Jag tog trots allt fram graviditetstestet i morse. Knäppt kanske, men nu vet jag definitivt att detta försök misslyckats. Jag har nog veta det i några dagar nu, men ibland har hoppet svårt att släppa. et känns tomt. Jag trodde att vi hade jättegoda chanser att lyckas den här gången när vi fick två embryon tillbaka. Tankarna om att det kunde bli tvillingar flög omkring i huvudet och så sitter jag här några dagar senare och det blev ingenting!! Snopet! Jag känner mig nästan dum som trodde så mycket. Redan på ruvardag 2 trodde jag att det gått vägen och att jag var gravid. Kan kroppen luras så mycket? Ja, tydligen!
Jag är fortfarande förvånad över att jag inte känner mig mera ledsen än vad jag trots allt gör. Har jag under den här långa resan till barn blivit helt känslokall och apatisk så jag inte ens kan vara ledsen över en misslyckad behandling, inte kan känna oro inför framtiden längre, utan bara tuffar som om ingenting hade hänt.
Min värsta mardröm tidigare har ju varit just den här situationen - fortfarande ogravid och inga embryon i frysen. Nu när det är verklighet så känner jag ingenting. Orkar jag inte eller har jag inte tagit in det än??
Idag har jag i alla fall ringt distansläkaren och meddelat resultat samt pratat in ett meddelande på telefonsvararen hos kliniken i Göteborg om att de får ringa upp så vi kan boka in en telefontid med läkaren om hur vi ska gå vidare.
För exakt fem månader sedan var det en MYCKET bättre dag!!
Jag som höll min tummar så hårt...
SvaraRaderaStor kram
Anna
Jag förstår nästan hur du känner dig, har förlorat 3 barn, ett tvillingpar med grava fel som sluta i abort och genom missfall och nu försöker i igen och man hoppas så mycket och kroppen kan verkligen spela en ett spratt, kan känna sig hur gravid som helst, sen när mensen kommer så blir man så besviken, har gjort som du flera ggr, trots blödning så gör jag ett sista definitiva test. Jag tror att man klarar inte hur mycket som helst utan blir avtrubbad på något sätt. Sen är det klart att känslor kommer och går, vissa dagar kan man må helt ok och vissa är allt bara skit. Men sänder dig en tanke och beklagar verkligen din stora sorg kram
SvaraRaderaMen du,jag tror inte alls att du är känslokall eller avtrubbad. Jag tror att det är en försvarsmekanism, ibland måste hjärtat kanske få vila lite och så skyddar man sig med en försvarsmekanism? Ibland kanske man måste få ta sorg och annat jobbigt som i etapper, att man inte orkar ta allt på en gång? Kanske är det lite som en kobra? Den hugger ibland på vissa dagar och ibland blir man överraskad för att den inte hugger? Ta hand om varandra. Kramar.
SvaraRaderaHoppet är det sista som lämnar människan, så är det bara.. Och det är självklart att du hoppades! Usch vad ledsen jag blir för eran skull :( Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men ge inte upp! Det har ju tagit sig 2 ggr tidigare, och det som hände Dutt var ren otur! Så oddsen talar ju för er tycker jag, att ni ska lyckas få ett friskt jordebarn.. Skickar varma kramar till er!
SvaraRaderaSkickar stora kramar till er. Blir så ledsen för er skull! Ta hand om varann! Kram Hanna
SvaraRadera