det bra att de får inbjudningskorten i god tid.

Ivf-bebis

Häromdagen kom en kändis-ivf-bebis till världen. Pernilla Andersson och Dregen blev då stolta föräldrar till en liten pojke efter många års längtan och kamp med ivf-behandlingar.

Jag tycker att det är bra att kända personer vågar gå ut och berätta om ofrivillig barnlöshet och ivf-behandlingar. Det tror jag gör att även "vanligt" folk får upp ögonen för detta problem som tyvärr känns så tabubelagt.

Jag säger ett stort grattis till de nyblivna föräldrarna!

Den sista

Nu är det dags för den sista fragminsputan! Har tagit dom sedan plusset i slutet av maj, men nu tar jag alltså den sista. Kanske den sista för alltid!

Vecka 40+0

Idag är min graviditet slut "på riktigt". Det är detta datum som vi redan vid pluset den 30 maj hela tiden siktat mot.
Men. Olle ville ju som sagt komma tidigare och han är i morgon redan sex veckor. Jag kan inte ens tänka mig hur dessa sex veckor (eller snarare fem veckor eftersom vi skulle haft kejsarsnitt för en vecka sen) hade varit som gravid. Jag har helt glömt bort att jag egentligen skulle varit gravid. Dessa sex veckor med Olle har naturligtvis varit bättre än vad sex veckor som gravid skulle ha varit...

Idag har jag lagt undan fyra bodys  i storlek 44. De är nu urvuxna, men byxorna i samma storlek kan han ha en stund till.  Jag lade undan dom med lite vemod i sinnet. Den lilla pojken har redan blivit så stor så att vissa kläder är för små...

Olle har fortfarande lite magknip. Vissa dagar är det bättre och andra sämre. Idag och igår har han varit lite tröttare än vanligt så han har mest sovit och ätit. Jag hoppas att det är helt normalt så att han inte mår dåligt. Han verkar inte göra det i alla fall. Kanske är han trött efter helgen bravader?

Dagarna rullar annars på. Mannen är fortfarande hemma och är det även nästa vecka. Sedan får vi försöka att klara oss själva om dagarna... Det blir naturligtvis en omställning när vi nu varit tillsammans varje dag sedan den 11 december (förutom två dagar), men det kommer säkert att gå bra.

Tillbaka i verkligheten

I fredags packade vi alla in oss i bilen för att åka till pappa. Den första lite längre bilresan för Olle. Dock bara en timme, men tidigare har han bara åkt kortare sträckor. Oron för att han skulle tycka det var tråkigt var obefogad. Han sov hela resan. Istället var det katten som höll låda. Innan vi ens kört ut på gatan kissar han på sig så det var bara att stanna och sanera buren. När vi sedan åkt i tio minuter bajsar han i buren. Återigen var det bara att stanna bilen och sanera igen...

Så nu har vi klarat av första besöket hos Olles morfar. Hans moster med sambo var också där. I ett av grannhusen bor min kusin med sambo och deras son M, alltså Olles syssling. M är åtta månader och han kollade nyfiket, men lite reserverat in Olle när han satt i babyskyddet. I det andra grannhuset bor min farbror, tillika M:s farmor och farfar, vilka också fick ett besök av oss. Vi passade med andra ord på att visa upp vårt underverk för så många som möjligt!
Det blev även ett besök hos Olles mormor på kyrkogården där vi tände ett ljus. Naturligtvis ville mormor ha ett besök av sitt fina barnbarn. Det barnbarn som hon skulle varit oerhört stolt över och som hon kanske är där hon nu är.

På vägen hem igår stannade vi också till hos Olle farmor och farfar, men den dagen var mindre lyckad då mannen fick känningar av sin magkatarr så mycket så att han var tvungen att kräkas... Urk! Idag mår han dock bättre igen.

Det är trevligt att vara iväg, men som det heter: Borta bra men hemma bäst!