Idag är det 15 år sedan diskoteksbranden i Göteborg som tog 63 unga människor livet.
Då bodde jag i Göteborg och av någon anledning berörde den här händelsen mig mycket. Jag kände ingen som drabbades, men ändå mådde jag dåligt av det. Kanske för att jag själv då var 20 år och de som dog i branden bara var ett antal år yngre än jag själv.
Några dagar efter branden åkte jag förbi brandplatsen (vi bodde då några hållplatser ifrån Backaplan). När jag sedan var på väg hem igen hoppade jag av spårvagnen vid Backaplan, gick sakta in i en blomsteraffär, som tragiskt nog hade fått en säljökning, köpte en röd ros och fortsatte sedan till diskotekslokalen. Där utanför hade ett hav av blommor, ljus, nallar och lappar med hälsningar skapats. Allt kändes så tragiskt när jag gick där. Jag lade ner min blomma som då kändes så fjuttig i sammanhanget. Runt omkring havet av blommor satt ungdomar i klungor och kramade om varandra och grät. Vuxna personer stod också och grät, kanske anhöriga, kanske "bara" såna som jag som blivit berörda av allt detta.
Man kunde fortfarande känna lukten av brandrök och kikade man bort mot lokalen där branden skett var allt svart och utbränt. Jag kan inte ens föreställa mig vilket kaos det måste ha varit när elden bröt ut och alla människor ville ta sig ut så fort som möjligt.
Idag går tankar till alla de som drabbades.
Jag jobbade i Göteborg när det var 10 års minnesdag. Jag var bara 11 år när det hände, minns tv bilderna på morgonen efter. En klasskompis och hans familj som flyttat dit flyttade hem igen efter branden, klasskompisens storebror bröt nacken när han hoppade ut genom ett fönster. Det är obegripligt hur något sådant kunde få hända.
SvaraRaderaJag gick på gymnasiet och det berörde oss alla i skolan. Minns det som igår.
SvaraRadera