Den 11 mars 2012 påbörjade den ivf-behandling som sedan visade sig skulle blir den sista. När det sedan efter cirka en månad åter blev ett minus kändes det så otroligt hopplös.
När jag läser inlägget från förra året fastnar jag för den sista meningen "Visst, vi försöker på egen hand, men har inga förhoppningar om att det ska lyckas den vägen, men man vet ju aldrig". Tänk vad lite man vet egentligen. Två och en halv månad senare så kom ett plus gjort på egen hand!
Så här ett år senare känns alla ivf-behandlingar så avlägsna samtidigt som det känns jättenära. Trots att jag nu har ett livs levande barn kommer jag aldrig glömma den kamp vi gått igenom för att komma dit.
Man glömmer nog aldrig sin barnlöshet, den finns etsad inom en och allt man gått igenom på vägen. Men nu är du mamma och du kan gå vidare, men ditt bagage finns alltid med dig! Kram
SvaraRaderaSå sant det du skriver Anna.
SvaraRaderaMed egen erfarenhet av sekundär barnlöshet minns jag hur jag tänkte då om det skulle lyckas.
Efter första barnet tog man så mycket för givet och retade upp sig i vardagen. Det gör jag inte längre. Det är fem år mellan mina barn.
Kram Hanna