Efter tisdagens ambulansfärd och undersökningar på akuten mår jag sedan igår som vanligt igen. Hade ont hela tisdagen och var jättetrött. När jag vaknade igår så mådde jag som om ingenting hade hänt. Märkligt hur det kan bli!
Idag har jag varit på läkarbesök på vårdcentralen för att diskutera mitt psykiska mående. Läkaren jag fick träffa var lugn och förstående och ställde frågor om hur jag kände mig psykiskt. Ganska fort ansåg hon att jag inte mår bra och att jag behöver vara sjukskriven, till att börja med två veckor. Dessutom skrev hon ut antidepressiva tabletter till mig för att göra att jag ska komma upp till ytan igen och känna mig bättre.
Jag var lite nervös att läkaren skulle förringa mina känslor och symtom, men det gjorde hon absolut inte. Så nu kommer jag alltså vara sjukskriven och min man vara föräldraledig, vilket innebär att jag kan få avlastning på dagen och att vi kan hjälpas åt med allt här hemma.
Just nu är lillkillen inte helt lätt att roa. Skriker och är ledsen vad vi än hittar på med honom. En leksak är roligt i högst tre minuter och sedan gallskriker han och är otröstlig. Han är just nu väldigt svår att förnöja och det har varit så nu i några dagar. Kanske är det tänder på gång eller är det tidigt tro (han blir fem månader på söndag)?
Dopet är nära nu och en rosett är nu fastsydd på klänningen. Tack, Sara, för bilden du skickade på er rosett, men vi hittade en annan modell på nätet som vi gjorde.
I morgon kommer Moster hit och blir kvar till lördagen. Vi får även besök av Olles faddrar M och J och deras barn H och A (våra fadderbarn). Vi har inte träffats på länge så det ska bli kul att träffas igen.
Jag måste ta mig tid att berätta vilken styrka du har varit för mig. I september 2012 fick jag och sambon reda på att vi var gravida. Vilken chock! Vi skulle ju inte ha barn förrän 2016. Vi bestämde oss utan att tveka på att vi skulle behålla vår överraskning, det var ju meningen att det skulle hända. I oktober snubblade jag över din blogg och fastnade direkt. Jag läste om Dutt och blev väldigt berörd, och också glada för eran skull då ni trots en tid av mörker valt att försöka igen och väntade Olle. Jag minns hur jag tänkte att det var så modigt av dig att skriva om den tidiga vattenavgången då ju vad som helst kunde hända. Jag förstod att det var jobbigt för er, att bo på sjukhus och inte riktigt veta vad som skulle hända. Samtidigt tyckte jag att det var spännande att läsa om en graviditet som var så annorlunda ifrån sin egna... Trodde jag. I min värld så föder man på BF. Löjligt, jag vet. Alla sa ju det hela tiden, att jag skulle räkna med att föda från två veckor innan/efter BF. Ändå var jag så inställd på 12 maj. Då skulle han komma. Min fina majbebis. Veckorna gick, jag läste om er tid med Olle på sjukhuset och hemsjukvården. Sonden. Det lät så jobbigt och ni verkade så starka som klarade allt. Tänk att ni sondade honom själva. Så läskigt. Något sådant skulle jag aldrig klara. Vecka 32+0 kom och mitt vatten gick... Jag åkte in till sjukhuset som skickade hem mig. Vattniga flytningar sa dem. Men det kändes ändå fel. Men vad ska man göra, jag fick lita på läkarna, att de hade rätt. V 34+3 har jag fruktansvärt ont i ryggen. Värkar tydligen. Min lilla son är till världen v 33+4. Sex veckor och två dagar tidigt. Vi är på sjukhuset i 11 dagar och har hemsjukvård 9 dagar. Första tiden på sjukhuset var värst. Vi fick inte vara tillsammans. Ett tag hade jag och sambon inte ens ett rum på varken bb eller neo. Vi fick sova i fåtöljerna bredvid sonens säng. Jag mådde fruktansvärt dåligt, ville bara ta med mig sonen hem och börja våra liv tillsammans.
SvaraRaderaJag vill tacka dig för att du har varit så öppen och ärlig och delat med dig av er historia. Din blogg har hjälpt mig att ta mig igenom de jobbigaste stunderna. När jag har känt att tiden stått still, att vi aldrig skulle få komma hem så mindes jag hur snabbt jag som läsare upplevde att det gick för er. Det gav mig hopp. Han kommer aldrig bli av med sonden tänkte jag, och hur skulle jag klara det själv? Och herregud, tänk om har DRAR UT sonden (det gjorde han), vad gör jag då? Då tänkte jag på er och att ni tagit er igenom det. Han kommer aldrig att växa, gå upp i vikt eller utvecklas som andra barn har jag tänkt. Men då klickar jag mig in här och ser på Olle, hur stor och fin han är. Som en "riktig" och "vanlig" bebis. Tiden har gått långsamt men också snabbt. Imorgon blir min son åtta veckor och idag bytte vi till tvåorna i liberos blöjor. Det är en milstolpe för oss. Tack för att du hjälpt mig komma hit, Tack vare dig har jag haft hopp!
Du är en fantastisk mamma och en fantastisk människa. Det kanske inte är mycket för dig, men när det är tufft, tänk på det, att du är tuff.
Det känns som att jag bara svamlar. Men jag hoppas du förstår poängen. TACK för allt!
Jennifer
Vad skönt att du kom iväg till läkaren, och att du upplevde att de lyssnade på dig.
SvaraRaderaJag hade också tur när jag sökte hjälp för att jag "mådde lite dåligt" och det visade sig att jag låg på gränsen till svår förlossningsdepression.
Precis som du fick jag anti-depressiva och för mig har det varit räddningen. När tabletterna började verka fick jag helt plötsligt ork igen.
Det i kombination med stödsamtal hos en kurator gjorde att jag tog mig igenom ett otroligt tufft år. Jag hoppas att du får samma hjälp.
Skönt att läkaren tog dig på allvar! Jag hoppas att du snart mår bättre och att olle blir mindre skrikig.
SvaraRaderaMin lilla fick tänder när hon var 3 1/2månad så visst kan det vara tänder :)
Tänkte också på att din man inte behöver vara föräldraledig utan kan vaba (tillfällig f-penning) istället, så sparar ni dagar. Men det vet du säkert redan :) men ville iaf tipsa.
Så skönt att läkaren tog dig på allvar och att du får hjälp. Jag håller med signaturen Jennifer ovan att du är tuff,du kommer upp till ytan igen! Vi ser fram mot Olles dop, det blir en ära för oss att vara med när Miraklet döps!
SvaraRadera