Vid halv två i natt vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten. Jag kände då också att jag hade som mensvärk i ryggen. När jag väl satte mig på toaletten så kom (ursäkta detaljerna) en väldigt stor koagulerad blodklump och efter det fortsatte det att droppa i toaletten.
Sedan Dutt kom har jag haft blödningar, men väldigt sparsamma. Därför blev jag orolig för att något var galet. Att till exempel en bit av moderkakan fortfarande sitter kvar eller att det är mina blodförtunnande mediciner som spökar och ger upphov till kraftiga blödningar.
Vi ringer till gynakuten och de tycker att det är bra om vi kollar upp detta. Jag själv får bestämma om vi vill komma med en gång eller om vi skulle komma nu på förmiddagen. Vi bestämmer oss att åka med en gång så vid halv tre kliver vi in på gynakuten och bara en kort stund senare får vi träffa en läkare.
Det blir ett vaginal ultraljud för att se hur det ser ut. Det smärtar något oerhört när jag ser den tomma livmodern som nu bara är fylld med blod. Där skulle ju Dutt vara!
Det positiva är i alla fall att allt ser normalt ut och att jag ska vara beredd på att ha fortsatta blödningar i kanske tre veckor till. Ibland mera och ibland mindre. Det kändes skönt att få veta att allt från moderkakan är borta och att det "bara" är normala blödningar.
Mitt blodvärde är 95 så nu gäller att käka järntabletter också.
*kram*
SvaraRaderaSkönt att kolla upp det så man slipper gå och vara orolig.
läst din blogg ett tag nu och blev så glad för eran skull när ni vart gravida , har inte varit in nu på x antal veckor och fick mej en chock , jag grät när jag läste vad som hänt er.
SvaraRaderafinner inga ord att förklara hur mycket jag känner för er.
ni får sörja sörja sörja och sen om ni har tur försöka igen ... hur det än blir ska ni veta att man klarar allt mann utsätts eller ställs inför även om man inte tror eller vill det.
lycka till i framtiden och jag håller alla tummar för att ni ska orka och så småningom kunna leva "normalt" igen och kanske tänka på Dutt utan att känna en överväldigande sorg.
hoppas som sagt på att dutt så smånigom får ett syskon.
NI är nu mamma och pappa även om det inte var på detta sätt ni ville vara det.
Ni kanske åkte från förlossningen utan barn , men ni åkte därifrån som mamma och pappa.
kom ihåg det , och jag vet att människor anväder uttrycket "ängla mamma/pappa , men jag skulle kalla det "mamma och pappa".
Bra att det såg bra ut i alla fall och inte var något kvar där. Jag hade stora koagel som kom ut efter förlossningen. Ursäkta nu men en gång kom det en stor sak som en grisnjure som jag sett i köttdisken usch.
SvaraRaderaTänker på er alla dagar. Hoppas ni får det lite ljusare framöver.
Skönt att det inte var nåt onormalt i alla fall. Och du, om järntabletterna... jag tänker på dina magproblem. Om det inte funkar att äta järn tycker jag att du ska testa några droppar som finns i hälsokostaffärerna. Kommer inte ihåg va de hette men jag vägrade äta järntabletter när jag var gravid och klarade mig ganska bra på dropparna.
SvaraRaderaBra att det inte var något onormalt iaf. Kanske kan du dricka Blutsaft för att få upp järnvärdet? Det är bra vid lågt järnvärde och är allmänt stärkande. Min syster har visst druckit det under sina graviditeter om jag inte minns fel och hon blev visst beordrad att dricka det efter att hon var inlagd på sjukan för salmonella...(hon gick ner 7 kg när hon hade salmonella och hon var ju inte direkt överviktig innan)...Kanske kan det vara nåt för dig?
SvaraRaderaVi tänker på er.
Kramar
Hej, skönt att allt såg normalt ut. Jag hade oxå stora koagel efter min förlossning - mkt ofräscht.
SvaraRaderaApropå järn och magproblem, man kan få intravenöst järn, det är lite dyrare men mkt mera skonsamt för magen - ligg på om detta.
Ta hand om varandra.
Kram, XB
Vad bra att du kollade upp det. Kan inte föreställa mig den smärta ni går igenom nu, men jag förstår att det är oerhört tungt. Ta hand om varandra, gråt, älta och ta ett steg i taget...
SvaraRaderaVarma kramar
Usch, din stackare! Hoppas du slipper blöda så mycket & så länge! Jag åt Hemofer & har fortfarande blodvärde på 140, inga problem med magen (jag spyr av Niferex tex)varke ont eller hård avföring (ursäkta).
SvaraRaderaTänker på Er & Dutt! Även om livet aldrig blir detsamma så lär man sig på något sätt att leva med smärtan, vissa dagar gör det så ont så man inte orkar kliva ur sängen, men de flesta dagar går det, man vet inte hur, men man klarar det...
Kram Nhea
Vad bra att ni åkte in till gynakuten och kollade och skönt att det såg normalt ut, förrutom sorgen med en tom livmoder. Vet inte om det hjälper till, men ni ska veta att jag tänker på er flera gånger dagligen och lider så av er sorg. Orättvist! Just nu finner jag inget bättre ord. Tänk att livet och lyckan kan vända nästan lika snabbt som den kom. Även om det känns svårt att tänka sig nu så ska ni veta att ert liv kommer att bli bra och lyckligt igen. Känner på mig att Dutt kommer att få bli storebror till en frisk och levande bebis en dag och det måste ni också våga tänka, tro och drömma. Men självklart måste ni också våga sörja och försöka förstå att ni är finaste och bästa Änglaföräldrarna åt er Dutt. Varmaste styrkekramarna Petra
SvaraRaderaSå sorgligt att läsa och jag minns så väl känslan av att få se en tom livmoder på ultraljudsskärmen. Det är en väldigt sorgen känsla och ger upphov till mycket tomhet.
SvaraRaderaJag blödde också ganska varierat under många veckors tid efter att Cornelius föddes. Det läskiga var de dagarna efter hans födsel då liknande koagel kom ut. Jag blev också rädd. Men allt eftersom tiden gick blev blödningarna mer sparsamma, även de som emellanåt kom som mer "intensiva" och en vacker dag slutade de helt. Hjärtat blöder ju ändå, men det blir skönt att känna att kroppen i alla fall läker.
Många kramar,
Patricia (Cotton)