måndag 10 februari 2014

Tredagarsfebern

Ja, nu har vi antagligen klarat av den första barnsjukdomen. Tredagarsfebern. I fredags fick killen snabbt hög feber. Som värst var den 40,0. Sedan höll febern sitt grepp fram tills igår eftermiddag då han helt plötsligt bara hade 37,3. Han har inte varit förkyld i övrigt, utan bara haft feber och varit trött, så vår gissning är just tredagarsfebern.
När vi läste om sjukdomen på nätet stod det också att det kunde uppkomma utslag tredje eller fjärde dygnet. Det har vi dock inte sett något av.

Idag verkar han vara alert igen.

Gravid och reumatism

Fick en kommentar där Helena hade lite funderingar om att var gravid och ha reumatisk sjukdom. Jag ska försöka att svara så bra som möjligt på dina frågor.

Jag hade ,liksom Helena, hört att man som reumatiker skulle må bättre i sin sjukdom som gravid, men med facit i hand så kan jag inte stämma in i det påståendet.
Min graviditet så ut så här i en kort sammanfattning. Fram till vecka 11 tog jag Humira. Detta var inte min reumaläkare så förtjust i och jag gjorde det på egen risk enligt honom. Hade också pratat med min ivf-läkare som sa att det inte var några problem att ta Humira till vecka 11. Under hela graviditeten åt jag 10 mg prednisolon.
Fram till vecka 15 (cirka) mådde jag faktiskt ganska bra. Den huvudvärk som jag haft mycket före plusset var som bortblåst. Visst var jag trött, gräsligt trött, men det var de första 12 veckorna. Sedan blev det också bättre ett tag.  Efter vecka 15 vände allt. Jag fick huvudvärk, ständigt, ont i kroppen och allmänt dålig. Jag blev sjukskriven från cirka vecka 16 och resten av graviditeten, dels för att jag var en högriskpatient men också för att jag mådde dåligt kroppsligt. För min huvudvärk tog jag då citodon, men jag försökte ta så få såna tabletter som möjligt.

Det är förstås svårt att säga vad mina besvär berodde på - Graviditeten eller min reumatiska sjukdom. Jag upplevde tyvärr inte min graviditet som så positiv eftersom jag mådde ganska dåligt hela tiden. Dessutom hade jag hela tiden en oro för att något skulle gå fel med tanke på de erfarenheter jag hade i bagaget.

När sedan vattnet gick åtta veckor för tidigt och pojken kom till oss sex veckor för tidigt kan det, enligt läkaren, vara ett tecken på att kroppen helt enkelt inte orkade mera utan tyckte att det fick räcka... Så här i efterhand är det skönt att jag "slapp" de där sista sex gravida veckorna då man är som störst. Förlossningen gick till slut bra och den varken försvårades eller förenklades på grund av sjukdomen. Det jag direkt efter förlossningen valde att göra var att börja med Humira igen för att man ofta kan få ett rejält skov efter en graviditet. Detta innebar att jag inte ammande någonting utan pojken är enbart matad med ersättning i flaska.

Nu så här ett år efteråt har jag fortfarande Humira och prednisol 10 mg och mår ganska okej. Visst har jag huvudvärk ibland men inte som under graviditeten då den var så intensiv så jag inte ens kunde ligga kvar i sängen om nätterna. Jag har fortfarande den där reumatiska tröttheten så det gäller att passa på att sova när det passar.

Undrade du något mera är det bara att du hör av dig. Grattis till graviditeten måste jag ju säga också!!

söndag 2 februari 2014

Så länge sedan

Jag lever. Jag lovar. Oerhört länge sedan jag uppdaterade nu.

Jag vet inte om bloggen är död eller inte, men nu lever den upp för en liten stund i alla fall.

Sedan den 7 januari jobbar jag igen. Det kändes oerhört ovant. Senast jag var på jobbet innan dess var den 23 augusti 2012. De första dagarna var ganska förvirrande, men nu känns det som om jag inte varit bort...

Detta innebär att pojken och pappa har dagarna för sig själva och de fördriver dagarna med öppen förskola, babysång, promenader, spårvagnsturer och pulkaåkning. Jag jobbar ju inte heltid så vissa vardagar är vi hemma alla tre, vilket är trevligt.

Olle har hunnit blir 13 månader och några dagar och det är fullt fart på honom. Inte en lugn stund. Just nu kämpar vi med att han bara ska sova en gång på dagen och för det mesta orkar han vara vaken hela förmiddagen för att sedan slockna vid tolvtiden. Nattsömnen har fortfarande en del att önska med uppvaknanden allt för många gånger och då har han väldigt svårt att somna om. Det finns antagligen inte så mycket att göra åt det utan "bara" acceptera det...

Han har inte riktigt lärt sig att stå utan stöd än men jag tror att det inte är långt borta. Sedan är det bara en tidsfråga innan han traskar omkring här.

Igår klappade han händerna för första gången och vi tror att han säger både "Mu" och "Mjau". Inte det vanligaste orden att lära sig först kanske, men...

Vi har också ansökt om förskola till hösten. Helt plötsligt blev han så stor. Det är ju bara stora barn som går på förskola ju :-)

Idag var vi på Familjegudtjänst med dopfest i församlingshemmet där alla som döptes under förra året var speciellt inbjudna för att få en virkad dopängel samt en pekbibel. Vi vuxna fick sedan smörgåstårta.

Vet nu inte om jag har några läsare kvar, men jag kommer antagligen att komma in här och skriva då och då, men just nu finns inte tiden och jag prioriterar mer att vara med familjen än att skriva här på bloggen.