När ska jag förstå att jag har en liten son?
När ska jag förstå att jag i tisdagsnatt blev mamma?
När ska jag förstå att min kära man i tisdagsnatt blev pappa?
När ska jag förstå att vi är föräldrar?
När ska jag förstå att vår son är en ängel?
Det känns som hjärnan spärrat av för dessa tankar och vägrar att låta mig förstå.
Jag är mamma, men barnet ligger kvar på förlossningen i något kallt utrymme och ska snart hamna i en minneslund. En mamma ska inte ha sin son i en minneslund. Han ska vara här i det nya huset, ligga i den vagga som jag höll på att fixa till, han ska väcka oss om nätterna för att han är hungrig, han ska ligga på en pläd på golvet och le. Inte ligga i en minneslund.
Jag har svårt för ordet änglamamma, men det är väl det jag är nu antar jag. Hur kunde det bli så här? Varför kan man inte få vara lycklig ens för en liten stund? När kommer jag att fatta att min mage, som fortfarande ser ut som en gravidmage, är tom?
När ska jag förstå?
Usch jag gråter när jag läser dina inlägg, jag känner igen mig så väl.. Men jag lovar, det blir bättre. Det är ingen tröst, det finns inget någon kan säga som tar bort smärtan, jag vet. Men man måste försöka se de små positiva sakerna för att undvika att man gräver ner sig själv. Jag och min sambo vet att våran son var sjuk, han hade fått lidit något fruktansvärt på grund av sin sjukdom. Men man tänker inte alltid så. Jag vet, alla känslor och tankar är ett fullständigt kaos, och man vet inte vad man ska ta sig till. Men försök vännen, du måste försöka se det positiva! Din son var också sjuk, han skulle inte fått det lätt. Som sagt, jag vet att det inte är någon tröst, men jag försöker bara hjälpa dig på det sättet jag själv försöker hjälpa mig själv..
SvaraRaderaDu är starkare än du tror vännen! Tro på dig själv, tro på att din son hellre vill se sin mamma glad, men gråt! Gråt, få ut det, få ut aggresionerna, ilskan och smärtan.
Jag håller med dig, livet är orättvist, för alla andra ploppar ut friska barn högt och lågt. Medans en annan som vill så gärna, som har kämpat för det så länge - råkar ut för något sånt här. Det är inte rättvist! Och man får vara arg! Jag skickar dig världens största och varmaste kram, jag delar din smärta. Tänker på dig!
Jag tänker mig att man behöver professionell hjälp för att verkligen kunna förstå och bearbeta en sån där upplevelse. Hoppas att ni får fortsätta träffa kuratorn på barnmorskemottagningen en tid, eller att de förmedlar kontakt med någon annan som kan stötta och hjälpa.
SvaraRaderaTänker på er!
SvaraRaderaKramar
Jag förstår att det är svårt att förstå! Kram
SvaraRaderaKramar
SvaraRaderaNi ÄR mamma och pappa.
SvaraRaderaNi har råkat ut för något ingen förälder någonsin ska behöva vara med om, att förlora sitt barn.
Ta hand om varandra!
Kram
Det kan ta tid att förstå det ni går igenom.
SvaraRaderaMen låt det ta den tid det tar. Glöm inte bort att sörja och ta hand om varandra.
Kramar
Kram till er båda! För 25 år sedan gick vi igenom precis samma sak som ni.... Men idag är allt så annorlunda...Vi fick inga avtryck av små fossingar eller händer,inga foton, ingen kurator. Så glad att allt går framåt.....
SvaraRaderaIdag har vi två underbara killar, 23 och 20 år gamla. Er tid kommer också, var så säker! <3
Hamnade av en slump här, på din blogg och känner att jag vill lämna ett avtryck. Ingen borde behöva uppleva den sorgen ni nu upplever. Jag kan bara föreställa mig.
SvaraRaderaTa hand om och försök finna styrka i varandra.
Varm kram från en IVF-syster
Tårarna rinner nu, har inte läst din blogg på ett par dagar och så har det värsta tänkbara hänt! Sitter med en klump i halsen. Det finns inga lindrande ord alls, men ville bara skicka en värmande kram till er!
SvaraRaderaNu är ni tre i familjen även fast Dutt inte hade möjlighet att stanna hos er. Världen är grymt orättvis! :( Ta hand om er jättemycket och tack för att du orkar dela med dig! ♥
Kram J
Läser och gråter, mina tårar forsar ner från kinderna och allt kommer tillbaka som det var i går. Vet hur det känns och lider med er, man säger alltid att det blir bättre och ja det blir det men minnena finns kvar och blossar upp i mellanåt. I år är det 23 år sedan jag miste min son i plötslig spädbarns död, fick ha honom till låns i 6 månader och det känns som det var i går. Man blir starkare för varje dag som går och hoppas för hela mitt hjärta att ni kan få en liten framöver, det finns alltid så många varför?? Som aldrig finns något svar på. Många styrke kramar till er
SvaraRaderaDutt kommer tyvärr att ligga i en minneslund men han ligger också i era hjärtan. För alltid.
SvaraRaderaSå orättvist och så sorligt att er son inte fick stanna.
Kram
Usch och fy! Ja, när ska du förstå? Och hur?
SvaraRaderaStor kram!