Stora killen och speciellt datum

Idag har vi varit på vårt första besök på Bvc. Vägning och mätning stod på programmet och det visade sig att miraklet blivit stora killen. Nu har han gått över 4kilossträcket så nu väger han 4020 gram och är 52 cm lång. Idag har han återigen haft lite mer magknip så det verkar vara lite olika från dag till dag. Barnsjuksköterskan sa att han kan ha lite extra besvär med magen då han är prematurbebis. Magen kan då vara lite extra omogen, men blir det inte värre än så här så ska vi absolut inte klaga...
Eftersom Olle går upp så bra i vikt blev nästa besök på Bvc först om två veckor. Dessutom bokade vi in ett läkarbesök om tre veckor.

Igår var ett speciellt datum. Då var det två år sedan vi fick ett plus på ett graviditetstest för första gången. Även om den graviditeten inte ledde till ett levande barn så var det plusset en stor milstolpe. Från den dagen visste vi att jag faktiskt kunde bli gravid, vilket var en oerhörd lättnad. Och gravid flera gånger har jag ju faktiskt blivit också även om vägen varit allt för lång. Jag räknade igår på hur många veckor som jag varit gravid totalt. Med Dutt var jag gravid i 19+4 veckor, med Snöis i 9+1  veckor och med Olle i 34+1 veckor.  Totalt har jag alltså varit gravid i  62+ 6 veckor och äntligen har vi ett levande barn. Med detta facit vet jag inte om jag orkar med att gå in i "försöka få syskon"-tankar. Absolut inte just nu i alla fall. Just nu försöker jag njuta så mycket som det bara gå av det liv som vi faktiskt lyckas skapa. Jag vill försöka få honom att framöver förstå hur mycket vi kämpat för att han skulle komma till oss. Han ska också få veta om sin lilla storebror som inte fick stanna hos oss. Redan har han flera gånger besökt storebror på kyrkogården, även om han de flesta gångerna varit sovande... Det känns viktigt att Dutt finns med oss även nu. Fortfarande säger vi godnatt till Dutt vid hans ultraljudsbild  som finns på hans minnesbord. Detta har vi gjort varje kväll (som vi varit hemma) sedan den 17 maj 2011 och just nu känns de som jag vill fortsätta med det.

Första barnbidraget!

Idag på vår pojkes femveckorsdag fick jag en insättning på mitt konto - Barnbidrag!! Oj, vad länge jag väntat på att få en sådan utbetalning.

Svindyra byxor ;-)

För att fira detta köpte jag ett par färgglada och svindyra byxor. Eller förresten - kanske inte svindyra. Dom blev mina när jag betalade den nätta summan av 30 kronor!! Jag hade en förhoppning att jag skulle komma i storlek 36, men lite gravidfett finns tydligen kvar runt magen så det fick bli storlek 38 :-)

Femveckorsdagen har vi också firat genom att byta storlek på Olle blöjor. Nu är det storlek 2 som gäller.
I morgon får vi veta vad han väger då vi ska till Bvc. Fortfarande är byxor i storlek 50 gigantiska så där är det storlek 44 som gäller, medan överdelarna i storlek 50 nu börjar passa bättre.

Det känns också som om han magproblem har blivit bättre, vilket är skönt. Det kändes så jobbigt då han tidigare verkligen kämpade för att få ut sina gaser. Annars har han sin vakna stunder då han är riktigt alert, men han har även långa sovstunder. Hungrig blir han cirka var fjärde eller var femte timme och  då tycker han alltid att vi är alldeles för långsamma att blanda ersättningen. När han säger till ska ju naturligtvis maten stå på bordet med en gång. Typiskt karlar ;-)

Dagen K

När vi var på ultraljud och läkarbesök i slutet av november förra året ordnade vi papper för planerat kejsarsnitt. Datumet för kejsarsnittet skulle vara den dag då jag var gravid i vecka 39+0, vilket skulle varit idag.
Att tänka att jag ända fram tills idag skulle varit gravid känns helt främmande. Då jag aldrig riktigt njöt av att vara gravid var det på något sätt skönt att Olle faktiskt bestämde sig för att komma för tidigt. Även om det ibland är jobbigt att ta hand om honom så tror jag att dessa fem veckor hade varit jobbigare om jag fortfarande hade varit gravid. Jag saknar en sak från graviditeten och det är alla sparkar. Jag trodde att jag under graviditeten skulle vänja mig vid dom och inte tänka på dom så mycket, men varje gång som han sparkade stannade jag upp, drog upp tröjan (om jag hade möjlighet) och lade handen på magen för att riktigt ordentligt känna sparkarna.

I fem veckor (i morgon) har Olle funnits hos oss, trots att det skulle vara idag han skulle födas. Jag ser dessa veckor som bonusveckor. Jag antar att han tyckte att vi väntat tillräckligt och valde att ge oss dessa bonusveckor.

I natt har jag och Olle varit ensamma och jag var lite nervös eftersom förra natten var ganska jobbig och då var ju även mannen hemma. Natten har gått över förväntan med matningar klockan elva, tre och halv åtta. Däremellan har han sovit i sitt babynest bredvid mig i sängen. Normalt sätt brukar han sova i sin vagga, men i natt fick han ligga i sängen så att jag skulle ha extra nära till honom.
Nu sover han förmiddag och jag ska försöka ta en dusch. Han får väl följa med och ligga i babynestet i badrummet så jag har lite koll på honom. Så har vi gjort tidigare och det har fungerat bra. Babynestet är så smidigt då man lätt kan flytta med sig det även när han sover i det.

Ensamma idag

I morse åkte mannen på jobbuppdrag till Uppsala och kommer inte hem förrän i morgon eftermiddag. Så Olle och jag är idag ensamma för första gången och dessutom ensamma i natt.

Idag har pojken varit en liten grinolle, så min lunch intogs klockan halv fyra... Antagligen är det magen som fortfarande spökar lite. Hoppas att vi får en lugn natt i alla fall.

Nu sover han i alla fall lugnt i mitt knä, men jag skulle verkligen behöva gå på toaletten ;-)

När mannen kommer hem i morgon så är vi återigen lediga tillsammans. Mannen ska tillbaka till sitt jobb den 18 februari så det är ett tag kvar som vi är hemma hela familjen.

Bild från fotograferingen

Här är en bild från onsdagens fotografering.

Vår fina pojke!

(bild borttagen)

1 månad

Idag fyller vår lilla krabat en månad. Redan! Oj, vad tiden går fort.

Det firar vi med att vara med i tidningen på "nyföddasidan". Bilden finns även att beskåda här.

Han har fler och längre vakna perioder, även om han igår hade en sovardag, men idag hade han en vakenperiod på nästa tre timmar i förmiddags. Han satt då nöjd i sin babysitter när vi åt frukost och sedan orkade han även att gymma lite och ligga på magen och träna nacken också!

Nu ligger han i mannens knä och lyssnar på Olle Ljungström :-)

Bebislunk

När jag vid sextiden i morse satt och matade Olle behövde jag en lång stund fundera på vilken veckodag det var...

Det kanske betyder att jag kommit in i en bebislunk där det inte spelar så stor roll vilken veckodag det är.

Igår invigde Olle sitt babygym och där låg han en lång stund nöjd samtidigt som han med händerna knuffade till leksakerna som hängde inom räckhåll.

Fotografering och begravningsbyrån

Idag var det dags för Olle att bli fotomodell för några timmar. Fotograf Laila Villebeck kom på förmiddagen för att göra en nyföddfotografering. Olles rum blev för några timmar en fotostudio och nu väntar vi spänt på att se resultatet! Han fotades med bland annat Storken och med Dutt-halsbandet

Efter fotograferingen packade vi in oss i bilen och åkte in till stan. Ända sedan Olle kom har vi tänkt att vi ska överraska den kvinna på begravningsbyrån som ordnade med Dutts begravning. Igår ringde vi begravningsbyrån och undrade om hon skulle vara på plats idag.
När vi kliver in känner hon direkt igen oss och blir jätteglad av att se att vi kommer med barnvagn. Vi båda får en kram och under den stund vi är där gråter hon många tårar då hon är så glad över att Dutt äntligen fått ett levande syskon. Hon är också jätteglad över att vi kom förbi och visade upp honom. Det kändes så härligt att få göra någon så hjärtligt glad!

Sedan tar vi en lite promenad i vintersolen, men kylan bet i kinderna idag. Dock var vädret helt underbart. Strålande sol och mängder med rimfrost på träden.

Resten av dagen blir en lugn kväll. Olle är idag fyra veckor. Tiden har gått fort men samtidigt känns det som om han alltid funnits hos oss. På lördag är han en månad och då kommer hans moster och hälsar på.

BVC

Idag hade vi besök av den sjuksköterska som ska ha hand om oss på Bvc. Hon var jättetrevlig och hon var här i en och en halv timme. Vi pratade om lite av varje och hon tyckte att Olle såg välmående ut. Han har som sagt lite problem med magen så han gnyr och klagar lite grann, men så länge han inte skriker i flera timmar i sträck så ska jag inte klaga. Att ha en bebis som bara skriker verkar vara fruktansvärt. Nu på eftermiddagen testade vi att värma hans värmegiraff  som vi köpte på Gekås, och lade på magen. Han lugnade sig av den och har nu sovit lugnt i två timmar och sover fortfarande. Han kanske tyckte det var skönt med lite värme för gaserna. Idag har vi även börjat med Sempers magdroppar, allt för att han ska må så bra som möjligt i magen.

Det blev även en vägning idag och nu väger han 3600 gram så han växer och frodas! Nu börjar kläderna i storlek 44 bli för små och det kanske inte är så konstigt. Jag tyckte det var konstigt att han kunde ha storlek 44 överhuvudtaget...

I morgon blir det fotografering! Spännande!

Bye bye Ivf

Det vi kämpat  för så länge ligger nu här bredvid mig i sitt babynest och sover. Jag blir ödmjuk inför den tanken hela tiden. Tänk att vi lyckades. På egen hand dessutom.
Efter så många motgångar som vi haft kan jag inte annat än att bli så glad att kampen är över. Samtidigt blir jag ledsen för jag vet att det finns så många där ute som fortfarande kämpar för att uppnå en graviditet och därefter ett levande barn. Även om jag nu äntligen blivit mamma till ett perfekt levande barn ska ni veta att en del av mitt hjärta fortfarande finns hos er ofrivilligt barnlösa. Har man som jag, en gång varit ofrivilligt barnlös och kämpat och kämpat för att bli mamma så glömmer jag inte de känslor som fanns hos mig under kampen. De kommer för alltid att finnas kvar.

På ett sätt har sorgen efter Dutt kommit upp till ytan efter att Olle kom. Funderingar om hur han hade varit, skulle han sett ut som Olle eller skulle han haft ett helt annorlunda utseende, hur skulle Dutt varit nu som en 15 månaders gammal bebis, vem skulle han likna. Funderingar som vi aldrig får veta. Samtidigt vill jag inte tänka dessa tankar för nu är nu och då är det Olle som är viktigast.  Olle är Olle och Dutt är Dutt. Två helt egna individer som inte går att jämföra. Dutt kommer för alltid vara vår förstfödda son och Olle kommer för alltid att vara vår första levande son.
Nästan vid varje promenad med Olle går vi förbi Storebror på kyrkogården. Dutt kommer inte bli bortglömd . Olle kommer att få höra om sin storebror när han är tillräckligt stor för att förstå. Även om han inte fick leva så lever han kvar i oss och inte minst i lillebror Olle.

Sedan länge känner vi att vi är färdiga med ivf-svängen. Vi köpte förra våren ett trepack behandlingar som vi utnyttjat ett försök av. Eftersom Olle är en spontanbebis hade vi ju faktiskt två försök kvar att utnyttja.
MEN. Aldrig att jag ger mig in i det igen. Därför har vi brutit kontraktet och istället fått en del pengar tillbaka. Pengar som vi ska försöka hitta på något roligt för istället. Kanske en resa framöver. Just nu känns det som att ett barn är mer än vad jag vissa stunder under ivf-tiden hade hoppats på... Skulle det råka bli en spontanbebis till kommer hans/hennes mellannamn vara Bonus...

Jag städade idag ut lite mediciner och hittade en oöppnad förpackning Menopur, en orgalutranspruta, en PuregonPen och ett antal Crinone. Min första känsla vara att slänga iväg dom till apoteket fortast möjligt, men sedan tänkte jag på er som fortfarande kämpar. Kanske finns det någon i Norrköpingsområdet som strax ska börja med en behandling och ska använda dessa mediciner?? I så fall kan ni höra av er till mig. Jag sparar medicinerna ett tag till... Medicinerna är dyra så kan jag skänka dessa till någon av er gör jag det med glädje.

Tidig planering för dop

Redan nu har jag börjat att planera Olles dop. Tidigt - ja, det är det.
Datum är nästan spikat. Det beror på om "vår" präst kan det datumet som vi tänkt. Vi vill ju ha den präst som vigt oss, begravt min mamma och Dutt. Jag har skickat en förfrågan till honom om ett datum och han skulle återkomma nästa vecka. Dessutom gäller det ju att kyrkan är ledig just den dagen. Vi vill ha den kyrka där Dutt finns i minneslunden. Dutt måste ju vara nära när hans lillebror döps.

Dopklänningen hänger redan i Olles garderob. En dopklänning som är från 1967 då min bror döptes. Sedan har även min syster och jag döpts i den. Även gästlistan är i stort sätt klar. Om alla kan komma blir det cirka 30 gäster.

Många av dessa saker har jag tänkt på väldigt länge. Ja, redan sedan Dutt låg i magen.
Nu kan jag äntligen planera på riktigt! Helt fantastisk.

Utskriven och pigg kille

Idag fick Olle en okej-stämpel på sig och blev därmed utskriven från Neo-hemvården. Han har sedan i tisdags gått upp ytterligare så nu väger han 3450 gram och är nästan 52 cm lång. Nu ska vi alltså klara av att ta hand om honom själva. Visst kommer vi ju, som alla andra, ha stöd från Bvc. Hembesök från Bvc har vi inbokat på tisdag.

Idag tycker jag att han inte besvärats lika mycket av sin mage så kanske är det på tillbakagång eller så hjälper minifom-dropparna. Skönt är det i alla fall oavsett.

Nu på eftermiddagen har han haft ett par jättevakna timmar. Tidigare har han mest ätit och sovit, men nu var han vaken och med med ögonen och lyssnade på våra röster. Härligt! Vi har verkligen väntat på att han ska bli mer vaken. Det är så underbart att titta in i den små mörkblå ögonen. Sedan är det svårt att veta hur mycket han ser och kan fokusera på, men det spelar mindre roll...
När han var så vaken passade vi även på att ta ett litet bad. Han verkar gilla det. Det tråkiga kommer efteråt när man måste bli torr och återigen få kläder på sig. Usch, vad det är tråkigt!!

Sedan tog jag mig tid att göra färdigt en mössa till honom. Mössan började jag med samma kväll som vi sedan med ilfart åkte till förlossningen när vattnet gick. Sedan dess har mössan legat här, men nu är den klar. Nästan alla mössor vi har är för stora, men den här kändes ganska lagom.

Jag önskar er alla en trevlig helg!!

Olle som fotomodell

Nästa vecka blir Olle fotomodell. Då kommer fotograf Laila Villebeck till oss och gör en nyföddfotografering. Det ska bli spännande och se om han vill gå med på det...Egentligen brukar en sådan fotografering sker mycket tidigare, men eftersom Olle haft sond (som inte är kul att ha på foton) så blir fotograferingen lite senare. Jag hoppas att det ska gå bra ändå.

Tack för tips

Tack för alla tips jag fått på mitt förra inlägg om Olles magproblem. Idag tycker vi dock att han verkar ha något mindre ont i magen. Visst verkar han ha lite svårt att få ut gaserna, men han är inte riktigt lika gnällig som igår, vilket är skönt. Jag mår så dåligt när jag ser att han inte mår bra. Det skär i hjärtat.

Vi använder en anticolik-flaska från Mam sedan vi var på Neo för att förebygga gasproblem så mycket som möjligt. Någon undrade vilken ersättning vi använder. När vi kom hem från Neo använde vi Nestlé Prenan. En ersättning som endast går att få via dietist på neoavdelningen. Sedan en vecka tillbaka har vi blandat Prenan med Nestlé Nan HA1 som ska vara skonsamt mot små känsliga magar. Just nu håller vi på att gå över helt till HA1.

I morgon ska vi ju bli utskrivna från Neo och då träffa en läkare som ska ge honom en ok-stämpel. Då tänkte vi även ta upp hans magproblem och se om det finns någon mer vi kan göra.

Idag har morfar och särbo varit här och hälsat på, men naturligtvis hade Olle då en av sin sovperioder så han var inte alls social när han fick finbesök ;-) Naturligtvis fick han presenter - en body, byxor och strumpor i storlek 56. Det tar nog en lite stund innan han kan ha dom, men det kommer säkert fortare än vad vi kan ana. Fortfarande sitter 44-kläderna bäst på honom trots att han nu är 50 cm lång.

3 veckor och lite magproblem

Idag är den där lilla krabaten som är vår son tre veckor!
De senaste dagarna har han fått lite ont i magen precis efter att han ätit. Han spänner sig och magen blir hård. Jag antar att det är gaser och annat som bråkar med honom. Han har inte så ont så att han gråter, utan mest att han blir besvärad och orolig av det. Vi har idag köpt minifom-droppar för att se om de har någon effekt. Någon som har något annat tips på att minska magknip?

Idag var vi iväg en snabbis till affären och helt plötsligt knackar någon mig på axeln och då är det "vår" barnmorska som var med vid förlossningen (och vid Dutts förlossning) som står där. Jättekul att hon kände igen oss och tog kontakt. Eftersom vi inte såg henne hade hon ju lika gärna kunna strunta i att ta kontakt. Vi pratar en liten stund innan vi hasar vidare åt varsitt håll.
Små saker i vardagen som man blir glad över. På dessa tre veckor som gått har hon säkerligen hunnit förlösa en mängd bebisar och man tycker att vi skulle hunnit bli en av alla. Kul att så inte är fallet.

Så här på 3-veckorsdagen bjuder jag på en liten bild. Tröjan har en kollega till mig stickat. Mössa, halsduk och sockar har en kollega till mannen stickat.(bild borttagen)

Lästips

På torsdag kommer nya numret (nr 2) av Mama ut, och där finns en liten artikel om mig!
Ni som prenumererar på tidningen har redan fått den fick jag veta av Jane i en kommentar idag.

Jag visste inte exakt i vilket nummer av tidningen jag skulle vara med, men nu får vi gå man ur huse på torsdag för att köpa tidningen ;-)

Snart föräldraledig "på riktigt"

Idag har vi varit på hörcentralen för att kolla hörseln på Olle och han fick ett okej. Så vi har ett hörande barn, vilket naturligtvis är skönt att veta.
När vi ändå var på sjukhuset besökte vi hemvården istället för att de skulle komma hem till oss. Vägningen visade att han går upp i vikt jättebra, nästan för bra... Så vi behöver inte vara oroliga för att han inte får i sig för lite mat i alla fall. Nu väger han 3380 gram.
På fredag ska vi tillbaka till Neo. För sista gången! Då är det dags för utskrivning från hemvården. Då blir det samtal med läkare och en sista vägning. Jag framförde idag önskemål att få en genomgång av Olles första tid i livet. Jag missade ju en del den dag han föddes då han fördes iväg till neo medan jag låg kvar i förlossningrummet oförmögen att följa med. Mannen har ju återberättat vad som gjordes, men jag känner ändå att jag vill få en läkares bild på det hela. Sköterskan som vi pratade med idag skulle framföra mitt önskemål till läkaren.

På fredag avslutar vi alltså vår tillfälliga föräldrapenning och jag går på min "riktiga" föräldraledighet och mannen går på sina "pappadagar". Mannen kommer från och med måndag vara hemma ytterligare en månad! Två veckor pappadagar, en vecka semester och en vecka komp. Så vi har fortfarande mycket tid tillsammans alla tre.

Olle börjar bli mer och mer vaken och han visar verkligen när det är något som inte faller honom i smaken. Som att bli avklädd på skötbordet... Hemska människor som klär av mig. Är vi för långsamma med att få fram hans mat ger han oss också en utskällning ;-) Detta är enligt mig bara ett friskhetstecken - att hans lungor orkar skrika. Det gjorde dom inte i början. Nu är han också vaken längre stunder i taget. I början sov och åt han. Nu är han vaken och utforskar omgivningen och oss mer och mer. Han undrar nog vad det är för dårar han hamnat hos...

Speldosan fungerar och babyticker

När vi var på Gekås i oktober köpte vi en speldosa  som jag sedan varje dag spelade för magen. Även när jag låg på förlossningen hade jag den med mig och den spelades för magen varje dag.

Nu när han kommit har vi inte spelat den så mycket för honom, men i natt efter en matning var han lite orolig i sin vagga. Då testade jag att dra upp speldosan. Han blev tyst och lugn och somnade om ett en kort stund! Kanske, kanske var det en välkänd melodi för honom som han kände att han blev lugn av.

Såg att babytickern fortfarande finns kvar på min blogg. Nu kan jag ta bort den med glädje!! Två gånger tidigare har jag fått tagit bort den med tårar av sorg rinnande nedför kinderna. Nu tar jag bort den med glädjetårar längs kinderna!

Han borde ju inte vara här än

Ibland när vi sitter och tittar på vårt mirakel kommer vi på att han egentligen inte borde vara här än.
Han skulle fortfarande vara i magen och jag skulle vara i vecka 36+4. Jag skulle säkert känt mig jättestor, klumpig och trött. Vi skulle också antagligen haft nedräkning till 29 januari, då vi hade kejsarsnitt inplanerat.

Vår mirakelbebis tyckte väl antagligen att vi väntat tillräckligt på att bli en liten minifamilj och valde därför att ge oss lite bonustid med honom. Inte mindre än fem veckors bonustid. Bonustiden försöker vi ta tillvara på så mycket det bara går.
Vi börjar få lite rutiner under dagen. Mannen och jag tar varannan matning både dag och natt. Han äter cirka sju gånger per dygn och sedan sonden försvann igår så har han faktiskt ätit bättre än innan.Efter lunch tar vi alltid en promenad. Idag blev det dock en kort för det var blåsigt och kallt. Fortfarande sover han väldigt mycket vilket gör att vi hinner att göra andra saker också, men vissa stunder sitter vi bara och titta på honom när han sover... Man kan inte titta sig mätt på honom.

Ibland kan vi känna oss lite instängda då vi undviker att besöka platser med mycket folk då han är mer infektionskänslig än fullgångna barn och just nu härjar ju vinterkräksjuka, rs-virus och vanliga förkylningar. Vi vill inte riskera att han smittas av något sånt. Det vore så onödigt.

Nu i kväll har han fått ett bad och det tycker han är härligt. Dock är torkningen och påklädningen efteråt inte lika kul...

Bye, bye sonden

När vi i morse åt frukost låg Olle på sitt favoritställe, i sitt babynest. Han sov, trodde vi, men när vi tittade till honom efter en stund så har han roat sig med att dra ut sonden ur näsan. Detta är inte första gången, utan tredje gången han gör det...
Eftersom vi vid lunch skulle få besök av hemvården bryr vi oss inte så mycket om det utan att sköterskan får sätta en ny när hon kommer.

När hon väl kommer tycker hon nu att han äter så bra från flaskan så att han inte längre behöver sonden. Ett antal gånger har han orkat att äta upp allt eller nästan allt i flaskan och han har gått upp bra i vikt.

Så nu har vi en helt ny pojke hos oss. En pojke utan en hängande slang från näsan och stor tejpbit på kinden. Vilken skillnad att slippa tänka på att vi eller han ska trassla in oss i den. Med sonden så har man tyckt att han sett sjuk ut, men det gör han inte nu.

Bye, bye gravidkläder

Jag trodde det skulle ta längre tid efter förlossningen innan jag skulle behöva gräva fram mina vanliga kläder igen.
Redan i helgen tyckte jag att gravidbyxorna inte satt som de skulle och plockade då fram ett par jeans som jag inte använt sedan i slutet av juni. Och dom passade!!

I och med att min graviditet blev sex veckor kortare än tänkt så hann jag bara gå upp cirka 10 kilo och redan har 8 av dom försvunnit, utan att jag egentligen gjort något för att de ska försvinna, vilket är skönt. Sedan är mitt mål att gå ner några kilo till så jag hamnar under min ursprungsvikt, men det tar vi framöver med långa barnvagnspromenader med vår underbara röda vagn med den oerhört dyrbara lasten i.

Så nu när tillfälle ges ska jag rensa ut alla gravidkläder och lägga fram mina vanliga kläder igen. Vad jag ska göra med gravidkläderna vet jag inte, för troligtvis kommer jag inte att behöva dom igen.

Roligt möte

Idag packade vi in oss i bilen alla tre och åkte till en annan stadsdel. Dels för att få en promenad i ett annat område (då vi kan vårt område utantill) och dels för att vi behövde handla några småsaker. När vi kommer utanför affären ser vi ett bekant ansikte. Först är jag lite osäkert om jag ser rätt, men när hon också känner igen oss så är det ingen tvekan om vem det är. Det är vår kurator!

Senast vi träffade henne (innan hon slutade på kvinnokliniken) var i april förra året. Då stod Dutts ettårsdag för dagen och vi pratade då mycket om hur vi skulle uppmärksamma honom. Då hade vi ingen aning om att vi efter cirka en månad skulle få ett plus på ett graviditetstest.
Så hon har alltså inte vetat om att vad som hänt sedan dess.
Nu när vi träffades såg hon mäkta förvånad och glad ut när hon möter oss rullandes på en barnvagn. Hon hoppar av sin cykel och kramar om oss båda och vi pratar en liten stund om hur allt varit sedan sist.

Vi hade tänkt att vi på något sätt skulle meddela henne vårt lyckliga slut, men inte vetat riktigt hur. Nu behöver vi inte fundera på det, utan nu vet hon och det kändes bra att hon fick veta att allt gått bra. Innan vi skiljs åt säger säger hon att Olle har fått de bästa  föräldrar han kan få. Det värmer i hjärtat!

Idag har en barnsköterska från hemvården varit här och sedan onsdags förra veckan har Olle vuxit en centimeter och gått upp 200 gram i vikt. Han måste fortfarande ha sonden kvar då han inte klarar av att ta tillräckligt med mat från flaskan, men även det går bättre och bättre. Eftersom han gått upp så bra i vikt behöver vi nu inte vara jättestrikta på att han ska äta exakt var tredje timme, utan nu kan vi rucka litegrann på det. Speciellt på natten ska det bli skönt. Nu har vi ibland väckt honom för att det är matdags. Nu kan han få säga till oss när han är hungrig istället.

12 år

Idag är det 12 år sedan min lilla mamma gick ifrån oss. 57 år gammal.
Helvetessjukdomen cancer var orsaken.

Så idag brinner ett ljus vid hennes foto.

Jag vet hur glad och stolt hon hade varit över sitt barnbarn. När Olle blir lite större får vi besöka hennes grav så att även hon får se det lilla underverket.

12 år är lång tid, men saknade består.

Första besöket hos storebror

Är lyckan total?

Från Lisa, gravid med första barnet undrade i en kommentar: Hur känns det nu? Är det lika underbart som du tänkt dig? Är lyckan total? Jag frågar eftersom jag väntar mitt första barn i mars och hoppas jag ska bli så glad och lycklig som jag föreställer mig. Det måste ju vara det bästa som händer att få barn och så jobbigt är det väl inte? Många av mina vänner är rätt negativa de är själva bebismammor. Klagar på trötthet och på att barnen kräver mkt. Men borde man inte vara världens lyckligaste ändå?

Jag är ärlig i min blogg och därför blir svaret på frågan i rubriken: Nej. Det är fruktansvärt hemskt att skriva det, men så är det. Vår lilla kille har funnits hos oss i cirka en och en halv vecka och för mig känns den nya situationen fortfarande helt overklig och svår att ta in. Därför kan jag inte säga att lyckan är totalt.

Min teori om varför det är så är att jag under nästan fem år kämpat för detta och nu när han finns här hos oss så finns det så mycket historik att bearbeta - missfall, avbrytande, många misslyckade ivf-försök, frustration, sorg, kamp. Många, många tunga och tråkiga händelser på ganska kort tid har gjort att jag nu har oerhört svårt att ta in att det nu äntligen har lyckats. Att vi har blivit föräldrar till en livs levande frisk pojke. 

Jag klagar just nu inte på att det är jobbigt. Olle är en prematurbebis och enligt personalen på Neo har prematurer sina "sovveckor" mellan graviditetesveckorna 34-36, vilka han är i just nu. Det han gör är att sova, äta och bajsa. Därför har både mannen och jag faktiskt mycket tid till annat. Detta kommer naturligtvis ändra sig, men nu är det ganska skönt får då får jag också tid att ta in hur jag verkligen känner. 

Det som tar mest tid är ju matsituation som görs var tredje timme dygnet runt. Varje matning tar just nu cirka en timme. Vi delar på matningarna både på dag-och nattetid. Det är ju möjligt nu när det är flaska och sond som gäller. Sömnen blir upphackad när det är matdags vid midnatt, 03.00 och 06.00, men jag tycker ändå att jag inte är så vansinnigt trött om dagarna. Än.

Jag har ofta nära till tårarna för att jag känner att jag än så länge inte är så där lycklig som jag hade hoppats på, men som sagt så har Olle bara funnits i våra liv en och en halv vecka och vi har bara varit hemma i några dagar. När vi var på sjukhuset med honom så kändes han inte som vår, utan som en bebis som vi "bara" besökte.

Jag försöker ta dag för dag och anpassar mig efter som jag känner mig och jag hoppas att ju längre tiden går kommer lyckan och kärleken för mitt barn bli större och större.

Jag vet att så många, så gärna skulle vilja vara i min situation just nu så att skriva att jag inte är överlycklig känns tabu, men som sagt jag är bara ärlig. Jag är helt säker på att jag snart kommer känna den där lyckan jag också.

Den nya vardagen

Ganska exakt på klockslaget då Olle fyllde en vecka igår packade vi ner honom i babyskyddet och gick ut från Neoavdelningen. Innan vi gick till bilen tog vi hissen upp två våningar och klev in på förlossningen igen. Vi hade köpt en chokladask och skrivit ett kort som vi ville överlämna och vi hoppades naturligtvis att den barnmorska som var med vid förlossningen (och även när Dutt kom) skulle vara i tjänst. När vi kommer till barnmorskornas expedition ser vi först bara två helt okända ansikten och jag hinner bli lite besviken, men så plötsligt dyker hon upp. Hon blir jätteglad att se oss och kramar om oss båda. Efter någon minut dyker också "vår" läkare upp då hon hörde våra röster. Vi pratar en liten stund och det är så härligt att se hur glada de är för vår skull.

Sedan går vi med osäkra steg till bilen och packar in den lilla varelsen som är vårt barn. Kvällen igår flöt på. Mycket tid går åt till matning då han ska ha mat var tredje timme och varje matningstillfälle tar cirka en timme. I natt har vi turats om att gå upp och mata honom. Vid midnatt var vi båda vakna och sedan tog mannen klockan tre-målet och jag klockan sex-målet.

Idag har vi gjort något stort. Premiärturen med vagnen! Vi tog en kortare promenad i närområdet. Jag känner att tre veckor med i stort sätt sängläge hela tiden gjort att min ork och kondition i benen har blivit sämre. Vi får utöka längden på promenaderna mer och mer.

Det känns oerhört konstigt att ha en lite parvel här i huset. Oerhört konstigt. Tårarna kommer lite nu och då och oftast vet jag inte vad de står för...

Redan igår hade vi ett paket att hämta på posten. Det paket var från Elida och hennes mamma. Stort tack för dom fina presenterna!!
Idag kom ett till paket. Den här gången från Olles kusiner med föräldrar. Stort tack även till er!
Ett kort kom också från mannens morbror och fru. Tack, tack!

Och nu sitter vi och väntar på blomsterbud! Spännande att se vem som skickat blommor!

Sakta men säkert börjar ett nytt vardagsliv att träda fram här hemma.

Hemgång...

I eftermiddag.

Skönt men lite skrämmande.

Skov redan, hemvård och egna kläder

Igår kväll fick jag frossa och febertermometern visade en temp på över 38 grader. Jag tänkte då att antingen har jag fått en infektion efter förlossningen eller så har jag redan fått ett skov av min reumatiska sjukdom. För att vara på säkra sidan ringde jag till bb och de bad mig komma upp till dom i morse. När jag satt där och väntade kom ”vår” läkare i korridoren och hon blev glad av att se mig. Vi pratade lite om hur vi hade upplevt förlossningen, eftersom vi med henne mest pratat om kejsarsnitt. Det är härligt när man verkligen ser en riktig glädje hos läkaren över att allt gått bra. Man tycker ju att en förlossningsläkare lätt kan komma in i en slentrian då de träffar så många gravida, men från henne kände jag bara en genuin glädje.

På bb tog de lite prover för att se om det är någon infektion och de skulle höra av sig ifall proverna var konstiga. Än har de inte hört av sig så antagligen var det inget förlossningsrelaterat i alla fall. Kanske kan det alltså vara sjukdomen som redan blivit aktiv. Jag brukar då ibland ha symtom som frossa och feber. Den 9 januari har jag telefontid med min reumaläkare för att diskutera vilka mediciner jag ska använda. Jag hoppas att min kropp inte helt strejkar tills dess.

Personalen här har börjat diskutera hemvård med oss, vilket innebär att vi alla tre får åka hem samtidigt som vi fortfarande har stöd härifrån Neo via deras hemvårdsteam. Vi kan dygnet runt ringa dom ifall vi har funderingar och att de några gånger i veckan kommer hem till oss för att se hur allt fungerar.

Ett viktigt steg för att det ska bli så är att Olle klarar av att själv hålla sin temperatur. Idag på eftermiddagen plockades hans värmemadrass bort och nu ligger han på något slags skinn. Så idag har han för första gången riktiga kläder på sig!! Ett härligt steg. Att få klä på honom de kläder som jag köpt med hopp och förväntan i sinnet. Så nu ska vi ta hand temperatur för att se om han klarar att hålla sin temp. Gör han det skulle vi kunna åka hem till helgen!

Tänk att vi snart ska få ta hit vårt babyskydd och plocka ner den lilla bebisen, sätta in bebis i vår bil och sedan åka hem till vårt hus! Och där ska han vara. För alltid! Han är vår!!

Vad heter pojken?

Den frågan fick jag från en anonym läsare igår.

Vi har haft många namn på vår lista, men nu är det nog bestämt. Jag tycker det är ett jättestort beslut att namnge en liten liten person som inte själv kan tycka till.

Men.
Hans tilltalsnamn kommer att bli Olle.

När hans morfar och farfar ringer så frågar de hur Olle mår så de har tagit till sig namnet innan vi ens helt bestämt oss...

Hoppas ni alla haft en bra nyårsafton! För första gången på många år sov vi oss över nyårsskiftet...