Hejdå

En anonym läsare skriver och undrar så här: "Jag blir bara lite fundersam.. du skriver ingenting om kärleken mellan er, glädjen när han lär sig nya saker t.ex... Eller bebisgos.. Det känns konstigt att läsa när det endast handlar om Olles sömn och dylikt. Menar inget illa men bloggen känns ganska "tom"..? Jeane Quidote skrivelser om sin lille är ju väldigt levande och kärleksfulla. Känns lite konstigt här och det tror jag bloggläsare kanske undrar lite över.. Jag gillar bebisbloggar då jag själv fått en underbaring för 8 månader sen.. Det finns ju så mycket som händer hela tiden med barnen vilket är kul följa."

Jag har länge funderat på hur det ska bli med den här bloggen och nu är beslutet taget. Detta är det sista inlägget.

Jag har mer och mer kommit ifrån bloggandet, både med att skriva och att läsa andras bloggar. Jag har liksom annat att tänka på... Tidigare kunde jag tänka i blogginlägg, men det gör jag inte längre och varför ska jag då tvinga fram blogginlägg. Jag tror att jag gjort det den senaste tiden och då blir det inga inlägg med inlevelse utan bara "faktainlägg".

Anonym har helt rätt. Bloggen är tom och kommer alltså vara så framöver. Skulle det vara så att det är någon ny läsare som hittar hit så finns det 2011 inlägg att läsa så helt tom är faktiskt inte bloggen... Allt har en början och allt har ett slut och detta är slutet på mitt bloggande. Jag känner mig inte ens ledsen över det, utan det känns befriande.
Det händer hela tiden jättemycket i våra liv och framför allt i barnets liv, men jag har varken lust eller tid till att dokumentera det på nätet längre, så att helt okända människor kan läsa det. Nu blir vår lilla familj privat igen.
Jag känner att jag inte vill lämna ut en oskyldig liten ettårings liv på nätet utan att han kan säga vad han tycker. Jag har lämnat ut tillräckligt av mig själv under dessa år som jag bloggat så nu får det räcka.

Kanske kommer jag ta bort alla bilder på barnet som finns här på bloggen också just för att inte lämna ut honom för mycket.

Detta var från början en ivf-blogg och när jag väl blev mamma så kändes det som att det var svårt att ändra fokus på bloggen.

Vill passa på att tacka alla som flitigt läst och kommenterat min blogg i både glädje och sorg. Ni har varit till stort stöd!!
Jag hoppas också att jag kunna hjälpa andra som varit i liknade situation som vi.

Till er som fortfarande kämpar: Jag tänker på er och hoppas av hela mitt hjärta att ni en dag ska få ett litet barn i er famn.

Jag kommer fortfarande läsa eventuella kommentarer och mejl så även om jag inte skriver mera här så läser jag det.

Tack för ordet!

Ps: I söndags gick barnet sina första stapplande steg. Ds.