måndag 31 oktober 2011

Fem

Idag är det fem månader sedan vi begravde vårt lilla barn.

Det känns så otroligt länge sedan samtidigt som det skulle kunna vara igår. Alla minnesbilder är så starka av den dagen.
Jag minns tydligt när vi sakta går upp mot kapellet från parkeringen.
Jag minns tydligt när vi möts av prästen och begravningsbyråkvinnan utanför porten till kapellet.
Jag minns tydligt första blicken in i kapellet där jag ser den lilla lilla kistan.
Jag minns tydligt känslan av att se blommorna som våra anhöriga skickat.
Jag minns tydligt de sånger som solisten sjöng.
Jag minns tydligt när jag och mannen står framför kistan för att lägga vår handblomma på kistan och ta avsked av vår pojke.
Jag minns tydligt när prästen knappt får fram orden.
Jag minns tydligt den tomhet som infinner sig när vi går tillbaka till bilen och lämnar vår efterlängtade pojke i kapellet.

Kuratorns order igen

Sitter nu på spårvagnen på väg till körövningen.
Enligt kuratorn skulle jag ju försöka komma iväg på saker som jag tidigare tyckt varit roligt, även om jag nu inte tycker något är speciellt kul. Jag hoppas att jag kommer tycka att det är kul att sjunga igen. Det var flera veckor sedan jag var senast.

Ber om smakråd

Ni bloggläsare har hjälpt mig så oerhört mycket under min och mannens kamp mot barn.

Nu ska ni får hjälpa oss att välja golv och kakel till köket också. Vi har nog nästan bestämt oss vilket golv och kakel vi vill ha, men det kan vara kul att höra vad ni tycker.

På bilderna finns den skåpslucka vi ska ha, Ädel från Ikea. Framför ligger två golv. Den ena är grå och det andra är mörkare, nästan svart.
De båda kaklen är svarta. Den enda skillnaden är storleken på plattorna.


Vad tycker ni? Vilket passar bäst till  köksluckorna. Till saken hör att vi ska ha en grå bänkskiva.


Vilket golv?

Vilket kakel?
Vår nya bänkskiva.

Höstfint hos Dutt

Idag har kyrkovaktmästarna gjort höstfint i askminneslunden. Vasarna är borttagna och istället ligger nu gravris när vasarna brukar stå. De blommor som fanns har de lagt ovanpå granriset.

Fint lagom till allhelgona.


Hur skulle det vara nu?

De senaste dagarna och nätterna har jag haft en tanke i huvudet - Hur skulle det varit nu om Dutt varit frisk?
Han skulle nu kanske vara cirka en månad gammal om han kommit strax innan beräknad dag för förlossning.
Hur skulle han ha sett ut?, Vem skulle han ha liknat - mig eller mannen?, Vad skulle vi gett honom för namn?, Hade han varit en glad bebis eller skulle han varit en bebis med kolik?, Hade han sovit om nätterna?, Vad hade jag och han fyllt våra dagar med? Babysång, promenader eller kanske skulle jag bara sitta och titta på honom?

Så många funderingar som jag aldrig kommer att få svar på och som gör mig så ledsen.
Sorgen över det som inte blev är så påtaglig, så annorlunda mot att sörja en äldre person. Om detta skrev jag redan i juni och jag tycker det inlägget passar så bra fortfarande. Därför kommer det här igen:


"När min mamma gick bort i januari 2001 sörjde jag det som försvann med henne. En slags trygghet som jag tror alla mammor utstrålar till sina barn. Jag sörjde den person som följt mig och format mig under mina då 22 år. I 22 år hann jag lära känna och respektera min mamma. Det var det jag sörjde. Det som funnits i min närhet  så länge och som man trodde skulle finnas där mycket längre tid än så.


Men nu kan jag ju inte sörja det som varit. Den här sorgen efter Dutt är helt annorlunda. Nu sörjer jag det som aldrig blev. Jag sörjer de förväntningar som jag hade på mitt liv som mamma. Jag sörjer att Dutt inte fick bli den perfekta lillla pojke som jag antog att han skulle bli. Jag sörjer helt enkelt att framtiden inte blev som jag hade tänkt mig. Jag ville lära känna Dutt,  uppfostra honom precis efter mina tankar, lära honom gå och lära honom att  visa respekt för andra. Jag ville gå på babysim, babysång, babymassage och gå på öppen förskola med honom. Jag vill trösta honom när han var ledsen och skratta med honom när han var glad. Jag ville att Dutt skulle lära känna sin morfar, morbror, moster, farmor, farfar och övrig släkt och vänner. Jag ville också att han skulle få följa med till kyrkogården för att lära känna sin mormor. I och för sig hoppas jag att han nu, i himlen, fått lära känna henne.


Det är allt detta som jag inte fick uppleva som jag idag sörjer.
Dessutom sörjer jag den ovisshet som framtiden har att erbjuda - Kan jag bli gravid igen eller inte och är då det barnet livsdugligt? Om man nu kan sörja en sån sak så gör jag det."

söndag 30 oktober 2011

Ojdå

Nu finns det ingen återvändo...


Att försöka

Kuratorn rådde oss till att hitta på saker som vi tyckt varit roliga trots att vi nu kanske tycker att det kvittar. Dessutom tyckte hon att vi, trots att vi inte känner som arga, skulle ta ut vår aggression på något.

Igår försökte vi med det roliga. Vi var på bio och såg filmen Contagion. Det kanske inte var världens bästa film jag sett, men vi kom i alla fall iväg några timmar. Jag kunde koppla bort min situation, men en stund i biosalongen var jag oerhört trött...
Det var skönt att komma iväg en stund och ser lite annat folk också.

Idag började jag morgonen med att ta fram kofoten och ha sönder lite kakel ovanför köksbänken. Jag har nog lite aggressioner och frustration i min kropp trots allt... Nu håller mannen och svärfar på att göra ett hål i ytterväggen ovanför köksbänken där ett nytt fönster ska installeras. Om två veckor ska sedan hela köket rivas. Gissa vem som kommer stå där med kofoten??

lördag 29 oktober 2011

Att göra något roligt

Vid gårdagens kuratorbesök tyckte hon att vi skulle försöka att hitta på roliga saker trots att vi just nu kanske inte tycker att de är så roliga som de brukar vara.

Ikväll tänkte vi lyda hennes order och gå på bio. Jag hoppas att jag kan koppla bort mina tankar då för en stund.

fredag 28 oktober 2011

Jag är helt normal!

Tro det eller ej... men jag är normal. Det var i alla fall dagens utlåtande från kuratorn. Jag gillar verkligen henne. Vet inte vad det är riktigt, men hon inger förtroende på något sätt. Dessutom får jag hela tiden bekräftelse på att jag inte helt tappat greppet och är på väg in i knäppgökarnas land utan allt är normalt!

Idag pratade vi mycket om hur jag har mått den senaste veckan med de allra djupaste dipparna någonsin, men att jag sakta men säkert de senaste dagarna kravlat mig lite uppåt igen. Hon pratade också mycket med M om hur han känner när jag hamnar i mitt egna skal och är svår att få någon vettig kontakt med och hur jag känner när M försöker att trösta och uppmuntra mig.

Vi pratade också om ilskan. Hon tror att vi har jättemycket ilska inom oss, men att vi har svårt att få ut den då vi båda är så hänsynsfulla mot varandra och sällan/aldrig grälar och skriker åt varandra. Hon tyckte vi skulle hitta ett sätt att få ut våra aggressioner på. Hon hade förslaget att vi skulle träna tills vi var fysiskt utmattade. Då tittar jag och M på varandra och skrattar. Vi? Träna? Vilket skämt och det sa vi till henne också. Vi sa att vi får ta ut våra aggressioner på att riva köket med kofot! Det låter ju faktiskt riktigt roligt.

Jag är ju också inne i en period där jag inte tycker någonting är roligt och hon försökte fiska lite efter vad jag tyckt varit roligt förut. Just nu hittade jag ingenting som jag tyckt varit roligt. Det jag ska försöka med är att gå på körövningen på måndag. Nu vet jag inte när jag var där senast. Hon tyckte att vi skulle försöka hitta på saker som är roliga. När vi nu utför dom kanske de inte är så roliga som förut, men då har vi i alla fall gjort något.

Vi pratade också om att jag den senaste tiden sover dåligt om nätterna och när jag ligger vaken kommer tankarna. Då tyckte hon att jag skulle gå upp och skiva ner de tankar jag har just för tillfället för att slippa att bara ha dom i huvudet. Jag får se om jag testar det någon natt när tankarna kommer.

Hon kunde absolut inte se någon som helst tendens till att jag var på väg in i någon allvarligare form av depression för tillfället utan jag är helt enkelt ledsen, deppad och nere över den situation som jag hamnat i, vilket hon anser är hur normalt som helst.

När jag gick ifrån sjukhuset kände jag mig trött. 50 minuter då man bara pratar om sina egna känslor tar på krafterna. Det kändes som dagens träff gav väldigt mycket. Nästa besök är redan på onsdag nästa vecka.

Vad jag gillar den här kommentaren!

inlägget om att jag antagligen aldrig kommer att få uppleva att få två levande barn och att då få se deras syskonkärlek fick jag den här kommentaren från Sara:
"Säg inte det! Den dagen då ni får ett till barn som ni kan bära i babyskydd och ställer ner på eran infart så tror iaf jag att Dutt kommer vara där och kramas och klappas, det bara syns inte." 

Jag blir helt varmt i hjärtat när jag läser din kommentar Sara! Tack!

Prata

Snart är det dags att prata med kuratorn. Det känns som det behövs.
Kanske var det ännu mer i behov tidigare i veckan, då jag nu de senaste dagarna känner att jag kunna klättrat upp några trappsteg  i det där mörka djupa hålet.  Trots det är det alltid skönt att komma till kuratorn. Hon, liksom läkaren på kliniken som jag pratade med förra veckan samt den läkare som var vår kontakt i somras, inger ett lugn så fort jag hör hennes röst. Hon får mig att tänka och fundera på ett annat sätt än vad jag klarar av här hemma i soffan.

Dags att borsta tänderna och sedan åka.

torsdag 27 oktober 2011

Aldrig uppleva?

När jag var ute och gick en sväng idag såg jag en mamma med två barn. Hon plockade ut den minsta ur bilen som satt i ett babyskydd. Ställde ner babyskyddet på garageuppfarten och storebror ca två år går fram till sitt syskon och klappar henne/honom på huvudet och pussar på kinden.
Syskonkärlek. Något som jag troligen aldrig kommer att få uppleva. Jag kommer vara mer än nöjd om jag lyckas få ett levande barn.

Vad man hinner tänka

I morse ringde telefonen och det var kuratorn. Hon säger "angående er bokade tid i morgon". Innan hon hinner meddela vad hon vill med det hinner jag tänka att hon naturligtvis ska ställa in tiden. Så typiskt när jag känner att jag verkligen behöver ha den där kuratorbesöket i morgon.

Det visar sig att hon bara ville boka om tiden från klockan elva till kvart över tio istället. Tänk vad mycket man hinner tänka på nästan ingen tid alls. Skönt för jag behöver komma till henne och reda ut lite olika känslor som jag just nu har.

Dock känner jag mig något bättre nu än tidigare i veckan. Jag är inte längre lika apatisk och inne i mig själv, men samtidigt känner jag mig fortfarande trött på ett väldigt konstigt sätt. Inte kroppsligt utan en mer mental trötthet. Jag har fortfarande väldigt svårt att sova om nätterna och vaknar med huvudvärk titt som tätt.

Igår hade jag som vanligt en lista med saker som jag kunde aktivera mig med så det blev lite trädgårdsarbete, montering av ett köksskåp inför köksrenoveringen, lite wordfeud och lite annat småpyssel.

Idag är listan lite mindre och än så länge har jag inte tagit mig för något speciellt.

onsdag 26 oktober 2011

Detta med pengar


Bara saken att det ska behöva kosta pengar för att göra barn är helt galet, men när läget är som det är får man gilla läget.
Vårt trepack ivf är nu slut. Det har kostat 50 000 kronor plus resekostnader, nio hotellnätter, mat och frånvaro från två arbeten.

Nu får vi alltså börja betala våra frysförsök och de kommer kosta 10 000 kronor plus resekostnader och frånvaro från jobben. Fördelen med frysförsök är att vi kan åka fram och tillbaka till kliniken på samma dag.

Pengar växer inte på träd och sån grädde på moset var mannen hos tandläkaren i  veckan och den räkningen kommer nästan kosta som ett frysförsök. Nästan 8000 kronor kommer det kosta med undersökning, rotfyllning och krona. Jag tycker det är oerhört märkligt att det högst kostar 900 kronor om året att gå till en läkare på sjukhus, men hos tandläkaren kan det i princip kosta hur mycket som helst!

Jaja, hans tandläkarräkning kommer inte att göra att vi inte har råd med frysförsök, men tandläkarräkningen kändes som onödiga pengar som vi inte räknat med...

Något bättre?

Gårdagen blev ganska okej i alla fall.
Jag lyckades aktivera mig med en del småsaker och tårarna kändes inte lika närvarande som de tidigare dagarna. När mannen kom hem tyckte han också att jag kändes något piggare.

Jag kan inte säga att jag gjorde några stordåd igår, men jag tvättade i alla fall två maskiner tvätt, var hos Dutt, gick en promenad, bakade kaka och jobbade lite med mitt Panduropyssel. När sedan mannen kom hem var det jag som föreslog att vi skulle åka iväg till bland annat citygross och Bauhaus för att handla solrosfrön, hampfrön och jordnötter till våra småfåglar som snart behöver lite mat. Dessutom hamnade vi på Blomsterlandet där jag köpte en dekoration som vi ska lägga vid Dutts minnesträd vid allhelgona. Så igår kväll kände jag mig ändå nöjd med min dag, även om jag kan känna att jag inte helt och hållet är "normal".

Som Livets underverk skrev i en kommentar "ett viktigt steg för att så småningom lyckas ta sig upp ur det nattsvarta hålet är bl a att aktivera sig med små, små saker varje dag, även om dom där sakerna just nu kan kännas hur meningslösa som helst."
Jag tror det ligger mycket i det. Att trots att allt känns meningslös så gäller det att "ta sig i kragen" och ändå sysselsätta sig med något.

Igår kväll gjorde mannen och jag en ny lista på vad jag kan sysselsätta mig med idag. En del trädgårdsarbete står på betinget idag. Hoppas bara att solen kan lysa. Det blir ju lite trevligare då.

Recept

Marika frågade efter receptet till Toscakakan jag gjorde igår. Den blev verkligen jättegod!!
Här kommer det.

100 gram margarin eller smör
2 ägg
1½ dl socker
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
½ dl grädde eller mjölk

Glasyr:
100 gram margarin eller smör
1 dl socker
2 msk vetemjöl
1½ dl hackad mandel

Smörj och bröa en rund form med löstagbar botten, ca 24 cm i diameter.
smält matfettet och låt det svalna. Vispa ägg och socker pösigt. Tillsätt mjöl, bakpulver, matfett och vätskan. Häll smeten i formen. Grädda kakan i nedre delen av ugnen 20-25 minuter. Ugntemperatur 175 grader.
Förbered under tiden glasyren. Blanda samman ingredienserna i en kastrull- Värm massan under försiktig omrörning tills alltsammans blandat sig och tjocknat. Bred glasyren på kakan. Flytta upp kakan till mitten av ugnen och grädda ytterligare 15 minuter eller tills den fått färg.

Receptet kommer från "Sju sorters kakor"

tisdag 25 oktober 2011

Nu ska han få sin kaka

Igår när jag var ledsen och apatisk sa mannen att jag måste försöka att aktivera mig med något när han är på jobbet. Hans förslag vara att baka en kaka. I det sinnelag jag var då sa jag "varför ska jag baka en jävla kaka? Vi har ju köpta kakor hemma".

När han sedan gick till jobbet igår sa han "och du, du behöver inte baka nån kaka".

Men nu är den klar så nu ska han allt få den där kakan ;-) En toscakaka blev det till och med.


Varför mår jag så här?

Kanske en oerhört knäpp fråga med tanke på vad jag gått igenom den senaste tiden, men jag vill ändå analysera och gå djupare än att "bara" säga att jag mår dåligt på grund av Dutt och Snöis. Hela den här situationen är så komplex så det är svårt att bara peka på en sak som är orsaken till det hela.

Igår innan M åkte till jobbet var jag apatisk, låg och nere och han var riktigt orolig för mig och sa att han aldrig sett mig så här. Jag orkade knappt prata och ville egentligen bara gräva ner mig.

På eftermiddagen funderade jag mycket på varför jag känner mig som jag gör och jag kan inte direkt säga att det är enbart sorgen efter Dutt och Snöis som gör att jag mår dåligt. Sedan skrapningen har jag sovit dåligt om nätterna och i stort sätt haft kronisk huvudvärk sedan dess. Det tillsammans med allt annat tror jag har gjort att jag just nu känner en mental trötthet. Kanske en liknande känsla som de personer som drabbas av utbrändhet känner. Den mentala tröttheten gör att man blir apatisk, låg och gråtmild. Igår försökte jag ändå aktivera mig med saker, men det blir också många stunder då jag inte riktigt vet vad jag har gjort.
Jag har just nu svårt att hitta saker att göra som jag tycker är roliga. Det känns som om ingenting är roligt längre. Jag har flera böcker som jag skulle kunna läsa, men det känns som jag inte har ork och koncentration till det. Köksrenovering står också för dörren med allt vad det innebär. Även det känner jag mig nollställd inför. Man kan ju tycka att jag vore glad och förväntansfull inför att äntligen slippa vårt tråkiga kök, men jag orkar inte engagera mig... Mitt mentala liv går på lågvarv just nu.

Naturligtvis är jag ledsen och nere för allt som gått åt helvete och inte fått bli, men just nu känns den delen "ganska okej" i alla fall. Oron inför framtiden finns ju naturligtvis i tankarna hela tiden, men samtidigt kollade jag upp på en internetsida när beräknad förlossning skulle kunna tänkas bli om mensen kommer fyra veckor efter skrapningen och jag får ägglossning två veckor efter det. Det måste ju trots allt visa på att jag tror på att det ska gå.

Kuratorn har nu ringt och jag ska dit på fredag. Vi hade en tid bokad på onsdag nästa vecka, men min man tyckte att jag behövde en tid även den här veckan. Då ska jag diskutera dom här tankarna med henne.

Förresten, beräknad förlossningen skulle bli den 16 augusti 2012.

måndag 24 oktober 2011

Dagens status

Just nu går jag igenom några riktigt jobbiga dagar. Jag är gråtmild, låg, apatisk, håglös, trött och allmänt nere.
Därför blev det inget jobb idag och därmed måste jag ordna med ett nytt sjukintyg, men jag hoppas att läkaren inte gnäller om det.

Vi har en tid hos kuratorn inbokad nästa onsdag, men som jag just nu mår behöver jag en tidigare tid också. Ringde därför kuratorn i förmiddags men naturligtvis var hon inte på plats idag. Jag pratade in ett meddelande på hennes telefonsvarare så jag hoppas att hon ringer upp så fort hon hör det.

För att få någonting gjort idag gjorde mannen en "att göralista" till mig innan han åkte till jobbet. Jag har faktiskt redan prickat av dammsugning!

Jag vill tacka för alla fina kommenterar som jag får från er. Jag är just nu jättedålig på att läsa andra bloggar, då jag känner mig ganska egoistisk just nu. Det hoppa jag att ni förstår.

söndag 23 oktober 2011

Det svartaste av mörker

Just nu är allt svart. Jag tyckte att jag mådde bättre efter samtalet med läkaren i fredags, men det var nog bara inbillning.
Det känns som jag ramlat ner i det djupaste av djupa svarta hål som finns och det är omöjligt att ta sig därifrån.
Alla säger att jag är så stark som orkar allt det här. Det börjar nu kännas som ett hån då jag just nu känner sig som en trasa och som en spröd liten porslinsdocka som snart ramlar i golvet och går sönder.
Tårarna bara rinner och det finns inget stopp på dom. Saken blir inte bättre av att jag sover dåligt om nätterna och vaknar med huvudvärk. Dessutom är det tänkt att jag ska börja jobba i morgon igen efter två veckors sjukskrivning.
Jag vet egentligen inte vad det är som gör att jag just nu mår så jävla dåligt förutom att vi förlorat två tänkta barn inom loppet av fem månader som vi kämpat för i fyra års tid... Hela situationen gör mig tokig.

Små korta stunder har jag fått känna lyckan och glädjen men aldrig tillräckligt länge för att lyckan ska bli beständig.
Jag är inte stark. Jag orkar inte ens försöka vara det längre. Jag orkar inte ens vara. Kan ingen söva ner mig och sedan väcka mig när allt är bra igen?
Man måste leva vidare trots tråkigheter som händer. Man måste fortsätta sin vardag. Jag vet inte vad min vardag är. Just nu är min vardag att gråta, ha huvudvärk och sitta hos Dutt i minneslunden. För mig finns inget vanligt liv längre.
Hålet jag hamnat i nu är klart djupare och svartare än det hål jag hamnade i efter det som hände i maj.

Just nu känns det som jag aldrig kommer uppleva den lycka som alla andra normalt fertila människor gör. Antagligen reflekterar dom inte över hur lyckligt lottade de verkligen är som lyckats fått friska och levande barn.

Jag vet att vi är många där ute som kämpar och som drabbas av missfall och annat skit, men just nu är jag bara upptagen i mig själv och tycker bara synd om mig själv. Det känns som om jag är ensammast i världen om mina problem.

FAAN!

Nya blommor

Idag har Dutt fått nya rosor hos sig. Den här gången gula. Jag hoppas nu att de inte vissnar med en gång, utan klarar sig lika bra som den förra buketten.


Länge sen

Nu har jag beställt ägglossningstest och det känns länge sedan jag använde såna. För att det inte ska vara några tveksamheter om jag har ägglossning eller inte beställde jag Clearblues digitala ägglossningstest (trots att jag ogillar deras reklamfilm som just nu visas på tv). Dom är dyrast, men tydligast tycker jag. På Babytime kostade de 229 kronor inklusive frakt. Billigare än att köpa på apoteket i alla fall.

lördag 22 oktober 2011

Ljus och fyra månader

Idag har Dutt haft sin plats i askminneslunden i exakt fyra månader. Sedan den 22 juni har vi i stort sätt varit där och hälsat på varje dag, men några få undantag. Vissa dagar har vi varit bortresta bland annat när vi var och hämtade hem Snöis. Vissa dagar har det helt enkelt regnat för mycket.

Idag satte vi ett ljus hos honom och i morgon blir det en ny blombukett. Den rosbukett som vi satte hos honom på bf-dagen den 6 oktober börjar nu se lite sliten ut. Kanske blir detta den sista buketten man kan sätta i år. Det är ju ingen mening att sätta blommor när det är allt för kallt så de dör av frosten samma natt.

På ett år...

För ungefär ett år sedan blev vi intervjuad av en reporter från Svenska Dagbladet angående vår längtan till barn. Artikeln publicerades sedan dagarna för jul förra året.

Ett år har gått och det känns som att det hänt så oerhört mycket sedan oktober förra året. Då hade vi precis misslyckats med vårt andra och sista landstingsförsök och stod verkligen i ett vägskäl. Hur skulle vi gå vidare? Beslutet var då ganska enkelt. Det som var svårt var att veta vilket privat klinik skulle vi välja. Jag satt och jämförde deras information på hemsidorna och ringde också till tänkbara kliniker för att få en första uppfattning om dom. Bara det tyckte jag kändes märkligt. Vilket klinik är bäst? Nästan som att jämföra vilken butik som säljer billigast och bäst kylskåp.

På ett år har vi fått uppleva stor lycka, men också den största sorg som man som gravid kan uppleva. Att på ett år få se två positiva graviditetstest är det inte många par som hinner med, men det är heller inte många par som hinner med att förlora två barn inom loppet av fem månader...Jag har sedan årsskiftet varit gravid i cirka 30 veckor, men tyvärr har det bara gett mig smärta och sorg i hjärtat.

Herregud, vilket intensivt år detta har varit. Kanske inte konstigt att jag känner mig lite trött idag?

fredag 21 oktober 2011

Vi har en plan

Idag har jag pratat med läkaren på Carlanderska och jag blir alltid lugn av hans stämma.
Vi pratade ganska länge om det som hänt och hur vi ska gå vidare.
Planen just nu ser ut som att vi gör ett ostimulerat FET (frozen embryo transfer) när mensen kommer igång om cirka en månad. Att göra ett ostimulerat försök innebär att jag måste lita ännu mer på min kropp än tidigare då jag själv utan hormoner måste åstadkomma en ägglossning, vilket inte alltid sker varje månad. Med kontroll hos distansläkare några dagar före beräknad ägglossning och med hjälp av ägglossningsstickor ska vi försöka pricka in rätt dag. Två dagar efter ägglossning far vi till Göteborg för att få tillbaka ett upptinat embryo. Förhoppningsvis behöver de bara tina upp ett. 80% av de embryon som de tinar upp överlever.

Från ägglossning kommer jag att använda Crinone för att stimulera livmodern att ta emot embryot och om jag blir gravid kommer jag fortsätta med Crinone till och med vecka 12. Detta för att hålla uppe en hög nivå progesteron i kroppen och det kan förhindra missfall igen.

Även den här gången kommer det göras AHA (assisted hatching) på embryot. Jag tror ju mycket på det! De två gångerna som aha har utförts på äggen så har jag blivit gravid.

Generellt är graviditetschansen för en kvinna i min ålder (mellan 30-35 år) 40% varje gång. Det går ju inte exakt att säga mer exakt för varje enskild kvinna.

Jag hoppas att den här planen kan gå i lås för i så fall bär det av till Göteborg för att hämta vårt blivande barn om cirka 6 veckor.Svårt att veta exakt då jag inte har någon aning när mensen behagar att komma. Någon som har erfarenhet av hur länge det tar innan mensen kommer tillbaka efter en skrapning??

Nu känns det på något sätt att vi är på banan igen. Det är märkligt hur ett telefonsamtal på en kvart kan göra att jag får hoppet, tron och orken tillbaka.

Vi får väl de närmaste sex veckorna äta nudlar för nu måste vi börja betalaförsöken igen. FET-försöket kostar 9000 kronor  samt den kostnad distansläkaren vill ha för kontrollerna före ägglossning. Det vet jag inte vad det kostar än. Fördelen med FET är att vi kan åka tur och retur samma dag och slipper därmed dyra hotellkostnader. En nackdel är det dock och det är ju att vi missar hotellfrukosten ;-)

Nu: Tacos.

Fredagskväll i soffan

Katten i knät och Wordfeud i telefonen.


Sjunka in och ilska

Nu så här en vecka efter skrapningen börjar nog hjärnan äntligen fatta vad som hänt. Dagarna direkt efter skrapningen så tyckte jag att jag mådde över förväntan, men nu är det ämre. Speciellt igår då jag mådde riktigt dåligt. Tårarna brann innanför ögonlocken hela dagen och flera gånger rann de också över.

Jag försöker att inte gråta och må dåligt för jag är trött på det. Jag vet att det är ett oerhört dumt sätt, men jag anser att jag har varit ledsen tillräckligt mycket de senaste månaderna så jag orkar inte må dåligt igen. Detta gör ju egentligen att jag mår ännu sämre. Det går inte att hålla igen på tårarna eller sorgen. Är man ledsen så är man. Så är det bara.

De här dagarna har jag också känt mig arg. Arg på att det aldrig ska fungera. Arg på min kropp som inte kan klara av det mest naturliga i världen - att skapa och behålla ett barn. Arg på människor som får barn på löpande band och speciellt arg är jag på dom som sedan inte klarar av att ta hand om dom. Arg på att framtiden är så oviss. Arg på livet som bara ska jävlas. Arg på att de drömmar jag har aldrig blir uppfyllda. Jag är i stort sätt arg på allt!

Snart ringer läkaren från Carlanderska och mitt A4-papper med frågor ligger framme...

torsdag 20 oktober 2011

Blommor igen!!

Nu på eftermiddagen parkerade återigen Blombudets bil ute på gatan!!

Den här gången var det en fin bukett från två kollegor på M:s jobb.

Vi tackar och bockar!

Fortsätter

Jag fortsätter att plåga mig själv eller sorgebearbeta. Jag har inte riktigt bestämt mig vilket det är genom att läsa gamla inlägg i bloggen.
Många av de inlägg som skrevs efter Dutt kunde lika gärna skrivas nu. Jag känner mig lika snuvad på konfekten då som nu. Med Snöis hann vi ju naturligtvis inte planera riktigt lika mycket, men så fort plusset uppenbarar sig så snurrar ju hjärnan igång planerna.

Att behöva begrava sitt egna lilla barn trodde jag aldrig att jag skulle behöva vara med om. Nu i efterhand och med missfallet i bagaget så är jag tacksam att vi med Dutt hade en begravning med ett avsked.
Det mininminimänniska som vi förlorade förra veckan kan vi inte få några såna minnen med, vilket gör det så svårt att sörja. Jag vet inte riktigt vad jag sörjer så därför har sorgen över Dutt blivit starkare igen.

Allt blir mycket jobbigare då man vet att om allt hade gått bra i våras så skulle Dutt (antagligen med ett annat namn) nu ligga här bredvid mig i soffan och vara så där söt som bara en liten bebis kan vara...

Det skulle ju inte bli så här.

Något roligt

Härom kvällen sa mannen "i helgen borde vi göra något roligt"
Något roligt!?
Jag kan inte ens föreställa mig vad det skulle vara...
"Något roligt" finns inte i min sinnesvärld just nu.

onsdag 19 oktober 2011

Man fortsätter leva lite åt gången

Maaroj skickade den här länken till mig i en kommentar.
En kolumn i Metro som handla om det värsta som kan hända. Väldigt igenkännande.

Tack för länken, Maaroj

Samtal

Idag ringde telefonen och jag såg att det var ett nummer från sjukhuset. Det var vår barnmorska som läst min journal och då sett vad som hänt. Jag mejlade henne efter ultraljudet då läkaren misstänkte MA, så hon hade lite aningar om att det kanske inte skulle gå hela vägen.

Hon ville helt enkelt höra hur det var och hur jag mådde.

Alltid trevligt att sjukvårdspersonal tar sig tid att ringa, trots att jag inte är hennes patient längre. Vi kom överens om att vi förhoppningsvis ser igen och då mer än en gång per graviditet. Vi hann ju bara träffa henne en gång under både Dutt- och Snöisgraviditeten.

Omhändertagandet från sjukvården kan vi inte ha någonting att klaga på, vilket är väldigt skönt!

Självplågeri eller sorgebearbetning?

Sedan vi fick missfallet konstaterat förra veckan har tankar och minnen från allt som hände med Dutt kommit upp igen.
Nu på förmiddagen har jag läst gamla inlägg i bloggen från då. När jag läser min berättelse av vad som hände på förlossningen och alla kommentarer så kommer tårarna. Även detta korta inlägg med kommentarer gör att tårarna kommer. Egentligen alla inlägg som är skrivna under maj och juni månad gör att minnena och sorgen blir stark.

Så mycket minnen och sorg kommer upp.

Självplågeri att läsa eller sorgebearbetning? Kanske lite av varje?

Borta nu

Huvudvärken har återigen slagit till med full kraft. I natt vaknade jag vid halv fyra av att jag hade huvudvärk.

Detta måste innebära att alla mina graviditetshormon nu är ute ur kroppen. Efter en skrapning kan det enligt de papper jag fick ta upp till en vecka innan alla hormoner försvinner.
Under graviditeten har jag nämligen sluppit allt som huvudvärk heter, men nu är den alltså tillbaka... Blä!

tisdag 18 oktober 2011

Vikten av att prata med varandra

Dagens kuratorbesök blev som vanligt givande och de 45 minutrarna flög förbi. Det är skönt att vi har haft samma kurator hela tiden sedan händelsen med Dutt hände eftersom alla känslor som kommer nu händer ihop med de i maj.

När vi satt i väntrummet på gynmottagningen förra tisdagen direkt efter att vi fått veta att Snöis var död gick kuratorn förbi en bit bort och vi sa hej till varandra. Hon sa idag att det såg tungt ut när vi satt i väntrummet och hon misstänkte redan då vad som hänt.

Idag handlade vårt samtal mycket om vikten av att prata med varandra. Sedan vi var på ultraljudet då vi inte såg hjärtslag och fick en dålig prognos har mannen och jag haft svårt att prata om det som hänt. Jag har slutit mig i mig själv och varit tyst och ledsen i min ensamhet. Det har känt som att jag inte har orkar prata och inte orkat vara ledsen igen. Jag fick på något sätt nog av det efter Dutt.

De senaste veckorna har jag och M hållit uppe en fasad inför varandra att allt varit okej, men naturligtvis har det inte varit det. Vi har inte velat ta upp missfallet eller annat jobbigt då man tänker att den andre kanske blir ledsen och börjar gråta. Vi har försökt skydda varandra från det jobbiga, vilket är helt fel. Eftersom vi har haft svårt att prata, vilket är oerhört viktigt, tyckte kuratorn att vi ska bestämma en tid varje dag då vi sätter oss ner och pratar. Man kanske helt enkelt bara frågar hur den andra mår eller hur dagen varit och hur man känner inför det som hänt. Det känns lite märkligt att göra en mötestid för sorgprat, men just nu kanske det är nödvändigt.

Vi pratade mycket om hur vi upplevt själva missfallet. Jag tycker ju att allt varit så abstrakt och att jag inte riktigt vet vad jag ska sörja. Jag har inget konkret att hänga upp den här sorgen på förutom fyra graviditetstest. Därför att nu sorgen över det som hände Dutt kommit tillbaka mera igen. Den sorgen har sedan en tid varit lite lättare, men nu känns det jobbigare igen. Hade allt gått som det skulle med Dutt så skulle vi inte behövt gått igenom detta missfall.

Oron inför framtiden är också en påtaglig del i våra liv, vilket vi diskuterade idag. Vi pratade om vad det finns för alternativ om våra tre frysta embryon inte ger något barn. Då är ju alternativet att köpa ett nytt trepack ivf-behandlingar eller att starta en adoptionsprocess. Adoption känner jag mig just nu inte redo för. Det tar extremt lång tid och är extremt dyrt. Jag har nog också svårt för att man vid en adoption inte får det där lilla barnet utan att barnet då är lite äldre. Jag vet inte varför just det betyder så mycket, men det gör det.
En ny omgång ivf-behandlingar är billigare, men där finns ju absolut ingen barngaranti...

Så nu ska mannen och jag bli bättre på att prata med varandra och kommer det inte spontant så bokar vi in en tid...

Jag ska också försöka att bli bättre att skriva ner mina känslor och tankar här på bloggen. Jag känner att jag de senaste veckorna även haft svårare att uttrycka känslorna i skrift. Skärpning på det!

Myt eller inte?

På fredag har jag en inbokad telefontid med den läkare på Carlanderska som vi har haft mest kontakt med.
Jag har förberett en hel lista med frågor om vad orsaken till missfallet kan vara och hur vi ska gå vidare med de små liven vi har i frysen.

En fråga är: Är det större risk för missfall om man inte är illamående under den tidiga graviditeten? Jag har läst mycket om det där och eftersom jag under den här graviditeten inte var illamående så kommer den tanken upp i huvudet på mig.
Under Dutt-graviditeten var jag inte heller speciellt illamående och där blev det ju inget missfall, även om det inte gick hela vägen.

Är detta med inget illamående och missfall en myt??
Vad är era erfarenheter? Berätta gärna!!

Dags för kurator

Egentligen hade vi en kuratorstid inbokad i torsdags, men då kom det en skrapning i vägen. Därför blir det idag istället.
Efter vårt bekräftade MA har jag haft oerhört svårt att sortera i mina tankar och känslor. Jag hoppas och tror att kuratorn idag kan hjälpa mig med att få ordning lite grann i min tankevärld.

måndag 17 oktober 2011

Hedra Dutt

För att hedra Dutt på hans femmånadersdag har vi precis tittat på fotografierna som barnmorskan tog på honom på förlossningen. Han var så liten.
Och nu ska vi fika med budapestrulle.


Dutt 5 månader

Idag är det fem månader sedan vi satt med vår lilla Pojke i famnen i en sal på förlossningen. Tiden har gått och smärtan är inte riktigt lika vass och envis längre, men den kommer alltid finnas där.

Rosorna fick Dutt på bf-dagen den 6 oktober och trots kalla nätter med 5 minusgrader är de fortfarande jättefina.

Dutt - du saknas här hos oss.


Tråkiga samtal

Nu har jag ringt och meddelat Caranderska om vårt MA. Barnmorskan beklagade att vi har behövt gå igenom så många tråkigheter på kort tid.
På fredag har jag fått en telefontid med en av läkarna för att diskutera vår och våra tre frusna embryons framtid.

söndag 16 oktober 2011

Bortplockade. Igen

Det tog lång tid efter plusset den 9 september innan jag vågade plocka fram mina gravidböcker. De fick inte komma ut ur garderoben förrän den 22 september. Sedan låg de bara där för varken jag eller mannen vågade öppna någon av dom... Ingen av oss vågade tro på att den här graviditeten skulle gå bra efter den blödning som jag hade tidigt.

Nu är de inslängda i garderoben igen tillsammans med de fyra graviditetstest som jag hann ta. Det sista gravtestet togs flera dagar efter att Snöis slutat leva, men trots det var strecket lika starkt som de tre tidigare testen. 
Hur ska jag någonsin våga tro på positiva graviditetstest igen??

lördag 15 oktober 2011

Annorlunda

Jag har känt att jag har haft svårt att prata om och skriva om mina känslor angående mitt missfall. Jag tror att det har flera orsaker. Vi gick igenom en extremt jobbig situation med Dutt i maj och den sorgen vi hade då överskuggar allt. Det vi gick igenom då går inte att jämföra med något annat jag varit med om hittills.

Att sörja ett tidigt missfall känns så abstrakt. Jag har inga konkreta saker att sörja. Jag hade knappt tagit in att jag överhuvud taget var gravid. Jag hann veta att jag var gravid i cirka en månad och endast den första veckan kunde jag njuta lite för sedan kom den första blödningen. Sedan var det en ständig oro med ultraljud en gång i veckan som inte visade det vi ville.
Med Dutt hann det sjunka in att jag verkligen var gravid. Efter vecka 12 började jag våga tro på det hela. Magen började växa och kläderna blev för små.

När vi sedan förlorade Dutt hade vi flera väldigt konkreta saker som våra hjärnor kunde bearbeta och sörja. Vi hade sett honom på ultraljud då han var så stor så han såg ut som en människa. Snöis har vi bara sett som en 10 mm stor cellklump. Dutt har vi sett och hållit i. Vi har anordnat begravning och asksättning för honom. Vi har så många minnen och bilder från honom så det är så mycket lättare att sörja honom än Snöis.

Med Snöis andades jag lite narkosgas och sedan var allt som fanns av Snöis borta. En sak som jag tycker är jobbig är att jag aldrig kommer att få veta om Snöis var en flicka eller pojke. Jag vet inte riktigt varför det känns så jobbigt, men kanske är det också en sak som gör att hela den här händelsen blir så abstrakt.

Det är svårt att sörja någon som man inte vet någonting om...
Sedan vi fick veta att det var över i tisdags hade det inte blivit så många tårar som jag trott. Mannen och jag har också den här gången haft svårare att prata om våra känslor, men det tror jag också beror på att allt är så abstrakt.
Igår blev det tårar när jag läste lite i den broschyr om missfall vi fick får av sjuksköterska på gynmottagningen.
 i tisdags, men annars hade det varit ganska sparsamt med den varan.

Jag blir dock ledsen när jag tänker på att jag och min kusins sambo inte kan följas åt i våra graviditeter. Hon är gravid och är beräknad till slutet av maj. Det hade ju varit perfekt att det skulle blivit sysslingar i maj lagom runt Dutts 1årsdag.
Just nu känns det som om det här graviditeten var för bra för att vara sann och därför gick det åt helvete.

Charmen med kattlucka?

Halv tre i natt vaknade jag av att katten kom in geonom kattluckan och en kort stund senare for han omkring i sängen som om han jagade något. På en sekund vaknar jag till och skriker till M att katten antagligen har ett djur med sig in. M tänder lampan och då står jag redan i sängen helt stel och hjärtat i halsgropen.

Katten springer omkring på golvet och letar efter sitt byte. Mannen hittar till slut en råtta sittandes mellan sängstommen och madrassen.
Vid det här laget har jag sprungit ut ur sovrummet och stängt dörren.

Mannen jagar den lilla råttan i en timme innan han får tag i den. Då har råttan hunnit varit i sängen, mellan madrasserna, under sängen och bland mina kläder i garderoben.

Katten som var skyldig till detta satt under tiden M jagade råttan mest i ett hörn i sovrummet och såg rädd ut...jäkla katt.

Svårt att somna om efter detta? Svar: ja!

fredag 14 oktober 2011

Blommor

Idag har vi fått blombud. Igen.
Den här gången från kompisarna J och M i Göteborg.
På hälsningskortet fanns den här fina dikten:
Vid himmelsens port står tofflor på rad när barfota änglar går molnpromenad.

Vi tackar och bockar!


Dagen efter

Jag är förvånad över att jag mår så bra kroppsligt. Jag trodde jag skulle ha mera ont. Igår hade jag lite som mensvärk under eftermiddagen men det kunde två panodil och en Ipren avhjälpa. Idag har jag inte ont alls.

Jag trodde också att jag skulle blöda mera än vad jag gör. Just nu är blödningen minimal.

Skönt, så jag klagar inte...

Mentalt vet jag inte riktigt hur jag mår. Konstigt nog känns det också bra. Just nu i alla fall.

torsdag 13 oktober 2011

Ogravid igen

Då var dagens operation klart.

Redan en halvtimme efter att jag tog tabletterna Cytotec började jag blöda så kroppen kanske nu efter cirka två veckor fattat att något var fel med Snöis.

När vi väl kom till operation som insåg vi att M inte fick stanna utan han fick åka hem igen. Det kändes lite märkligt eftersom vi alltid gjort allt som har med vår gravidkamp tillsammans...

Jag fick byta om till operationskläder. Den välbekanta blå "nattskjortan" och de konstiga långa knästrumporna som bara kasar ner... Till denna outfit fick jag även ett par turkosa foppatofflor!
Sedan slussades jag vidare till ett rum där jag först träffade narkosläkaren och sedan även läkaren som skulle utföra skrapningen. Hon var väl påläst i min journal och beklagade det som hänt det senaste halvåret.

Sedan fick jag sitta ner i ett litet väntrum där det redan satt två damer. De två började prata med varandra om varför de var där och det enda jag tänkte var " fråga inte mig, fråga inte mig, fråga inte mig". Då hör jag frågan "varför är du här?". Jag svarade ärligt "Jag ska göra en skrapning efter missfall". Det fick tyst på damerna. De visste nog inte vad de skulle säga mer till mig utan de fortsatte då att prata med varandra om deras, enligt min icke-problem...

Som tur var blev väntan kort för inom en kvart kom en narkosläkare och hämtade mig. Jag lägger mig på en brist och sedan rullar vi iväg i korridorerna. Till slut kommer vi fram till operationssalen och där är det mer folk än i kyrkan :-)
En sköterska kollar EKG och blodtryck och narkosläkaren sätter kanyl i armvecket på mig. Efter en stund är jag redo för att få narkosen som kommer både i kanylen och i andningsmask. Det sista jag kommer ihåg är att klockan är exakt tolv.
Nästa minne jag har är att jag vaknar till på ett helt annat ställe och klockan är då kvart i ett. Då befinner jag mig på en uppvakningsavdelning och det tar en stund innan jag orkar säga något till den personal som befinner sig där och frågar hur det är. Sakta men säkert vaknar jag till och efter en stund får jag smörgås och te, vilket satt bra då jag inte ätit sedan klockan fem i natt.
Själva skrapningen måste ha gått bra för läkaren sa före ingreppet att träffade jag honom inte igen så hade allt gått bra.
Strax innan två är jag redo att åka hem och ringer mannen som då kommer och hämtar mig.

Just nu känner jag mig mest trött och har inte orkat tänka på vad faktiskt dagen inneburit - Att jag återigen är ogravid. Det kommer säkert över mig så småningom. Just nu tänker jag bara på att försöka ta det lugnt och vila mig. Jag är sjukskriven även nästa vecka så det ska bli skönt att kunna ta det lugnt och komma ifatt känslomässigt nästa vecka.

Väntar

Sitter nu och väntar på att mannen ska komma och hämta mig.

Det känns som det hela gått bra.

Skriver mera senare idag.

Snart dags

Nu är jag nyduschad, osminkad och med rena kläder. Jag känner mig naken utan smink, men så får det väl vara idag...

Efter att jag tagit de två tabletterna Cytotec har jag börjat blöda en del så nu är det väl bara att inse att det är över och att operationspersonalen får plocka ut resten.

Om en och en halv timme ungefär ska vi vara på plats på Operation. Jag känner mig ganska lugn inför ingreppet och jag hoppas att det går smidigt. Jag hoppas också att jag mår okej efter att vi kommer hem idag både psykiskt och fysiskt.

Saft till frukost

I natt vid fem satt jag och åt macka och fil för nu får jag bara dricka. Hade jag inte ätit något i natt så hade jag nu varit nära att hungra ihjäl. Fram till nio får jag dricka så en liten stund till sitter jag med mitt saftglas framför mig...

onsdag 12 oktober 2011

Ganska okej

Idag har faktiskt varit en ganska okej dag. Kanske känns det bättre nu när man vet än hur det var föregående vecka då man inte visste någonting.

Idag är det exakt fem månader sedan vi var på rutinultraljudet med Dutt och fick den hemska nyheten. Hur jag kände då och hur jag känner nu går inte att jämföra. I maj var det mycket värre på något sätt. Jag hade hunnit gå nästa halva graviditeten och klarat av alla de 12 kritiska veckorna. Resten var ju tänkt att bara vara en räkmacka. Att man skulle hitta något fel på bebis på rutinultraljudet fanns inte in min tankevärld då. Därför kom det beskedet som en större chock än det besked vi fick igår.

Naturligtvis skulle jag göra vad som helst för att slippa den här situationen också, men alla som blir gravida är medvetna om att de första 12 veckorna är kritiska.

Jag känner mig ganska lugn inför morgondagens skrapning och det ska bli skönt (fel ord kanske) när det är klart. Klart i den betydelse att livmodern är tom från resterna av mitt tänkta blivande barn.

Jag hade aldrig trott att jag skulle förlora två tänkta barn på fem månader.

I morgon ska vi vara på operation klockan 11 och innan dess har jag ett antal klockslag att ta hänsyn till. När vi träffade sjuksköterskan igår hade hon flera papper med information om hur det går till i morgon.
Jag får inte äta någon fast föda senare än klockan fem i morgonbitti, vilket innebär att jag måste gå upp och äta något då för annars kommer jag svälta ihjäl. Fram till klockan nio får jag sedan bara dricka klara drycker och efter det ingenting.
Klockan åtta ska jag ta två tabletter Cytotec och klockan nio ska jag ta två Panodil och en Ipren.

Efter själva ingreppet som tar cirka tio minuter kommer jag vara kvar en till två timmar för att vakna till igen.

Jag hoppas att det kommer gå så smidigt som det bara går.

Jag önskar att ni kan skänka mig en liten tanke i morgon förmiddag.

Vem lurar den?

Nu är jag trött på kroppen. Nu är det bevisat att det inte finns något liv därinne så nu tycker jag att kroppen kan sluta luras.
Kroppen fortsätter att tycka att jag ska må illa på natten så jag måste äta något. Den fortsätter att tycka att jag ska vara hungrig jämnt. Den fortsätter att tycka att jag ska ha ilningar och andra känningar i livmodertrakten.

Du kan lägga av nu. Jag vet att du bara luras.

Hur ska jag någonsin våga ta positiva graviditetstest och gravidsymtom på allvar igen??

tisdag 11 oktober 2011

Jaha...

Stämningen var tryckt när vi satt i väntrummet på mödravården och väntade på att bli uppropade av läkaren.

Det här läkarbesöket var tidigare tänkt att vara ett besök där vi skulle planera upp hur vår graviditet skulle se ut med extra läkarkontroller och ultraljud. Läkaren som vi önskat träffa är samma läkare som tog hand om oss när vi fick veta vad som hänt Dutt.

När hon ropar upp oss ser hon redan tagen ut då hon av min barnmorska fått veta att syftet med mötet ändrats.
Hon undrar hur vi mår och vi säger att vi den senaste veckan förväntat oss det värsta, men att det någonstans finns ett litet litet hopp kvar trots allt.

Väl uppe i gynstolen konstaterar läkaren och även vi att Snöis är lika stor som förra vecka (10 mm) och att inga hjärtljud syns. Läkaren kollar flera gånger för hon vill verkligen hitta hjärtljud. Just då känner jag bara "Jaha... det var det".

Nu märker vi att läkaren är mer tagen av situationen och hon säger "vissa patienter känner man lite extra för och vill att det ska gå bra för". Tyvärr kunde vi idag inte bedra med det.

Då graviditeten avstannat var jag inte längre hennes patient utan hon följer oss till gynmottagningen. Hon ordnar så att vi får träffa en läkare där inom bara en kvart. Gynläkaren vi träffar har blivit informerad om läget och är väl insatt i vår tidigare situation. Hon pratar om de två möjligheter som finns - starta missfallet med tabletter eller ta bort det genom skrapning.

Herregud - vad ska man välja? Återigen helt bisarra beslut. Om man väljer tabletter kan man ordna allt hemma, men man vet då aldrig hur lång tid det tar för kroppen att sätta igång blödningen. Risken finns också att kroppen inte klarar av att få ut allt och då måste man ändå genomgå en skrapning.
Det andra alternativet är som sagt skrapning då man vid en operation plockar ut innehållet i livmodern. Detta tar ungefär 10 minuter.

Efter en viss fundering väljer jag skrapning då jag känner att proceduren med tabletter kommer kännas allt för lika med det vi gick igenom med Dutt. Jag väljer det också eftersom jag vill ha det "avklarat" så fort som möjligt.
Direkt efter det ta en undersköterska blodtryck och blodvärde på mig och efter det träffar vi en sjuksköterska som bokat en tid på operation till mig. Så på torsdag klockan 11 ska vi vara på operation så att de kan plocka bort lilla Snöis som så gärna verkar vilja vara kvar därinne i den trygga livmodern.

Efter att vi kom hem kan vi återigen konstatera att omhändertagandet av alla inblandade idag har varit otroligt bra. Inget som man kan klaga på. Väl hemma har vi inte orkat göra så mycket. Som tur var hade vi lite mat sparat sedan helgen så det var bara att slänga in i micron. Sedan har vi varit hos Dutt en stund.

Tänk att man nu har två änglar i olika storlek. En på 19 cm och en på 1 cm. Hoppas att de tar hand om varandra där de nu är.

Tack för alla fina kommentarer jag fått under dagen. De värmer även om de inte kan förändra något. Det finns inga ord som är tillräckliga för den här situationen, men era tankar och kramar gör det lite lättare.

Snöis är död

Det som vi misstänkt har nu bekräftats,

Sitter nu på gynmottagningen för att få träffa en läkare där för att planera hur vi ska gå vidare.

Domedagen

Om några timmar vet vi. Antingen är det ren och skär sorg eller ren och skär lycka. Det finns inget mellanting.

Vi är dock mest inställda på sorgen.

måndag 10 oktober 2011

Ångest

Det finns inte så mycket att skriva just nu känner jag. Vi är fortfarande i ett konstigt vakuum där vi varken vet ut eller in.
Ibland hoppas vi att det trots allt finns något levande därinne och andra stunden så är jag beredd på att i morgon behöva ta de där tabletterna som ska starta missfallet.

Jag vill inget annat än att det ska bli tisdag klockan kvar över elva, men samtidigt har jag extrem ångest inför den tidpunkten.

Dubbla känslor hela tiden!

söndag 9 oktober 2011

lördag 8 oktober 2011

En dag till

Trodde att Snöis skulle komma ut igårkväll då jag fick färgade flytningar, men idag har jag inte haft något sådant alls. Därför var jag hela natten beredd på att den stora syndafloden skulle komma och därmed sov jag som en kratta och drömde massa konstiga drömmar om blod.

Några av er skrev igår att det är märkligt att jag ha graviditetssymtom om det nu inte finns något levande därinne.  Det är ju just det som är det jobbiga med ett MA. Kroppen förstår inte att embryot slutat leva och därmed fortsätter kroppen att producera samma hormoner som tidigare. Vid ett MA känner man sig gravid fast man egentligen inte är det. Det kan ta flera flera veckor innan kroppen fattar och påbörjar ett missfall. När man upptäcker det på ultraljud får man ofta tabletter som ska starta missfallet inom kort.

Idag har det trots allt rullat på. Vi tog en promenad på förmiddagen via Dutt på kyrkogården ock sedan har vi jobbat i trädgården några timmar.

Jag bävar inför ultraljudet på tisdag. Vi är helt inställda på att inte få se något hjärta och då behöva ta de där tabletterna igen. Tog samma tabletter för att starta Dutt-graviditeten i maj och det var de värsta tabletterna jag tagit någonsin...

Vi försöker att inte än så länge prata om hur vi ska fortsätta, men det jag vet är att vi inte kan överge de tre embryon som ligger i frysen på kliniken i Göteborg. De är ju faktiskt våra barn alla tre. Så är det!!

fredag 7 oktober 2011

Upp och ner

Känslorna går verkligen upp och ner.
Igår kände jag att jag hade förlikat mig med att denna graviditet gått åt skogen, men idag känner jag en tomhet och hopplöshet över det förlorade lilla livet.
Att det lilla livet som vi hann veta om i ungefär tre veckor kan ge så starka avtryck på så kort tid. Man vet ju så väl att det är jättevanligt med missfall tidigt i graviditeten, men det har jag på något sätt förträngt. Det händer andra inte oss. Nu borde jag ju i och för har lärt mig att allt händer oss...

Om det nu är så som vi befarar, att Snöis slutat leva så skulle jag vilja att min kropp började fatta det så att jag slipper gå med en dött embryo i magen.
I natt var jag illamående och det gör mig så ledsen ifall jag är det i "onöda". Jag hatar min kropp just nu. Varför kan ingenting funka som det ska?? Att kunna bli gravid trodde jag länge var det mest naturliga och enkla som helst, men oj vad man misstog sig.

Jag försöker att inte tänka på framtiden, men det är oundvikligt. Det börjar bli jobbigt att hela tiden planera ivf-behandlingar utan att man vet om de kommer att ge något.

Länge har jag varit främmande för adoption och jag är nog det fortfarande. Jag vet inte varför. Kanske för att det tar lång tid, kostar massor med pengar och att jag så gärna vill ha det där pyttelilla barnet i min famn. Dessutom kan en adoption försvåras på grund av min reumatiska sjukdom. Vissa länder godkänner inte såna sjukdomar.

Nä, nu gäller det bara att överleva väntan till tisdag vilket jag inte vet hur det ska gå till. Dagarna kryper fram. Ena stunden får man en gnutta hopp, medan man andra stunden bara ser allt svart.

torsdag 6 oktober 2011

Fina tankar till oss idag

 Idag fick vi blomsterbud igen. Den här gången från Herr och fru H. Vi tyckte absolut att det räckte med maten ni kom med igår så vi var inte beredda på att få blommor från er också.

Tack så hjärtligt.

Med posten kom idag ett vykort från FC. Hon har skickat en tanke till oss på Dutts BF-dag. Jag och mannen blev helt varm i hjärtat när vi såg kortet och läste din hälsning.

Tack så jättemycket för din omtanke.

Dutt 6 oktober

Idag är den dag som vi längtade efter från att vi såg plusset på stickan den 30 januari. Den 12 maj blev istället dagens datum ett ångestladdat datum.

Dutt, du hade varit så älskad och efterlängtad om du hade kommit nu som en frisk liten pojke.
Nu blev du istället älskad och saknad för alltid.

Dagens datum hade kanske känts lite lättare om vi vetat om din lillebror eller lillasyster mår bra. Denna väntan till tisdag känns olidlig.

Dutt , mamma och pappa saknar och älskar dig!


Ett kök i en bil

Bilen blev ganska full så nu har vi packat ur och är på väg tillbaka till Ikea för att hämta resten... Men först ska vi köpa blommor och åka förbi Dutt.


För att tänka på annat

Idag tar vi en sväng till Ikea för att köpa kök. Ett försök att tänka på annat en stund...

onsdag 5 oktober 2011

Fortsatt mörker

Dagen började med besök hos kurator. Det var ju väldigt lämpligt att vi sedan tidigare hade bokat in ett besök hos henne.
Hon började med att fråga hur det är och utan att ljuga sa att jag det inte alls var bra idag. Senast vi var hos henne hade vi två dagar kvar till testdag och jag tog en kort sammanfattning om vad som hänt de senaste veckorna.
Samtalet idag bestod ju naturligtvis bara om de känslor som vi känner efter gårdagens ultraljud. Känslan av hopplöshet, orättvisa och rädslan för att aldrig lyckas när alla andra lyckas. Jag vet att vi är många som kämpa, men just nu känns det som om det bara är vi som drabbas av all världens elände.

Vi pratade också om möjligheten att det kan finnas en liten möjlighet att allt är okej på tisdagens ultraljud, men vi vill inte ta ut det i förhand. Skulle det vara så att allt är normalt nästa vecka så blir inga mer glada än vi. I så fall får den här veckans sorg vara en parentes.

Efter att vi kom hem från kuratorn har vi jobbat lite grann i trädgården och så har vi försökt att prata lite med varandra. Igår hade vi svårt med det då vi båda kände att det inte fanns något att säga.

Vi försöker att inte tänka på framtiden, men det är nästan omöjligt att inte tänka såna tankar. Hur ska vi gå vidare? Hur ska vi orka? Orkar jag vara gravid igen?

Ikväll kommer våra kära vänner Herr och fru H hit med lite mat. Ni är guld!!

Även alla ni andra är underbara som kommentarer och mejlar mig. Jag blir så glad i allt det mörka.

tisdag 4 oktober 2011

Totalt jävla mörker

Jag hade en bra känsla när vi satt i väntrummet idag. Den känslan försvann ganska fort ska jag säga.
Läkaren sa innan jag lade min i gynstolen att fostret borde vara ca 15 mm idag. När jag väl ligger där letar hon efter hjärtljuden alldeles för länge. Ganska snart inser jag att hon inte kommer att hitta några. Hon mäter fostret till 10 mm. Hon misstänker alltså ett MA (missed abortion), vilket innebär att graviditeten stannat av fast kroppen inte har fattat det än...

Läkaren anser att vi borde ha sett ett hjärta idag då jag ändå är i vecka 7+6.
Efter ultraljudet pratar vi en stund och hon tror på en 10% ig chans att detta ska gå bra. För oss är känslan att det redan är kört. Vi kan inte hänga upp oss på de där 10%. Vi har aldrig haft turen med oss när det gäller detta så varför den här gången.

Nästa tisdag har vi en läkartid inbokad på mödravården och vi hoppas då att hon kan göra ett vaginalt ultraljud för att se hur läget är då...

Efter ultraljudet hade vi planerat att åka till Ikea och köpa kök och sedan skulle M jobba och jag ta tåget hem. Behöver jag säga att vi satte oss i bilen och åkte rakt hem. Väl hemma kröp vi ner i vår obäddade säng och där rann tårarna utan att ta slut. Sedan har tårarna kommer gång på gång under hela dagen.

Hela dagen har varit svart. Jag fattar inte hur jag ska orka med det här. Det känns som om vi känner igen den här känslan av tomhet av mörker. Ska vi behöva förlora två barn på ett halvår?
"Turligt" nog har vi kuratortid i morgon...

Sist men inte minst vill jag tacka för alla era fina kommentarer. Ni är GULD värda.

Fan fan fan

Inga hjärtslag idag och ett för litet foster.

Troligtvis ett MA, missed abortion.

Hur mycket ska vi behöva vara med om?

I natt jag drömde

I natt planerade jag min lilla dotters dop. Jag skulle sy en fin klänning till henne som hon skulle ha på dopfesten. Sedan var jag också hemma hos pappa och letade reda på den dopklänning som jag och mina syskon är döpta i...
Jag kände mig glad i hjärtat när jag vaknade. Jag hoppas att det kan vara en sanndröm.

måndag 3 oktober 2011

Nya delmål

Nu har vi varit hos barnmorskan och jag mår inte bra av att komma in på mödravården. Nu satt vi dock i ett annat väntrum än ultraljudsväntrummet, men det är ändå inom samma väggar.

Jag trodde att det skulle vara ett inskrivningssamtal, men detta var "bara" en första träff för att i stort sätt kolla läget...

Eftersom det var samma barnmorska som vi hade med Dutt visste hon precis vad vi gått igenom och vilka känslor som vi har i kroppen. Hon frågade oss när vi kunde tänka oss att känna oss lite säkrare och jag svarade ju naturligtvis efter vecka 20 och det sa hon var helt naturligt.

Vi bokade in nytt besök hos henne för inskrivning samt tid för Kub-ultraljud. Båda sakerna kommer att ske den 4 november.

När jag kom hem var jag helt slut och lade mig för att sova en stund, men istället kom känslorna och minnena från den 12 maj (rutinultraljudet) upp till ytan istället. Så istället för att sova blev det lite tårar istället.


I morgon är det dags för ultraljud hos distansläkaren igen och nu måste det synas ett tydligt hjärta. Tjugo över elva ska vi vara där.

Semester med morgonrock

Jag har semester hela den här veckan och det är så skönt att kunna sitta i morgonrock och slöa så här på förmiddan...
Idag blir det nog en lugn dag fram tills barnmorskebesöket som inte är förrän klockan halv fem.

För att jag ska få något gjort har jag skrivit en lista på saker som jag kan sysselsätta mig med, men de sakerna är inte så betungande. Jag kan tänka mig att det blir en del wordfeud idag då jag har ett antal matcher igång...

Jag har tänkt att jag ska ta det så lugnt som möjligt den här veckan. Att göra det jag känner för helt enkelt.

söndag 2 oktober 2011

Lika länge som bebis som ängel

Dutt kom som en liten ängel i vecka 19+4.
Han levde alltså i min magen i 19 veckor och fyra dagar.

Nu har det gått ytterligare 19 veckor och fyra dagar, vilket innebär att han nu varit ängel lika länge som han levde.

Idag var vi hos Dutt i minneslunden och satte en bukett med solrosor från trädgården. Dessutom hade vi kaffe och te med oss som vi drack där på vår bänk framför Dutts plats.

Jag hoppas på att han nu skyddar sin lillasyster eller lillebror så att hon/han kan födas frisk och levande våren 2012.

Kännas konstigt?

I morgon är det dags att gå in genom dörrarna till Mödravården igen. Senast jag var där var på efterkontrollen i juli och när sjuksköterskan skulle ta blodtrycket på mig då undrade hon om jag sprungit dit eftersom trycket var skyhögt... Jag har alltså lite dåliga viddar av att vara där efter det ödesdigra ultraljudet den 12 maj.

Vi kommer att träffa samma barnmorska som vi träffade under Dutt-graviditeten så hon vet exakt vad vi har gått igenom och det känns skönt på något sätt.

Har suttit och funderat på frågor och funderingar att ta med mig till henne, men jag har knappt kommit på några av. Det löser sig säkert ändå...

lördag 1 oktober 2011

Efter kalaset

Idag har det varit full rulle.
Klockan två kommer gästerna och vilket väder. Vi kunde sitta på altan och äta. Det hade man inte räknat med den 1 oktober.

Fina presenter fick jag också. Bland annat boken "Handbok för köksträdgården" och en fågelmatarstation. Av mannen fick jag på min födelsedag ett teleobjektiv till vår kamera.

Efter att gästerna åkte hem så kände jag med en gång att jag inte hunnit med någon tupplur idag, men det får väl bli nattning snart istället.

För att det är så roligt!

Och för att jag har test kvar!