Förstod inte

För exakt ett år sedan satte vi oss i bilen med destination Förlossningen. Kvällen före hade vi packat en väska med saker som vi trodde att vi skulle tänka behöva. Vi hade ju ingen aning om hur lång tid en sån här sak skulle ta. Tidigare under graviditeten hade man läst så mycket om den där BB-väskan som packas flera veckor i förväg. Vår väska var färdigpackad på en kvart med stor tyngd och sorg i sinnet.
När vi satt där och åkt i bilen hade varken jag eller mannen fattat vad det var vi skulle göra på förlossningen egentligen. Att allt skulle vara slut efter 15 timmar... Att vi då skulle sitta med en liten liten Dutt på 19 cm  i våra händer.

Jag minns så väl när vi kom in på förlossningen och går med tunga steg till receptionen och jag uttalar orden "Hej, jag heter Anna och jag skulle vara här klockan nio för ett avbrytanden". Att man ens klarar att forma orden till en sån mening och att sedan kunna uttala den. Det är verkligen helt gräsligt. Man ska inte behöva ta såna ord i sin mun. Så är det bara!!

Jag minns så väl hur den barnmorskan (eller om det var en undersköterska) reagerar när jag uttalar orden. Hon verkar vara väl medveten om hur läget är och att vi skulle komma. Hon visar genast in oss i deras mest avskilda rum och hämtar genast in den barnmorska som är speciellt avsatt för att ta hand om oss under hennes arbetspass. Med henne pratar vi länge, om hur allt ska gå till och hur länge det kan ta och vad som händer när Dutt väl kommit. Hon tycker att det är en bra idé att se Dutt då det är en bra del i sorgebearbetningen.
Att sitta och diskutera sånt är ju bara för absurt och gräsligt det också. Jag minns att tårarna fanns där innanför ögonlocken hela tiden. Att sitta och prata om hur man ska hantera sitt döda barn skulle få vem som helst att vilja störtgråta...